Snö och granar, mil efter mil ser vi bara snö och granar. Utanför bilens frostiga fönster är det minus 29 grader. Snöspår i vägrenen efter en avåkning är det enda tecknet på civilisation. Bärgningen verkar ha gått bra. Det är tomt i diket.
Vi susar i stadiga 60 km/h, med vässade dubbdäck, mot Restaurangen vid slutet av universum – Fäviken.
Denna del av resan är väl omskriven; i internationella medier, bloggar och tv-serier. Det är en viktig del i historien om Magnus Nilsson. Han som har skapat en av världens bästa restauranger, i en gammal mejeriskola som en gång var en av Sveriges största privata egendomar, och som nu ägs och drivs av fondlegendaren Patrik Brummer.
Magnus Nilssons levnadsteckning är väl kolorerad vid det här laget. För den som tillnärmelsevis inte känner till hans värv rekommenderas del sex i Netflixserien Chefs Table, en dokumentär om Fäviken och geniet bakom kastrullerna.
Vid slutet av vår fysiska resa reser sig fjällgården vid Åreskutans baksida, en eld brinner utanför ingången till det gamla Magasinet. Vi har, likt långväga gäster från jordens alla hörn, genomfört bedriften att ta oss till en av världens bästa och mest avlägsna krogar. Och nu väntar en ny resa.
Våra förväntningar är naturligtvis skyhöga. Di Weekend har besökt Fäviken vid många tillfällen de senaste sex åren. I december 2010 gav vi krogen full pott, 25 poäng. Då bestod menyn av ett tiotal rätter för 995 kronor. Förutom Magnus Nilsson arbetade då tre personer i köket. Under åren har serveringarna blivit fler, personalstyrkan har växt, och priset blivit högre. I dag går notan för bara maten på 2 200 kronor – per person.
Under hösten stängde Fäviken i fyra månader för en omstart och vi är, milt utryckt, nog så spända på att se resultatet av det.
Med krispig blodsmak
Först märker vi ingenting. Allt är som vi minns det. I soffor och fåtöljer på nedervåningen sitter vi i skenet av brasan tillsammans med andra förväntansfulla gäster, äter små mumsiga munsbitar och acklimatiserar oss till den stämningsfulla miljön.
Redan vid vårt första besök för sex år sedan åt vi vild öringrom i ett varmt skal av torkat grisblod och gammal vältorkad sugga.
Kanske är blodkrutongerna denna gång lite djärvare, med ännu mer härligt krispig blodsmak. Men linfrökexen, sprayade med ättika och serverade med blåmusseldip är desamma som vid vårt besök sommaren 2013. Grishuvudet i surdeg, buljongen av gamla höstlöv – de inledande munsbitarna är lika väldokumenterade som vargfällen på väggen.
Då var han fixstjärnan
Det är en svår balansgång, å ena sidan måste förväntningar infrias, å andra sidan ska intryck förnyas. Därför är vi extra spända på rätterna som serveras när vi tar trappan upp till matsalen.
En sak slår oss i trappen och det är inte en tjock trästock, för där står Magnus Nilsson själv och varnar för den låga takhöjden:
Vid vårt första besök var han fixstjärnan och allkonstnären som gjorde allt själv. Han välkomnade i dörren, sågade dramatiskt sönder koben för att gröpa ur märgen, klappade händerna för att påkalla gästernas uppmärksamhet när han presenterade maten och förklarade hur vi skulle mumsa i oss maten i matsalen. Och efter middagen satt han med och diskuterade allt från gamla mejeritekniker till köttproduktion med gästerna.
Succesivt har Magnus Nilsson tonat ned sin egen roll. Här återfinns en del i det som blivit resultatet av Fävikens egen resa. Nu är det nämligen betydligt fler som tar hand om gästerna, besättningen vid restaurangen vid slutet av universum består av ett 20-tal personer och Magnus Nilsson har öppnat såväl Undersåkers charkuterifabrik som korvmoj i både Åre och Stockholm.
Fårtungan gudomligt mör
Men nu står han där, lika vänlig och jordnära som alltid och ber oss se upp med den låga takhöjden. Och sedan är allt precis som vanligt igen. Strax presenteras de världskända pilgrimsmusslorna från Hitra, i skalet ur elden, framför oss. Bakade över öppen eld, serverade i sina skal i reducerad musseljuice på en bädd av rykande och het kol. De är förstås magnifika. En av musslorna är stor som en tournedous. Det är närapå överväldigande.
Efter signaturrätten följer några nyheter, bland annat en gudomligt mör fårtunga, långsamt bräserad i sex timmar efter inspiration från ett recept i Cajsa Wargs klassiska kokbok från 1700-talet. Och en rätt gjord på lake, med inspiration från Nilssons barndom, då hela huset kunde dofta av klassikern stuvad lake. Magnus Nilsson fortsätter sitt matarkeologiska korståg, och det är alldeles underbart.
”Vi har jobbat ganska mycket med lupiner under tiden vi hade stängt”, får vi veta.
Lupiner? Ja, de där som växer som ogräs i trädgården. Fast den ätliga varianten, som kan användas som foder för kor och malas till mjöl och som i framtiden väntas bli en viktig proteinkälla.
Under kvällen serveras vi blommorna i två former. Dels som ingrediens i en gratäng och dels som tillbehör till den välhängda pensionerade fjällkon. Jäst, rostad och väldigt finmalen lupin, stor som en 5-krona. Hur smakar det? Lite nötigt, strävt. Det är resultatet av fyra månaders stängning. Man måste älska den kompromisslösheten.
Opastöriserad mjölk eller Tokajier
Snart är vi proppmätta, men ännu återstår åtta serveringar innan vi får en efterlängtad snus och det är nära att vi smäller av när brunostpajen ställs framför oss. En härligt krämig efterrätt på mese serverad med gompa – örter från fjället i jäst kärnmjölk, enligt samiskt recept.
Vad dricker man till det? Opastöriserad mjölk från Oviken om man valt det alkoholfria dryckespaketet för 750 kronor, en oljig Tokajier om man valt vinpaketet för 1 750 kronor.
Efter märgpudding, köttpaj, tjärpastiller och massa annat smått och gott kramar vi en snus av Fävikens egenodlade tobak och förbereder oss för hemfärd.
Prisvärdheten ett dilemma
Notan för en upplevelse på Fäviken Magasinet drar snabbt i väg redan innan resa och logi räknas in i kalkylen. Innan vi sätter poängen måste vi fundera ett slag på vad begreppet prisvärt egentligen betyder?
Den som har pengar över kan lätt argumentera för att en så genuint genomarbetad måltid är värd sitt pris, oavsett slutnota. Prisvärdheten måste sättas i relation till vad gästen faktiskt får. Och om marginalen på bamsemusslorna är låg så måste prisvärdheten vara hög? Ja, men prisvärdheten är också ett mått på hur stor den totala matupplevelsen är i jämförelse med andra.
Häri ligger ett dilemma: Fäviken går inte att jämföra med andra. Men, vi kan jämföra Fäviken 2016 med Fäviken 2010, och då är förlagan mer prisvärd även om upplevelsen nu är ännu större.
