Di Weekend INTERVJUER

Vilket hallå det blev i konstvärlden

LÅNEKATALOG. Sin egen telefonkatalog har Dan Wolgers inte kvar. Lösningen blev att en kompis till Wolgers ­lånade ut sin katalog.

Jack Mikrut

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

När Dan Wolgers satte ut sitt namn och telefonnummer på telefonkatalogens omslag skrev han konsthistoria. Gula sidorna 1992, sektion K-Ö, Stockholmsdelen, finns i dag på Museum of Modern Art i New York och säljs på kvalitetsauktioner.
Nu gör Dan Wolgers en pastisch på sitt berömda konstverk när han sätter ut sin mejladress på Eniros årsredovisning.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

När den mest berömda telefonkatalogen i Televerkets historia kom ut var telefoni fortfarande ett statligt monopol. Televerket privatiserades strax därefter och blev Telia, som i sin tur knoppade av katalogverksamheten till det i dag finansiellt pressade Eniro.

När vi träffar Dan Wolgers i hans ateljé i ett kulturhus på Södermalm har Eniroaktien samma dag rasat 25 procent sedan börsöppningen. Aktien slutade dagen på 20 öre och är alltså vad man brukar kalla en frimärksaktie.

Ett frimärke är i dag nästan lika obsolet som en telefonkatalog, något som återspeglar sig på årsredovisningens gula omslag.

”Tiden har ju gått och man behöver inte telefonen på samma sätt som förr. Därför satte jag bara en punkt mellan Dan och Wolgers och skrev min mejladress under.”

Numret på telefonkatalogen gick till din dåvarande ateljé i Bagarmossen. Hade det inte varit mer i linje med det du gjorde då om du satt ut ditt mobilnummer på årsredovisningen i stället?

FAKTA
Dan Wolgers

Ålder: 61 år.

Bor: I ett rött kulturhus på Södermalm och i en mjölkvarn på Gotland.

Familj: Två vuxna söner, två barnbarn.

Bakgrund: Har under 40 år verkat som konstnär med en lång rad utställningar. Professor på Kungliga Konsthögskolan, även känd som Mejan, 1995–1998, där han också studerade 1980–1985. Bland offentlig utsmyckning märks Torso, bilden, skulpturen som står utanför Fotografiska på Stadsgårdskajen i Stockholm.

Aktuell: Med Eniros årsredovisning 2016 och boken Egentligheter tillsammans med Lena Andersson (Albert Bonnier Förlag).

VISA MER

”Hade det verkligen varit det? Det väsentliga i sammanhanget är att numret gick till min ateljé. Det hade ju med mitt arbete att göra. Om man betänker att det gäller att komma i kontakt med ateljén, så tycker jag det är rimligare med mejladressen. Men det är klart, det är ju en bedömningsfråga.”

Telefonnumret var alltså Dan Wolgers riktiga. Befann han sig i ateljén när det ringde svarade han. Om inte ringde han upp dem som lämnade meddelande på telefonsvararen.

”Det ingick i överenskommelsen med mig själv. Jag hade långa listor till folk som jag skulle ringa tillbaka till i flera år. När telefonsvararen till slut brakade ihop göt jag av den i brons. Det var någon som köpte den, men jag kommer inte ihåg var den hamnade.”

Klubbades för 5 500 kronor

Mot bakgrund av Eniros finansiella kris faller det sig naturligt att fråga om Dan Wolgers fått betalt för sitt arbete med årsredovisningen.

”Ha, ha, tack för tipset. Då ska jag skicka fakturan omgående”, säger Dan Wolgers när han fått situationen klar för sig.

Eniros årsredovisning trycks i 15 000 exemplar och delas ut till alla aktieägare. Telefonkatalogen delades på sin tid ut till alla hushåll i 08-området. Hur många exemplar som finns bevarande går inte att säga. Nästan alla slängdes ju när nästa års katalog delades ut.

”Många rev av och sparade omslaget, men det är hela katalogen som är grejen. Den är ju en skulptur”, säger Dan Wolgers.

I januari klubbades ett exemplar av den legendariska katalogdelen på auktionshuset Bukowskis för 5 500 kronor. Själv har Dan Wolgers inget eget exemplar. Hans katalog köptes tillsammans med en rad andra objekt härom året av Moderna museet.

”Moderna har en väldig massa grejer av mig nu”, säger Dan Wolgers.

I vilket skede gick telefonkatalogen från att vara ett bruksföremål till ett konstverk?

”Jag har funderat över det där. Det uppstod nog aldrig någon egentlig brytpunkt. Den där katalogen var så egendomlig redan från början. Vi var ett 30-tal konstnärer som fick i uppdrag att göra var sin insats på katalogdelar runt om i landet.”

”När jag fick se de andras bidrag minns jag att jag blev förbluffad. Jag såg att många hade satt ut en bild på något de hade gjort själva. Jag förstod då att jag missuppfattat uppdraget, jag skulle också ha kunnat bidra med en bild. Men det hade ju inte varit något spännande, en illustration bara.”

Hur hamnade katalogen på Museum of Modern Art, MoMa, i New York?

”Det där var ju en helknäpp grej. Jag tror att det var en amerikansk konstnär som hörde till det galleri som jag jobbade med i Lund på den tiden, som lämnade ett exemplar av katalogen till MoMa.”

”Det hade jag ingen aning om. Sedan fick jag ett brev från museet, på fax om jag inte minns fel, där det meddelades att de tagit in katalogen i sin samling av ’Books and Prints’ under upphovsmannanamnet Don Wolgers. Det är ju så jäkla komiskt, för den enda upplysning som finns över huvud taget är ju att jag heter Dan. Det är verkligen obetalbart.”

Moderna museets katalog har fram till nyligen funnits till beskådan på Spritmuseum, där Dan Wolgers tillsammans med författaren Lena Andersson haft en utställning, Egentligheter. Dan Wolgers konstverk och Lena Anderssons texter om dessa finns numera också som bok med samma namn, utgiven på Albert Bonniers Förlag.

I boken skriver Lena Andersson att det ofta händer att den som har vaga begrepp om Dan Wolgers säger: ”Är det han med telefonkatalogen?”.

Hur är det att vara ”han med telefonkatalogen”?

”Det får jag bara acceptera. Det är som med Monica Zetterlund och Sakta vi gå genom stan. Det är som det är med den saken.”

Sakta vi gå genom stan heter i original Walking my baby back home och fick svensk text av Dan Wolgers farbror Beppe Wolgers. Det var låten som alla ville höra, men själv tyckte Monica Zetterlund att hon gjort många andra låtar med större musikaliskt värde.

Konstdebatten nådde stormstyrka

När Dan Wolgers slog igenom i början av 1990-talet fick han uppleva något liknande.

”Av en slump så öppnade den så kallade Rififi-utställningen typ samma dag som man fick telefonkatalogen till dörren. Tele-fonkatalogen och Rififi-utställningen kom alltså i ett slag, i oktober 1991. Det blev en väldig knall då”, berättar Dan Wolgers.

Utställningen på Galleri Lars Bohman i Stockholm bestod i att Dan Wolgers gav i uppdrag åt reklambyrån Rififi att i hans namn göra vad de ville. Det blev en utställning utan konstnärens medverkan annat än på vernissagen. Konst utan konstnär kan man säga.

Tilltaget blev så klart omdebatterat, för att uttrycka det milt. Kort därefter nådde konstdebatten stormstyrka när Dan Wolgers, under en grupputställning som han medverkade i, stal två bänkar på Liljevalchs konsthall och sålde dem på Stockholms Auktionsverk i protest mot konstnärers låga utställningsarvoden.

”Liljevalchsledningen var inte sura på mig, det var inte de som polisanmälde mig. De var tvärtom jätteglada, för det kom ju väldigt mycket folk för att titta på det här tomma rummet där bänkarna hade stått. På ingenting.”

Udda duo skapar nya egentligheter

Inget värde i provokationen

Det var två privatpersoner som polisanmälde Dan Wolgers, som fick villkorlig dom och 60 dagsböter. Det oöppnade brevet med delgivningen sålde han till sin gallerist i Norge.

Dessa upptåg, som rönte enorm uppmärksamhet, blev Dan Wolgers stora genombrott.

”Ja, i offentligheten, men jag hade haft väldigt framgångrika utställningar tidigare, i både Lund och Stockholm. Men då var jag bara bekant i konstsamlarkretsar, vilket jag var helt nöjd med. Det var många vänliga samlare som hade ett gott öga till mig, så jag var fullkomligt tillfreds. ”

”Sedan kom den där olycksaliga Rififi-utställningen och telefonkatalogen samtidigt och slog sönder hela min fina rytm. Det kom att störa arbetet väldigt mycket. Jag ville gå framåt, men de här grejerna hängde ju som bojstenar runt benen med ständiga frågor och återkopplingar. Det var därför jag så småningom gjorde Här slutar allmän väg, det uppförstorade fotot av en vägskylt.”

Du har uppfattats som en provokatör. Är du det?

”Ja, jag vet, men det finns inget värde i provokationen i sig. Pontus Hultén (legendarisk intendent för Moderna museet, Di Weekends anm.) brukade säga att all förändring av en given situation medför någon form av chock. Det var väl det jag fick erfara, att det uppstod chockvågor av somliga saker som jag tog mig för, men det var något som jag alls inte hade avsett.”

”En person som Lena Andersson ser ju att det finns inget provocerande över huvud taget i det jag gör. Det mesta är ganska tråkigt egentligen.”

”Jag har sedan tio år haft långt framskridna planer på att göra något som har arbetsnamnet Tråkutställningen. Tanken är att samlat ihop ett antal av mina absolut tråkigaste saker, de mest färglösa eller mest obegripliga eller fulaste. Jag har gjort flera försök, men det visar sig gång efter annan att det blir fantastiskt kul alltså.”

Samarbetet med Lena Andersson består i att hon självsvåldigt valt ut 36 objekt och skrivit texter till dessa. Resultatet är ett slags retrospektiv över Dan Wolgers konstnärskap med verk från 1977, när han fortfarande gick i konstskola, fram till i dag, 40 år senare.

”För att starta med någonting började vi bläddra i mina gamla kataloger med saker jag gjort genom åren. Efter 20 minuter sa Lena: ’Nej, men det är ju bara samma sak hela tiden’. Då jublade jag och sa: Yes! Äntligen någon som inte beklagar detta utan som uppskattar det.”

Hur menar du då?

”Av andra har jag många gånger fått tröstande invändningar som: ’Nej, det är inte alls samma sak, du ser väl här hur det utvecklats’. Nej, det har det inte alls säger jag då. Det är samma sak. Det är det som är arbetet, att hålla sig till samma tonart liksom. Det insåg Lena Andersson. Det var det som förde oss samman. Vi kände inte varandra innan och hade aldrig träffats.”

Som ung var Dan Wolgers inriktad på att bli möbelsnickare och började utbilda sig till det.

”Jag hade en lärare som jag tyckte väldigt mycket om, huvudläraren i snickeri. En stund in på vårterminen sa han: ’Du ska inte hålla på med det här, du ska gå på Mejan, alltså Konsthögskolan i Stockholm. Jag visste vad Mejan var, men jag hade aldrig reflekterat över att bli konstnär. Aldrig. Men när han sa det, då föll polletten verkligen ner.”

”Jag litade väldigt mycket på honom och han sa det så bestämt, så jag tänkte att det faktiskt var helt riktigt. Vilken jäkla tur jag hade.”

”Sedan träffade jag väldigt tidigt Pontus Hultén. Han var den första som köpte någonting av mig. Det var på min första separatutställning när jag fortfarande gick i skolan. Han var då chef för Centre Pompidou i Paris.”

Vilka är dina förebilder? Det är svårt att inte tänka på en sådan som Andy Warhol när man ser hur bruksföremål blir till konst.

”Jag hade inga förebilder. Vad jag förstått på äldre dagar är att när jag var barn, en liten pojke bara, tog min mamma med mig till Moderna museet. Jag är född 1955 och Moderna öppnade 1958. Pontus Hultén hävdade att det var världens bästa utställningslokal, det var gamla exercishallar. Det är jag beredd att tro på, det var ett fantastiskt vackert rum.”

”När min mamma kom dit blev hon väldigt lugn. Hon gick för sig och jag gick för mig. Jag tyckte det var väldigt behagligt där inne på museet, kanske för att min mamma blev så lugn och harmonisk. Hon målade en del och hade gått på Konstfack och var inredningsarkitekt. Hon hade säkert kunnat bli en bra målare, men nu föll det sig inte så.”

”Då satt jag i alla fall där på golvet, på sisalmattan. Jag tror jag uppfattade det så att konstnärerna, som ställde ut där med målerier och skulpturer, var ställföreträdande föräldrar på något sätt. Jag kopplade ihop det med min mamma som blev så harmonisk. Sedan betraktade jag nog de andra besökarna som ställföreträdande syskon. Jag fick en extra familj där, för att det var så lugnt och skönt på museet. Det där är jag numera helt säker på att jag burit med mig som en undermedveten försäkring om att det finns hopp även för mig.”

Tänkaren från Tensta

Går du fortfarande dit, till Moderna?

”Nej, jag är inte intresserad av konst. Jag går aldrig på utställningar. Jag behöver inte fylla på mer, jag blev fulltankad redan som barn.”

”Det här som jag berättar har jag förstått först på senare år. Det har gjort klart för mig hur det kommer sig att jag har kunnat existera i konstvärlden utan att ha några särskilda idoler för att ta mig framåt. Jag visste ju att konstnärer i allmänhet var ställföreträdande föräldrar. Sedan kanske jag beundrar Warhol, eller Bror Hjort eller X-et (Sven Erixon) eller alla möjliga, men det är inte enskilda personer som lyft mig i kragen utan existensen av Moderna museet, att jag hade turen att komma dit.”

Dan Wolgers är som idékonstnär legendarisk, men det är ett begrepp han värjer sig mot.

”Jag kommer inte på idéer. Jag uppfattar det som att lösningarna kommer till mig. Min erfarenhet är att håller man inte styvt på att lösningarna kommer till en, då är man jävligt illa ute.”

”Många unga personer, sådana som jag handleder, talar om att de får idéer, att de vill ha kontroll. Jag säger glöm det, det är det värsta av allt. Då blir man duktig, klyftig och allt det där, men man blir också hämmad. Man hamnar i fel sällskap, bland likasinnade.”

”Väldigt mycket av så kallad skapande verksamhet, inte alls endast i konstnärlig mening, det gäller lika mycket om man är kirurg eller advokat eller vad som helst, består i att man får infall, att lösningarna kommer till en. Och det gör det om man arbetar hårt och låter infallen komma och släpper det man kallar kontrollen.”

Slutade som professor

Tillsammans med Susanna Slöör, tidigare ständig sekreterare på Konstakademien, handleder Dan Wolgers unga konstnärer. Det sker inom ramen för något han kallar Dialogstipendiet.

”Det är det roligaste jag har gjort på år och dar. Jag har visserligen undervisat en del genom åren, men då har jag alltid stått under någon form av statlig överhet. Jag slutade som professor på Mejan just för att jag inte stod ut med det. Jag tyckte ju det var fel det sätt på vilket man skulle undervisa.”

”Nu handleder jag privat. Både jag och Susanna Slöör har hoppat av Konstakademien. En mer självhögtidlig och lat akademi kan knappast finnas. Hon och jag och några till arbetade på uppdrag av akademien i ett par års tid på att förnya och bringa den till aktualitet. Sedan ville man inte ha det vi tog fram och då slutade vi.”

”Då tog jag med mig det jag kunde rädda och det var det här Dialogstipendiet. Jag skaffade privat fram pengar till stipendiet. Unga konstnärer får alltså ansöka. Stipendiet innebär endast att man får personlig handledning. Vi är sex stycken handledare. Själv har jag ett 20-tal elever. Det är jättekul alltså, det är så menings-fullt.”