Di Weekend MODE

Mode: IT-GIRL X 2

Elizabeth och Victoria Lejonhjärta i bomberjackor och tröjor från Hope.

Foto: Jesper Frisk

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

För två år sedan startade tvillingarna Victoria och Elizabeth Lejonhjärta ett Instagramkonto. I dag är de två av den svenska modevärldens största it-girls, profiler i flera stora reklamkampanjer och har ett nära samarbete med artisten Drake. För Di Weekend Mode berättar systrarna om en okonventionell väg till framgång.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

När Elizabeth och Victoria Lejonhjärta var 8 år hittade de två glansiga, heltäckande gympadräkter på Myrorna. En var röd, den andra lila, båda hade revärer längs sidorna och hade antagligen använts till brottning eller dans tidigare. 

”Perfekta att ha på idrotten i skolan, tänkte vi, svincoola! Man ser ju precis ut som en superhjälte!”, berättar Elizabeth Lejonhjärta.

Att alla andra på skolan i Luleå klädde sig i shorts och t-shirt på gympan var inget de reflekterade över.

”Att dräkterna skulle vara konstiga tänkte jag inte en enda sekund på. Men det blev ramaskri på skolan. ’Har ni sett tvillingarnas idrottskläder!’ Vi stack redan ut på grund av vårt ursprung. Nu kom vi dessutom i glansiga onepiecedräkter och tyckte vi var coola. När vi träffade andra skolor på idrottsdagar blev vi utstirrade”, fortsätter hon.

När tvillingarna började högstadiet bestämde de sig för att låna shorts av en vän.

FAKTA
Elizabeth & Victoria Lejonhjärta

Ålder: 26 år.

Familj: Föräldrar i Luleå, lillebror Malcolmx som också har gjort modelljobb.

Gör: Modeller, skådespelare och skribenter. Har bland annat varit modeller för H&M:s Conscious collection. Nominerades på Elle-galan för Årets look. Insta-gram @lejonhjerta, bloggar på Space matters, där de kallar sig ”twins, poets and insta-jedis from Sápmi, Sweden.”

VISA MER

”Vi var de enda som inte spelade fotboll, men vår granne hade flera par fotbollsshorts över. När vi kom till idrotten i sjuan i shorts och t-shirt, som alla andra, trodde vi att de inte skulle prata om oss längre. Men då blev det en grej. Att vi trodde att vi var något”, säger Victoria Lejonhjärta.

”En tjej frågade oss om vi hade lånat kläderna. Vi ljög och sa nej. Då fortsatte hon: ’Men vars har ni köpt dem då?’ Då blåste jag vår lögn direkt, för jag hade ingen aning om var man köpte fotbollskläder. Jag svarade ’på Ica … Kvantum?’ Det var tyvärr en så typisk grej. Det spelade ingen roll om vi såg ut som ufon eller om vi försökte smälta in. Vi var alltid de konstiga och de onormala.”

”Från tidig ålder fick vi inse att vi inte kan bry oss om att vara normativa. Det har i slutändan ändå varit en fördel för oss i den här branschen”, säger Elizabeth Lejonhjärta.

Glad att ha en tvilling

Victoria och Elizabeth Lejonhjärta är i dag 26 år. Det är samma ålder som andra fotomodeller pensionerar sig i. Själva har de precis börjat. Det helt tack vare deras Instagramkonto, @lejonhjerta. På samma sätt som tekniken har ändrat hur vi umgås, lyssnar på musik, tar del av nyheter, ser på film och tv, har också tekniken ändrat hur mode-branschen fungerar. Från att i stor utsträckning ha dikterats av företag, modeskapare och modellagenturer gör tekniken det möjligt för många fler att skapa sin egen verksamhet. Tvillingarna startade ett Instagramkonto eftersom de har ett estetiskt intresse – men det gav dem en ny karriär.

Tvillingarna växte upp i Luleå. Att vara två gjorde barndomen så mycket bättre, berättar de.

”Jag är så otroligt glad att jag har en tvilling. Vi hade inte så många vänner när vi växte upp. Det var för mycket som var märkligt med oss. Förutom att vi är enäggstvillingar så är vi svarta, från en svensk-tornedalsk-samisk-afrikansk-karibisk arbetarklassfamilj. Vi bodde i lägenhet i stället för villa, vi handlade kläder på second hand, vi älskade science fiction, vi hade dreads från att vi var 10 år och vi åkte inte skridskor eller spelade fotboll”, säger Elizabeth Lejonhjärta.

Killarna för starka

De berättar om slagsmål och kommentarer var och varannan dag. I högstadiet blev det svårt att hantera.

”När man är yngre kan man slåss med vem som helst, men i högstadiet är killarna för starka när de ger sig på en. Det var alltid jobbigt att gå genom en skolkorridor. Man visste aldrig vad man skulle få höra, eller vad som skulle hända”, säger Victoria Lejonhjärta.

”Men vi berättade aldrig för någon hur det var i skolan. Efter ett tag blir det så normaliserat att man inte reagerar på det, vad andra elever sa, vad lärarna sa. Men jag känner i dag väldigt starkt för barn som inte tycker om att gå till skolan. Jag kände ofta väldigt stort obehag inför att gå dit”, fortsätter hon.

Till gymnasiet valde de estetisk linje eftersom de båda tyckte om att sjunga och göra musik. Tyvärr blev inte gymnasiet den lättnad de hade hoppats på.

”Vi tyckte om soul och r’n’b och var nära de enda icke-vita personerna på hela skolan. Alla andra lyssnade på indie och rock. Vi upplevde att vi blev hypersexualiserade på grund av vårt ursprung. Även om vi hade på oss samma kläder som alla andra, som stretchjeans och tröja, blev vi anklagade för att klä oss ’sexigt’ och visa upp våra ’booties’. Vi mådde väldigt dåligt av det”, säger Elizabeth Lejonhjärta.

Tvillingarna tog studenten när de var 17 år gamla. Omgående flyttade de ner till Stockholm, bara för att göra något annat.

”Det är väldigt vanligt när man kommer från Norrbotten. Flyttar man så har man lyckats”, säger hon.

Tillbaka till Norrbotten en revolt

Även om de trivdes bra valde de att efter ett par år att flytta hemåt igen, men inte till Luleå. I stället tillbringade de större delen av ett år i en stuga i en liten by i Överkalix kommun. Här fanns ingen mobiltäckning och de hade inget internet.

”Vi odlade grönsaker och fiskade i en bäck nedanför oss. Det är en tid som har påverkat oss bägge två enormt. Vi älskar naturen och ljuset i Norrbotten. Det var delvis för att vi ville visa var vi kommer ifrån som vi startade vårt Instagramkonto”, säger Elizabeth Lejonhjärta.

”Det finns en sorts kollektiv norrbottnisk självbild som säger att du inte kan arbeta med vissa saker och samtidigt bo kvar. Att flytta hem till Norrbotten var en sorts revolt mot vad vi upplever som en Stockholmsimperialism. Trots att vi älskar Stockholm har det alltid känts lite som om huvudstaden är det populära gänget i skolan som anser att alla ska vara som dem för att duga. Därför har vi varit lite aviga mot att flytta ner igen. Det har känts skönt att vi kunnat bygga upp vår karriär från Norrbotten”, säger Victoria Lejonhjärta.

Men snart därefter fick Victoria ont i kroppen för första gången. Det började med smärta, som sedan bara tilltog. Det tog lång tid innan hon fick rätt diagnos.  Det ledde till att hon under en lång period fick fel medicin och hade mycket ont. Hon tvingades ligga på sjukhus flera månader med dropp.

”Jag har en svår kronisk sjukdom och i perioder har det varit riktigt allvarligt”, konstaterar Victoria Lejonhjärta.

När det var som värst var hennes kroppsvikt nere på 40 kilo och hon åt inte på 45 dagar. Hon kunde inte röra sig utan fick skjutsas i rullstol.

”Min syster höll på att förlora livet flera gånger. Det har förändrat allting för oss”, säger Elizabeth Lejonhjärta.

Från Vogue – på sjukhuset

Samtidigt som Victoria var sjuk hörde en redaktör för amerikanska Vogue av sig. Genom sitt Instagramkonto och vänner hade tvillingarna fått en del modelluppdrag, bland annat för Monki och de var med i Seinabo Seys videos för låtarna Younger och Hard time

”Vicky var sjuk, vi var på sjukhuset och fick ett direktmeddelande på Instagram på natten från Vogue. Hon skrev att hon ville intervjua oss. Dagen efter kändes det overkligt. Men vi gjorde en intervju med henne och de fick använda våra Instagrambilder”, säger Elizabeth Lejonhjärta.

Intervjun gjorde att bland annat Nyhetsmorgon ville intervjua dem och de fick förfrågningar om flera modelluppdrag i Sverige.

”Men allt var surrealistiskt när Vicky samtidigt var sjuk. Vi visste inte ens om vi kunde vara med på tv-intervjun förrän i sista sekund, eftersom Vicky åt väldigt starka mediciner. Vi levde i två parallella verkligheter. Det enda man vill är att vara frisk. En gång under tiden på sjukhuset fick vi en kommentar på en bikinibild på Instagram. En person hade skrivit typ ’så fula kroppar’. Jag tittade på bilden igen och det enda jag kunde se var att min syster var frisk på bilden. Det blir en sådan skarp kontrast mot allt vad utseendehets innebär”, säger Elizabeth Lejonhjärta och fortsätter:

”När många i dag påpekar vilka roliga uppdrag vi har gjort och grattar oss till karriären så vet ju vi också vilka feta uppdrag, samarbeten och resor som vi har tvingats tacka nej till för att Vicky har varit sjuk. Det viktigaste är att hon blir frisk, ingenting annat.”

”Min sjukdom har gjort oss båda orädda. Ingen av oss är rädd för att misslyckas. Så länge vi får vara friska så spelar det ingen roll vad som händer, vi har lyckats skratta genom riktigt mörka perioder och kommer att fortsätta att göra det”, säger Victoria Lejonhjärta. 

»I Luleå är allt lika dåligt«

I dag har hon fått rätt behandling och mår bättre.

Om man tittar på vad som räknas som status i samhället, som ekonomiskt och kulturellt kapital, så är ju skönhet något som har hög status och skär igenom klass och socioekonomisk bakgrund. Men ni beskriver en uppväxt där ni inte har upplevt er skönhet på det sättet?

VL: ”Men ingen har ju någonsin tyckt att vi var snygga förrän vi flyttade till Stockholm. Det är sant. Jag identifierar mig inte på något sätt med att vara en ’snygg tjej’. Jag minns första gången någon skrev att vi var ’it-girls’. Jag läste det som om vi jobbade med it och tänkte, ’nä nu har de fått till det fel här’. På ett sätt är det komiskt att vi arbetar som modeller nu.”

Hur utvecklades ert arbete efter Vogueintervjun?

VL: ”Efter den började vi få fler förfrågningar i Sverige. Innan dess var det främst från utlandet.”

Hur diskuterade ni arvoden från början?

EL: ”Det är svårt att veta exakt vad som är rätt eftersom det är stor skillnad på hur bilder ska användas, hur länge, i vilka sammanhang och i vilka kanaler. I början inser man inte sitt värde. I efterhand har vi förstår att vi i början tog alldeles för lite betalt. Samtidigt är det befriande att inte ha några mellanhänder. Då får vi större kontroll över var vi syns.”

Har inte agenturer närmat sig er?

EL: ”Jo, men vi har tackat nej. Vi överväger att gå med i en nu. Samtidigt är vi jätteglada att vi började utan. Vi har alltid blivit bokade för vilka vi är, inte bara för våra ansikten. Det har hänt att agenturer har ringt oss även om vi inte hör till dem, och sagt att en kund efterfrågat ett ’etniskt’ utseende. Vi vill inte bli bokade som ett ’etniskt’ alibi.”

VL: ”Retoriken säger verkligen allt, att det finns modeller och så finns det etniska modeller. Det vill säga att det är onormalt att vara icke-vit. Vi valde ju inte aktivt att starta en modellkarriär genom Instagram. Vi hade ingen sådan agenda alls. Vi vill utforska ett bildspråk och testa olika estetiska uttryck.” 

EL: ”Det är skillnad på att genuint vilja inkludera icke-normativa människor och på att vilja kapitalisera på användandet av dem. Det kan i vissa fall vara kontraproduktivt när ett varumärke använder sig av ’mångfald’ och sedan accentuera det som en abnormitet. Jag tycker liksom inte att varumärkena förtjänar en eloge för att de är lite inkluderande, det ska vara en självklarhet. Det skulle vara skönt om svenskt mode slutade klappa sig själv på axeln så mycket och bara gjorde i stället.”

Är det skillnad mellan att arbeta i Sverige och utomlands?

VL: ”Det är en enorm skillnad. Exakt hur pass snävt svenskt mode är märker man så fort man jobbar utomlands. I allt från vilka som jobbar bakom kameran till bemötandet och retoriken. I Sverige behöver du egentligen inte vara särskilt annorlunda för att bli klassad som subversiv. Det räcker med att ha en halvt ovanlig frisyr.”

Modellbranschen har ju förändrats i och med sociala medier, kanske främst Instagram. Modellagenturerna listar numera antal följare och har avdelningar med ’influencers’ och Models.com prisar Social media star of the year och har speciell rankning för de med störst antal följare.

EL: ”Har man många följare på Instagram, men ett vad som anses alternativt utseende, så har man ett värde för agenturen. Annars letar inte agenturer modeller med vårt utseende främst. Mode är inte bara kläder, det är ett abstrakt skeende som relaterar till massa andra samhällsfrågor, därför är mode ett viktigt. Vi är intresserade av mode estetiskt, men också som maktfaktor.”

VL: ”Sociala medier har ju inneburit en maktförflyttning, där man kan ta kontroll över sin egen berättelse. Vi har ett utrymme som är unikt för vår generation och för oss är det jätteviktigt att få äga vårt skapande, vår historia och våra kroppar. Det är en integritetsfråga men också en rent politisk fråga.”

Hur är det att börja som modell när man är vuxen?

VL: ”Jätteskönt! Jag hade varit jätteosäker om jag hade börjat som yngre.”

EL: ”Jätteskönt också att vi har kunnat arbeta som modeller som komplexa, tredimensionella individer. Vi är inga objekt. Eftersom Vicky har varit sjuk har vi också en helt annan relation till kroppen. Hur viktig den är, att inte hata den, svälta den och kroppshetsa.”

Har ni som enäggstvillingar alltid hängt ihop? Är det viktigt för er att arbeta tillsammans?

VL: ”Vi har inte bestämt att vi alltid måste arbeta ihop, men just nu är det så mycket roligare att göra det tillsammans. Vi samarbetar så bra, vi är synkade och gillar samma saker. Om jag ska välja en enda person att jobba med på jorden så är det Elizabeth, vi förstår varandra helt.”

Ett av era största samarbeten är tillsammans med artisten Drake. Ni har varit med i hans film Please forgive me som Anthony Mandler regisserade och till alla foton för hans senaste skiva Views – som för övrigt var ett av de bästsäljande och mest streamade i hela världen under 2016. Hur kom det sig?

EL: ” Han har bokat oss som modeller flera gånger och sedan en tid tillbaka är vi vänner. Kortfilmen som vi spelade in i Sydafrika i somras är ett av de största jobben vi har gjort och det var superroligt. Vi ska göra mer jobb för hans klädmärke också.”

Stjärnorna som lyfter skönhetsbranschen

Det blev stor uppståndelse i sociala medier när ni lade ut en bild på Drake efter att han hade tatuerat in ert namn. Vad tyckte ni om reaktionerna?

VL: ”Vi var lite naiva. Vi förstod inte att det skulle finnas ett nyhetsvärde i det. Han har ju också blivit väldigt mycket mer känd på slutet, vi tror ju fortfarande inte att någon från Luleå vet vem han är. Han och crewet är väldigt professionella. De är vana vid att jobba med kompisar och sköter allt på rätt sätt.”

Hur startade ert filmintresse?

EL: ”Vi har alltid älskat science fiction och rymdfilmer, särskilt The Matrix och Star Wars. Våra föräldrar visade The Matrix för oss när vi gick i lågstadiet och förklarade grundidéerna. Vi tyckte att det var det coolaste vi någonsin hade sett. Vi var enorma Matrix-fans och försökte klä oss som dem. Det gör vi i och för sig fortfarande. Vi älskar också afrofuturism, som vi upptäckte kring 2010.”

Berätta om afrofuturism.

EL: ”Det är science fiction som utgår från en kritik av vitheten som norm och tvingar en att reflektera över sin samtid och framtid, vilka som får finnas i framtiden och i vilka miljöer och roller. I film är det generellt alltid vita som hanterar teknik.”

VL: ”Vi gillar bland annat artisten Flying Lotus och vi läser mycket serier. Amandla Stenbergs Niobe är fantastisk.”

Vill ni skådespela mera?

EL: ”Gärna. När vi var yngre ville vi gärna det, men eftersom vi bodde i Luleå var det svårt att få roller. De sökte alltid skådespelare med ’nordiskt utseende’. Men att skådespela och regissera är något vi absolut vill göra i framtiden.”

Vad tycker er familj om ert arbete?

EL: ”Vår mormor och morfar använder inte internet över huvud taget och förstår inte vad vi jobbar med alls. Det är fullkomligt abstrakt för dem. De brukar ge oss tips om jobb i området ’Nu behöver de folk i kassan på XXL på Storheden!’. Men det är ju märkligt att leva på bilder av sig själv, det tycker vi också.”

VL:”Vi vet att en del av det vi gör nu har ett bäst före-datum och det är smart att tänka på och investera i framtiden. Å ena sidan vill man bo i skogen och vara okontaktbar, å andra sidan vill man att ens projekt ska vara vinstgivande. Det är paradoxalt men går absolut att kombinera. Har man en tydlig vision kring sitt skapande går det att applicera på det mesta.”