Di Weekend MODE

Festerna som har gått till historien

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

PÅ PARTYHUMÖR. Författaren Truman Capote anländer till århundradets bal – sin egen – med Katharine Graham, direktör på Washington Post.

BARTON SILVERMAN

»Årets fest blev årtiondets fest som blev århundradets fest.«
Det skriver Linda Leopold i en modekrönika.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

När författaren Truman Capote hade skickat ut inbjudningarna till sin Black and White Dance, skröt han: ”Jag bjöd 500 vänner och fick 15 000 fiender”.

Det var 1966, han hade just skrivit storsäljaren In Cold Blood och befann sig i det litterära och sociala rampljuset. För att fira framgångarna (officiellt för att hylla sin väninna Kathy Graham, direktör på Washington Post, till vars ära festen hölls) bestämde han sig för att arrangera århundradets maskeradbal. Han tog tre månader på sig att komponera gästlistan.

På festen som hölls kvällen den 28 november i balsalen på Plaza Hotel, Manhattan, blandades Hollywoodstjärnor, New York-societet, författare, konstnärer och politiker. Maharajan av Jaipur, Kennedys och Vanderbilts, Andy Warhol, Mia Farrow, och Trumans privata umgängeskrets av vackra och bemedlade överklasskvinnor som han kallade sina ”svanar”. Klädkoden var smoking och svart mask för herrar. Svart eller vit klänning, vit mask eller solfjäder för damer.

Gästerna hade förberett sina kostymer i veckor. Carol Bjorkman, krönikör i Women’s Wear Daily, visste hur man gör entré. Hon brukade dyka upp på modevisningar tillsammans med sin vita pudel Sheba. Till Trumans bal bar hon en mask i organza och strutsfjädrar av den då okände designern Halston. Den unga skådespelerskan Candice Bergen matchade sin Halston-klänning med en mask med kaninöron i vit minkpäls och en rosa nos av siden. Skribenten och Warhol-musan Isabel Eberstadt bar en mask med en svart och en vit svan som slingrade sina långa halsar om varandra. Själv hade Truman Capote köpt sin på leksaksaffären FAO Schwarz för 39 cent.

När Frank Sinatra och hans entourage lämnade Plaza Hotel kvart i tre för att dra vidare till hans favoritbar Jilly’s började festen ebba ut. Men intresset för Truman Capotes bal avtog knappast för att den var slut. Det skrevs tidningsartiklar och böcker om den. Årets fest blev årtiondets fest som blev århundradets fest.

Kaninmasken i mink och Halstons kreation av strutsfjädrar finns på Museum of the City of New York. Och nu också högupplösta på Google-sajten We Wear Culture. Där går det att zooma in på minsta strå och fjäder. Sajten, som lanserades i juni, är en del av Google Arts & Culture som under senare år digitaliserat museisamlingar över hela världen. På We Wear Culture handlar det specifikt om mode.

Kläderna från Capotes fest är något udda i sammanhanget. Hans bal gick inte till historien som en stor modehändelse utan som en stor fest och manifestationen av ett stort ego. Kathy Graham – festföremålet, eller snarare festalibit – skrev i sina memoarer att det är märkligt att den slapp beskrivningar som ”Marie-Antoinettes sista hippa”. Kanske, menade hon, för att kvinnorörelsen ännu inte riktigt fått kraft och Vietnamkriget inte blivit den brännheta frågan på den politiska dagordningen. ”Det var den sista möjliga tidpunkten en sådan fest kunde hållas utan att fördömas…”

Moderedaktör redo för fest

En del menar att mode dör när det hamnar på museum. Utan att sitta på en levande kropp blir mode bara själlösa kläder. Men när jag zoomar in på kaninöronen och strutsfjädrarna känns de, lika mycket eller mer än alla tusentals ord som skrivits om Capotes bal, som en resa tillbaka till den där legendariska kvällen i november 1966, till en fest som alla ville vara på. Till och med de som inte ens var födda då.

 

Konstnärer får dela på 2,5 miljoner

... OCH YTTERLIGARE TRE FESTER SOM BLIVIT IKONISKA

  1. La mille et deux nuits. Den 24 juni 1911 bjöd den franske modeskaparen och bon vivanten Paul Poiret in till sin mest extravaganta fest. Han kallade den La mille et deux nuits, Tusen och två nätter. Året före hade Sergej Djagilevs ryska balett framfört Scheherazade på Parisoperan. Poiret hade just lanserat haremsbyxan i sin vårkollektion. Orientalism var hett. När de trehundra gästerna anlände till maskeraden – de som kom felklädda fick låna persiska plagg – som hölls i trädgården till hans ateljé i Paris, möttes de av levande apor och papegojor, Poirets fru inuti i en stor guldbur, och Monsieur själv som sultan på en tron, omringad av konkubiner.
  2. Metallisches Fest. Bauhausskolan anordnade en serie överdådigt ambitiösa maskerader under 1920-talet. Den som främst gått till historien var den sista som hölls 1929 på temat metall. Gästerna föreslogs komma klädda som en visp, konservöppnare, vingmutter eller radioaktiv substans. Entrén till Metallisches Fest gick via en rutschkana klädd i metall, från taket hängde stora silverkulor och fönstren var täckta av aluminiumfolie. En av de drivande krafterna bakom maskeraderna var konstnären Oskar Schlemmer, då ledare för skolans scenworkshop, som betraktade festandet som en essentiell del av pedagogiken.
  3. Le Bal Oriental. I barockpalatset Palazzo Labia i Venedig hölls hösten 1951 vad som kallats efterkrigstidens mest glamourösa sociala tillställning, Le Bal Oriental. Värd var Don Carlos de Beistegui y de Yturbe, en mexikansk multimiljonär och konstsamlare. De tusen gästerna, aristokrater och celebriteter, anlände i gondoler. Scenografin bestod bland annat av en levande pyramid av venetianska brandmän. Kläderna var lika spektakulära. Christian Dior designade Salvador Dalís kostym, och Dalí designade Diors kostym. Den franske modeskaparen Jacques Fath kom som Ludvig XIV. De Beistegui själv festade i 1700-talsperuk och höga platåskor.