Två små svarta fjädrar ligger på bordet. Max Porter har nyss hämtat dem från sitt skrivbord, en trappa upp på förlaget Granta Books där han arbetar som förläggare.
”Den här kommer från en kvinna som skickar mig en fjäder i veckan”, säger Max Porter och pekar på den tufsigaste fjädern.
Den andra är också en hälsning från en läsare som har läst hans debutroman ”Sorgen bär fjäderdräkt” som gavs ut i fjol. En tunn, men tung bok om vad som händer när en mamma dör och en pappa och två pojkar lämnas ensamma. Och där en kråka har en av huvudrollerna.
”Jag har länge varit besatt av kråkor och sagorna kring dem, där de ofta är experter på historier och på döden”, säger han och tar den nordiska mytologin och Odens två korpar (som tillhör kråksläktet) som exempel.
När han skrev sin bok var också kråkan den lättaste karaktären att skapa, berättar han. Pappan och de två pojkarna tog längre tid att mejsla fram. Men historien hade funnits där, ända sedan hans egen pappa gick bort när han var sex och ett halvt år gammal.
”Egentligen har jag tänkt på den här boken i hela mitt liv. Men den utlösande faktorn var när jag träffade en vän till min pappa. Han berättade historier och jag berättade historier, och efter det såg jag pappan och pojkarna i boken framför mig.”
När boken kom ut i Storbritannien blev den hyllad. Den har vunnit flera tunga litterära priser och översatts till 27 språk, däribland nyligen svenska. Trots att den inte är någon vanlig roman, utan en hybrid, nästan som ett kollage av prosa, dramatik och poesi. Tvära kast mellan allvar och lekfullhet, realism och humor, påhittade ord och ljudhärmande.
”Jag ville att boken skulle bete sig nästan som en fågel. Hoppa runt. Vara vacker... Det rimmade också väl med hur hjärnan fungerar när den är i chock. Där man kan vackla mellan vad som är verkligt och inte.”
Samtidigt var han mån om att skildra döden på ett realistiskt sätt. Att inte bre på med stora känslor och fina ord, utan att låta vardagen lysa igenom.
”Böcker om döden är oftast inte naturliga. För vardagen upphör inte bara för att någon dör. Livet fortsätter vidare, man äter samma mat, jobbar på samma jobb, och barn behöver sina fotbollskort och andra barngrejer.”
Från sin egen barndom har han kunnat hämta vissa erfarenheter men inga detaljer. Han beskriver det som att han kan minnas musiken, men inte låttexten.
”Till exempel när jag skriver att en av pojkarna undrar var brandmännen och nödutrustningsprylarna är? Varför är det inte mer buller och oväsen? Det minns jag att jag själv undrade”, säger han och fortsätter:
”Men det mesta är fiktion, där jag har tvingats kasta mig in i den värsta tänkbara av världar, och föreställa mig hur det skulle bli om min fru gick bort och lämnade mig med våra tre söner.”
Hur var det att skriva när du själv är förläggare?
”Jag var så klart orolig, men när jag skrev tänkte jag aldrig att det skulle bli en bok. Det är det enda sättet att skriva på. Om man skriver för att bli känd eller för att tjäna pengar är man fel ute.”
Men när han bestämde sig för att försöka få boken publicerad skickade han den inte till det förlag han arbetar på, utan till det brittiska förlaget Faber.
”Har ni uttrycket ’to shit on you own doorstep’ på svenska? Det var det jag försökte undvika. För jag vet hur man pratar strykningar, omslag, marknadsföring och annat när böcker ges ut. Det ville jag inte utsätta mig eller kolleger för.”
En annan anledning var att Faber är det förlag som har givit ut författaren och poeten Ted Hughes, vars diktsamling om kråkan han refererar till i boken.
”Hade de inte nappat vet jag inte om jag hade givit ut den alls. Men jag är glad att de gjorde det, och i efterhand kan jag se att boken har gjort mig bättre på mitt jobb. Jag är mer inkännande som förläggare, när jag själv har gått igenom samma process.”
Förläggare blev han 2012 och dessförinnan drev han bland annat en oberoende bokhandel, vilket har gett honom god insyn i den brittiska bokbranschen.
”För två tre år sedan var jag väldigt orolig för branschen, men nu ser det ljusare ut. Vi ser att folk köper böcker, medan läsningen på läsplattor har gått ned.”
Däremot har typen av böcker som säljer förändrats över tid. Genreböcker – dit de nordiska deckarförfattarna som gjort succé i Storbritannien räknas – och kändisböcker säljer mer.
”Samtidigt har romanen blivit svårare att sälja. Och kopplingen mellan att man får en bra recension i The Guardian och ökad försäljning har blivit svagare.”
Som förläggare på Granta och Portobello Books har Max Porter dock förmånen att se förväntade försäljningssiffror som något sekundärt. Med Tetra Pak-arvingen Sigrid Rausing som ägare och förlagschef, har Granta Books kunnat vara mer oberoende och smalare i sin utgivning.
”Det gör att jag kan ge ut en bok som ’The vegetarian’ av Han Kang” (som vann det prestigefyllda internationella Man Booker-priset i år, Di:s anm.).
”Att den sedan blev en bästsäljare är bara ett plus. Och ett tecken på att världen är okej – det finns fortfarande människor som uppskattar bra litteratur.”
