Somliga kör yoga. Andra färglägger vita fält i målarböcker. Jag har testat att lattja med en digital garndocka. För att nå sinnesfrid alltså.
Det gick så där. Men det är inte dataspelet Unravels fel, snarare min oförmåga att hantera spelkontrollen i vissa moment. Frustration är ett ofrånkomligt inslag i plattformspel där det gäller att lösa olika problem för att ta sig vidare.
Unravel släpptes i veckan som gick. Det är utvecklat av Coldwood i Umeå och spåddes bli en succé. Förväntningarna har infriats. Med en Metascore på 80, ett snittbetyg baserat på recensioner runt om i världen, är det ett av de mest framgångsrika svenska dataspelen det senaste året. Hur bra det säljer återstår dock att se.
Man styr den urgulliga Yarny genom norrländsk natur. Perspektivet är pysslingens och uppgiften är att lösa gåtor genom att använda garnet figuren består av som lasso och fira sig upp med eller knyta en hängbro av det. Lösa föremål som äpplen och kottar nyttjas som trappsteg.
Sövande folkmusikstrofer bildar en ljudkuliss tillsammans med skators kraxande eller vågors brus. Det sänker ens puls precis lika effektivt som storyn i spelet.
Spelet har en åldersgräns på 7 år och det är ett blytungt exempel på att dataspelsvärlden visst kan producera spel som manar till eftertanke. Perfekt för barnfamiljen alltså. Hardcore gamers däremot kräver nog större utmaningar än vad Yarny möter, vilket utvecklarna på Coldwood är väl medvetna om.
De har lagt mycket av krutet på att skapa en grafiskt vacker stämning och är stolta över att ha lyckats skapa en väldigt charmig historia. Eller som teknikchefen Jakob Marklund (som har ett förflutet i ett death metal-band) uttrycker det nu när fansen hör av sig:
”För oss som hade rockstjärnedrömmar träffar strömmen av uppskattande mejl och kärleksfulla tweets rätt in i hjärtat. Det rör oss mer än vad höga poäng i recensioner gör.”
