Christopher Street i West Village i New York blev efter Stonewallupproret i slutet på 1960-talet en symbol för HBTQ-rörelsen i New York. I dag samlas HBTQ-ungdomar runt gaykvarteren för att utöva ballroom, en performancebaserad konstform.
I excentriska och färgglada utstyrslar träffas de för att tävla i bland annat dans, catwalk och posering.
I sin nya dokumentärfilm har Sara Jordenö följt sju personer som alla är en del av den nya konstscenen, som kallas kiki.
Men bakom den färglada ytan vilar människoöden som vittnar om rasism, homofobi och transfobi. Samtidigt är filmen ”Kiki” en historia om gemenskap och politisk aktivism för att stärka de som står utanför den vita heterosexuella normen.
”Det är en film som handlar om att gå från barn till vuxen, att växa och växa upp. Att hitta sig själv”, säger Sara Jordenö, regissören bakom filmen som har premiär i dag.
Sara Jordenö bor och arbetar i både USA och Sverige. När hon arbetade med ett annat filmprojekt besökte hon en organisation i Harlem som arbetar med hiv-prevention. Hon träffade Twiggy Pucci Garçon som länge hade funderat på att göra en film om konstscenen kiki, och som nu är medförfattare.
”Efter hur många timmars möten som helst, så bjöd vi in Sara till vår värld för att visa henne vilka vi är och vad ballroom är”, berättar Twiggy Pucci Garçon, som även är en av de sju personer som filmen följer.
Kikikulturen i New York växte fram i början av 2000-talet och är en subkultur skapad av rasifierade HBTQ-ungdomar. Själva ordet kiki betyder att ha kul, och kulturen har växt fram ur ballroom, kanske mest känd för dansformen voguing, som Madonna inspirerades av i början av 1990-talet.
”Jag var intresserad av att se vad som kunde komma ut av att följa de här människorna under en lång tid. Jag kände att där fanns en riktig möjlighet. De närmade sig mig och jag kände att jag var tvungen att svara på det. Och min respons var att filma, lyssna och göra ett seriöst, genomtänkt projekt”, säger Sara Jordenö.
Många av HBTQ-ungdomarna som är en del av kikirörelsen kommer från låginkomstområden och är en utsatt grupp där hemlösheten är hög och många är hiv-positiva.
Vad betyder kikirörelsen för ungdomarna som är med i den?
”Den betyder flera saker. De hittar en plats där de känner sig trygga och bekräftade. En familj som stöttar dem i lägen där deras biologiska familj inte kan, eller vill stötta dem”, säger Sara Jordenö.
Filmen ”Kiki” har redan vunnit stor uppmärksamhet världen över och premiärvisades tidigare i år på den prestigefyllda Sundancefestivalen i USA, där den fick stående ovationer. Nyligen vann den även en Teddy award för bästa dokumentär.
En röd tråd i Sara Jordenös arbete är ett intresse för hur marginaliserade grupper skapar egna system för överlevnad. Hon menar att det har funnits ett förtroende och en tro på ”Kikis” genomslagskraft.
”Det är alltid svårt att finansiera film, men vi har hela tiden fått tillräckligt för att fortsätta med projektet, de har verkligen trott på oss. Vi fick finansiering från flera olika håll, även från USA.”
Hur var det att vara en svensk filmare i den här miljön?
”Jag tror att med den svåra historiken som USA har med slaveri, så hjälpte det att jag inte var född i USA. Att jag var en outsider gjorde det annorlunda, och folk behövde förklara saker om det amerikanska samhället som gjorde att vi kunde prata om saker på ett annat sätt”, säger Sara Jordenö.
Varför tror ni själva att filmen fått så bra kritik?
”Publiken lämnar biosalongen och undrar vad de kan göra för att hjälpa till. De blir inspirerade och motiverade, och jag tror det är därför vi får så mycket uppmärksamhet. Du kommer inte vara samma människa efter att ha sett ’Kiki’”, säger Twiggy Pucci Garçon.
”Du får lära känna karaktärerna på ett annat sätt. Det är vackert på grund av historierna och erfarenheterna. Jag tror att vi lyckas fånga de svåra sakerna. Det är en arg men hoppfull film på en och samma gång”, säger Sara Jordenö.
