Di Weekend MODE

Varför är modet besatt av det fula?

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

FLIPPAT MODE. Christopher Kanes ”foppatofflor”.

”De som gillar det fulsnygga i dag gillar det på riktigt”, skriver Linda Leopold i en modekrönika.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

De var marmormönstrade och prydda med stenar och kristaller. Christopher Kanes omsusade skor för våren 2017 var ett par dyra, utsmyckade Crocs, alias foppatofflor. Kanske det mest smaklösa som visats under en modevecka sedan Guccis kängurupälsklädda loafers två år tidigare. Men sedan kom Balenciaga med sin överdimensionerade blå skinnväska – misstänkt lik Ikeas klassiker Frakta – och det mesta bleknade i jämförelse.

Det har blivit uppenbart de senaste åren att dålig smak är i ropet inom mode. Den kommer i flera olika varianter, som kan se väldigt olika ut. Men mentaliteten är densamma. Ofta går den ut på att lyfta fram det banala, att vända på högt och lågt och dyrt och billigt. Älska det fula. Hylla det vardagliga. Som trenden normcore som handlade om att se så intetsägande ut som möjligt, i så vanliga kläder som möjligt – en tyst protest mot alla som försöker sticka ut.

Anti-mode är alltid en del av modet. Men just den här estetiska förskjutningen händer inte bara i periferin. Den sker i modets centrum. Sedan Alessandro Michele tog över som chefsdesigner på Gucci har modehusets försäljning bara ökat. Hans töntiga och skruvade glamour på catwalken ger uppenbarligen handväskorna i butikerna ett nytt spännande skimmer. Demna Gvasalia, den dåliga smakens främsta uttolkare, bossar på anrika Balenciaga.

Varför är modet just nu så besatt av det fula? Att kalla det ”dålig smak” är egentligen för enkelt. Det är som att orden som används för att försöka beskriva den här tendensen inte riktigt träffar rätt. Det har kallats ”parodi”, ”anti-mode”, ”mild ironi” och ”kapitalistisk kitsch”. Just Gvasalias estetik har förklarats med att den bara går att förstå om man vuxit upp i det forna Sovjet på 1990-talet och upplevt den kaosartade krocken mellan öst och väst.

DHL-tröjans genomslag är obegripligt

Jag kommer att tänka på Susan Sontags text Notes on ’Camp’ från 1964. Där försökte hon sätta ord på en specifik känsla, eller ”sensibilitet” som hon kallade den, som ingen då ännu riktigt hade definierat. Det handlade om en smak som vuxit fram främst bland homosexuella män. Camp var, med Sontags ord, en estetisk upplevelse av världen, där yta går före innehåll. Men den omfamnade bara en viss typ av estetik – det överdrivna, det som är lite ”fel”. Hon listade Svansjön, Bellini-operor och King Kong som exempel. Och kärleken till dessa saker är verklig och passionerad, inte spelad. ”Camp bedyrar att god smak inte bara är god smak”, skrev hon för 50 år sedan. ”Att det finns, faktiskt, en god dålig smak.” Om man känner till de subkulturella koderna, vill säga.

Dagens fulhetslängtan i modet är inte camp. Rent estetiskt skiljer de sig åt, camp hyllar det konstlade och hyperestetiska, det gör inte någon som Demna Gvasalia. Han gillar träningsoveraller och betong.

Men det finns vissa likheter. Båda skyr konventionellt god smak. Och hyser en uppriktig kärlek till saker som inte är helt perfekta. De som gillar det fulsnygga i dag gillar det på riktigt. Det finns ingen ironi (i alla fall ingen uttalad) i normcorefansens kärlek till beige chinos, i Alessandro Micheles glittriga kroppsstrumpor och tubsockor i loafers, i Demna Gvasalias lek med varumärken eller Christopher Kanes pimpade foppatofflor. ”Det är fult”, har Gvasalia sagt. ”Det är därför vi tycker om det.”

Presidentfru delar modebranschen

 

TRE GÅNGER GOD ELLER DÅLIG SMAK

  1. LAGER AF KITSCH. De ser ut som något som säljs på en filt utanför Louvren. Jeff Koons samarbete med Louis Vuitton den här våren är en serie väskor prydda av Mona Lisa och andra ikoniska verk, med de gamla mästarnas namn i feta versaler tvärs över: DA VINCI, TITIAN, RUBENS, FRAGONARD, VAN GOGH. Det är inte originalmålningarna som tryckts på dem, utan Koons uppförstorade reproduktioner från ”gazing ball”-serien. I hans tappning är verken även dekorerade med en stor blå glaskula som blicken kan drunkna i, ett numera bortglömt utomhuspynt i samma genre som trädgårdstomte och rosa plastflamingo. Jeff Koons LV-väskor är som ryska dockor med så många lager av kitsch och camp att man blir skönt yr.
  2. HYLLAD BLÅKOPIA. Efter modehuset Balenciagas ”hyllning” till Ikeas blå påse (se krönikan) svarad e möbeljätten med en annons som förklarade hur man känner igen en äkta Frakta (så att man inte av misstag råkar köpa kopian för 20 000 kronor). Skaka den, om den prasslar är det the real deal. Och titta inuti, originalet har en autentisk Ikea-etikett. Balenciaga-affären inspirerade sedan en våg av plagg designade av dekonstruerade Frakta-påsar som sköljde över Instagram: kepsar, ryggsäckar, västar, sandaler och linnen i prassligt blått med den gula autentiska loggan löpande längs kanterna.
  3. PRADA OM STIL. Miuccia Prada brukar ha bra tentakler för kulturella tendenser. Hon har också i åratal gjort mode som balanserar mellan fult och snyggt. För några säsonger sedan började hon prata om ”post-modesty” och hur man gör mode anpassat för en skrikig, exhibitionistisk värld. I en intervju med Wall Street Journal i samma veva berättade hon om hur den borgerliga uppväxten påverkat hennes estetiska preferenser. ”Min personliga smak tenderar att vara för god”, sa hon, ”så jag brukar kämpa mot den genom att arbeta med saker som jag inte gillar”.