I Stefan Einhorns tionde bok ”Pappan” varvar författaren fiktiva berättelser med biografiska inslag från sin egen barndom, och relationen till den berömde men frånvarande pappan Jerzy Einhorn.
I boken ville författaren och föreläsaren skriva om föräldrarollen, papparollen i synnerhet och det livslånga ansvar man har som förälder.
”Jag har aldrig velat skriva en biografi, men jag kände inte heller att jag var riktigt färdig med min egen papparelation. Jag bestämde mig för att jag skulle skriva en bok om min pappa på ett annat sätt, så jag har låtit fantasin skena”, säger Stefan Einhorn och tillägger:
”Det hade annars blivit en ganska tråkig bok, min pappa har skrivit sina memoarer själv och jag har ingenting direkt att tillföra.”
Jerzy Einhorn, som gick bort 2000, var världsberömd cancerläkare och professor och Stefan Einhorn har i tidigare intervjuer talat öppet om sitt, under uppväxten, sökande efter den karriär-inriktade och frånvarande pappans bekräftelse.
Stefan Einhorn har under sitt författarskap rört sig fritt mellan fakta, forskning och skönlitteratur, och att ”Pappan” skulle bli ett mellanting mellan fiktion och biografi var inte förutbestämt.
”Den växte fram på detta sätt. Men jag ska nog inte berätta vad som är vad. Vissa läsare kommer att tolka allt som verklighet vad jag än säger, andra kommer att förstå vad som är fiktion och inte.”
Den röda tråden byggs upp genom berättarjagets samtal med mannen Josef som han, av en slump, stöter på i en hotellbar. Parallellt löper flera sidohistorier som alla förenas i temat pappa-barn-relationen.
”Jag hade bestämt mig för att jag ville skriva en ramberättelse med Josef och mig, och andra berättelser interfolierade mellan våra samtal. Men sedan tog ramberättelsen över mer och mer.”
Vad vill du ge läsaren med ”Pappan”?
”Mitt budskap till läsaren är att man har ett oändligt ansvar när man sätter barn till världen. Man skaffar sig en livslång kärlek men också en livslång oro.”
Som författare är han mest känd för sin bok ”Konsten att vara snäll”, som kom ut 2005 och som till dags dato är såld i mer än 300 000 exemplar. Men författarskapet upptar inte all Stefan Einhorns arbetstid.
Övrig tid lägger han på ett fåtal patienter, att hålla kurser och föreläsningar, leda doktorander vid Karolinska institutet, på stiftelsen Familjen Einhorns Stiftelse, och på sitt ordförandeskap i det tvärvetenskapliga projektet Centrum för social hållbarhet, som ska forska kring hur människor ska kunna samverka bättre och mer hållbart på gruppnivå och i samhället i stort.
Ett ben är således kvar i Karolinska institutet efter att han för 20 år sedan gjorde en tvär karriäromvändning till följd av en livskris. Han lämnade en spikrak forskarkarriär till förmån för författarskapet. Efter två utgivna fackböcker om sin forskning låg skrivandet nära till hands.
Skälet till krisen vill han inte prata om, men karriärbytet såg Stefan Einhorn som ett val att göra någonting han själv ville, i stället för någonting som skulle göra hans pappa stolt.
”Jag trodde att forskning var det enda som var viktigt i tillvaron. Det berodde nog på min pappa och tanken att det var min lott i livet. Men sedan föll den där illusionen, och jag insåg att många människor gör många viktiga saker, och att min grej var nog inte att hålla på med molekylär onkologi.”
Stefan Einhorn är noga med att poängtera att han hade en god vuxenrelation till sin pappa, och att den inte påverkades av att han ändrade yrkesinriktning.
”Det skedde stegvis, och när pappa gick bort bara ett par år efter att jag hade gett ut min första bok var jag fortfarande engagerad i KI.”
Och det är du ännu, varför?
”Det är underbart och viktigt att undervisa studenter i bemötande. Jag har bland annat en kurs i konsten att vara en god doktor. Sedan var det väl svårt att klippa helt, även om jag slutade att köra den akademiska karriärvägen. Min identitet har ju så länge varit läkarens och forskarens.”
I samband med att han skrev sin första litterära bok ”En dold Gud” 1998 och började lämna forskar- och läkarlivet för den nya karriären, tog även Stefan Einhorns yrkesmässiga drivkrafter ny form.
”Jag gick från att vara karriärist med mig själv i fokus till att vara karriärist med andra människor i fokus.”
Vad betyder det?
”Det är en illusion att sträva efter egen framgång, det viktiga är att göra andra framgångsrika och att jobba med saker som känns viktiga i hjärtat. Väljer jag mellan att göra andra framgångsrika eller att själv få ära så väljer jag alltid alternativ ett, det är en oslagbar väg mot framgång.”
På vilket sätt?
”Det är som en naturlag, goda gärningar kommer till en själv, på det ena eller andra sättet.”
