Utställningen är döpt till ”Mig driver en längtan”. Vad betyder det för dig?
”För mig är måleri en oerhört känslosam process. Det fungerar som mina dagboksanteckningar och jag försöker förstå saker om mig själv via måleriet. I det finns det en ganska romantisk längtan efter något större, lite vackrare och lite djupare. Min drivkraft är att komma till någon sorts djupare förståelse.”
Hur har skapandeprocessen sett ut?
”Jag har hållit på med den här utställningen i nästan ett och ett halvt år. Den speglar olika faser i mitt privatliv. Rent måleriskt har jag också försökt sätta käppar i hjulet för mig själv, så att jag inte riskerar att fastna i ett sätt att måla och slutar upptäcka nya saker. ”
Hur har du begränsat dig själv?
”Konkret innebär det töntiga saker som att jag tagit bort vissa färger. Jag förbjöd bland annat mig själv från att använda svart eller vissa former under perioder. Man kan jämföra sitt konstnärskap med en sångröst. När man skriver en låt vet man att en tonartshöjning skulle göra det hela lite klatschigare, men i stället för att välja ett lätt sätt att lösa ett problem har jag gått en annan väg.”
Dina tidigare konstverk har blivit kända som väldigt färgstarka och storskaliga. Är det något som betraktaren kommer känna igen även denna gång?
”Absolut, den stationen befinner jag mig fortfarande på. Det är så djupt rotat i mig. De flesta av verken är stora målningar, där vissa nästan har en ökad intensitet, skulle jag vilja säga. Men de stora steg som man själv tycker sig ha tagit kanske bara uppfattas som myrsteg hos andra.”
Vad hoppas du att verken ska väcka för känslor?
”Den här utställningen handlar mycket om att vara ute på känslomässigt tunn is. Jag hoppas att betraktaren genomsköljs av någon form av känsla, kanske av oro. Jag tycker själv att målningarna innehåller alltifrån sorg, kärlek, förtvivlan till hopp. För mig har de varit väldigt terapeutiska att måla. De fegar inte ur och försöker inte att vara vackra.”
Förutom utställningen har du under de senaste åren även arbetat med utsmyckningen till den nya stationen för Citybanan vid Stockholms centralstation. Vilka skillnader upplever du mellan att skapa offentliga och privata konstverk?
”I en offentlig miljö har man ett annat ansvar, vilket jag tycker är synd. Det är svårt att vara politisk i tunnelbanan. När jag gjorde arbetet ville jag att det skulle utstråla trygga och upplyftande känslor. Man ska känna sig tillfreds och komma till ro. Det känner jag inte kring utställningen på Galleri Andersson/Sandström, det är två helt väsenskilda upplevelser.”
