Trots den stora glasrutan ut mot Storgatan är det lätt att gå förbi Brasserie Bobonne. Kanske är det den i sanningens namn rätt slätstrukna inredningen med småtrista väggfasta soffor, mockamelerad heltäckningsmatta och bord med stärkta vita dukar som gör att man inte tittar in två gånger. Det är synd. Den som blundar går miste om en av Stockholms bästa franska bistros.
Brasserie Bobonne är ingen nykomling på kroghimlen. Tvärtom. Restaurangen firar nu ett decennium och har sedan flera år, lite i skymundan, hedersbetyget Bib Gourmand i Guide Michelin. Det betyder att man serverar god mat till rimliga priser, en kvalitetsstämpel strax under de vanliga stjärnkrogarna som ofta stjäl alla rubriker när den franska krogbibeln kommer ut.
Vi kan inte annat än hålla med. Maten är oklanderlig, okomplicerad och fransk ut i fingerspetsarna. Det enda undantaget är skålen med tempurafriterade hericot vertes som vi får till råbiffen. En råbiff som för övrigt är fläckfri, lagom grovmalen och som inte serveras kylskåpskall vilket tyvärr ofta är fallet på många ställen.
Synd att den inte alltid går att få. Menyn på griffeltavlorna som flyttas runt mellan borden byts nämligen varannan onsdag. Några givna inslag återfinns dock alltid: kvällens soppa, sufflé och sorbet.
Havets motsvarighet till råbiff, laxtartar, står dock på menyn vid ett av våra besök och får oss att glömma längtan till köttet med en fräsch smakkombination av äpple och pepparrot. Ännu bättre i sin enkelhet är den bakade spetskålen toppad av en generös dos tryffel.
Alla fiskrätter vi prövar är perfekt tillagade. Först avnjuts en röding med äpple, forellrom och selleri, därefter en torsk som fått sällskap av havskräfta och fänkål. En rejäl bit av säsongsfavoriten skrei serveras med surkål och hummer.
Köttet då? Jo, kalvryggen är inte sämre den: sällsynt mör och med ett perfekt valt glas rött till. Italienskt för ovanlighetens skull.
Träffsäkra vinval
Vid vårt första besök blir vi uppassade som kungar. Vår servitör trollar fram flaskor som inte finns på vinlistan och säljer dem på glas för en rimlig penning. Samtidigt tar han sig tid att pausa vid vårt bord och berätta vinmakarens historia lagom länge. Men så är det också mitt i veckan och inte helt fullsatt.
Vinrekommendationerna är precis lika träffsäkra gången därpå. Överlag är vinkunnandet lika stort som vinlistan är imponerande lång. Vinet är heller inte särskilt dyrt. Ett glas av kvällens årgångschampagne kostar alltid 135 kronor, en tjugolapp mer än den vanliga huschampagnen. Mycket sympatiskt.
Men när varje stol på Bobonne är upptagen pallar servicen inte riktigt för trycket. Någon stress märker man visserligen inte alls av, men lite snurrigt blir det ändå. Brödkorgen får vi bara se skymten av när den bjuds till borden bredvid. Och vinet som egentligen var tänkt till huvudrätten serveras redan till förrätten. Det är minst sagt ojämnt, även om avsikterna är de bästa och tonen hjärtlig. Servicebetyget blir därför inte bättre än en trea, om än en stark sådan.
För lite avskildhet
Även om vi förstår att ekonomin sannolikt kräver det är det på tok för trångt mellan borden. Vi sitter nästan i knät på våra bordsgrannar, en brokig skara människor från Svenskt Näringsliv tvärsöver gatan, medelålders Östermalmspar och några vuxna söner som äter vardagsmiddag med sina mödrar. Att ha ett privat samtal är faktiskt stört omöjligt.
Vi hastar oss därför igenom de utmärkta desserterna. Créme brûléen är precis som den ska vara på en fransk krog: perfekt avvägd knäckighet och sedan den mjuka gräddigheten under. Kombinationen inlagda aprikoshalvor och ingefärsglass fungerar oväntat bra ihop. Och med chokladparfaiten, smaksatt med banan och pecannötter, lyckas köket faktiskt skapa en lagom lätt avrundning på måltiden.
Det är synd att det goda slutet inte får ta längre tid. För får vi bara lite avskildhet är Bobonne en genuint trevlig matupplevelse som vi gärna återvänder till.
