Di Weekend INTERVJUER

Världs­fotografen träder fram

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Den svenske fotografen Mikael Janssons bilder syns regelbundet på omslagen till Vogue, Interview och W Magazine. För Di Weekends räkning har han tagit en annorlunda omslagsbild – ett självporträtt.

Foto: Mikael Jansson

I decennier har han varit den största svensken i modevärlden. Ändå vet få utanför branschen vem han är.

Jan Gradvall har träffat mode- och porträttfotografen Mikael Jansson, som berättar om vägen från den första kameran till yrkets toppskikt.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

En styckare kommer hem från sitt jobb i Slakthusområdet i södra Stockholm. Det är i slutet av 1960-talet. Utomhus är så där Karl-Bertil Jonssonskt decembermörkt som det brukar vara i Sverige veckorna före jul.

När styckaren kommer in i hallen i familjens lägenhet i ett hyreshus nära Hammarbyhöjden, döljer han en julklapp som han köpt till sin tioårige son.

Vad pappan håller i sina händer är en Instamatic. En liten fyrkantig kamera i plast, med filmrullen i form av en kassett. Nymodigheten Instamatic introducerades på marknaden i mitten på 1960-talet och kom att bli den populäraste kamera som Kodak gjorde.

Så börjar historien om världsfotografen som dominerat modevärlden de senaste 25 åren.

För ett drygt år sedan gjorde jag en intervju med Martin ”Max Martin” Sandberg i DI Weekend. Det finns många likheter mellan låtskrivaren och producenten Martin Sandberg, son till en polis, och fotografen Mikael Jansson, son till en slaktare.

FAKTA
Mikael Jansson

Yrke: Fotograf.
Ålder: 58
Familj:
Fru Lotta Jansson. Två döttrar, Billie och Kim. (Billie från tidigare äktenskap med Lena Gullberg, grundare av fotograf- och stylistagenturen Link.)
Bor: South Kensington, London. Delade under många år boende mellan East Village, New York, och Södermalm, Stockholm, men sålde för ett par år sedan de lägenheterna och flyttade till London. Planerar att växelvis bo i Toscana där de renoverar hus.
Aktuell med:
Utställningen ”Speed of life” på galleriet CF Hill i Stockholm som är öppen sista dagen i dag 26 maj.

VISA MER
FAKTA
3 röster om Mikael Jansson

Fabien Baron, kreatörsguru

57-årige Baron har av Vanity Fair kallats ”the most sought after creative director in the world”. Han har bland annat samarbetat med Calvin Klein i 20 år, gjorde boken Sex med Madonna och har varit art director för italienska Vogue, franska Vogue och Harper's Bazaar I dag är han editorial director för Andy Warhols tidning Interview Magazine.

”Mikael har varit extremt framgångsrik och är en av väldigt få fotografer i toppen på näringskedjan”, säger Fabien Baron till Di Weekend.

”Men hans framgång har uppnåtts på ett väldigt lågmält sätt, utan ego eller de vassa armbågar som är vanliga i modeindustrin. Snarare är det hans subtila svenska drag som skiljer honom från andra och i slutänden är det också det som har tagit honom till toppen. Vilket är befriande och uppfriskande eftersom det helt och hållet är baserat på talang och resultat”.

Vad är skillnaden mellan Mikael Jansson och andra fotografer?

”Först och främst älskar och förstår Mikael människor. Förmodligen är det därför som hans bilder är känsligare och mer historieberättande än modefotografier i stort.”

Hur skulle du beskriva hans stil?

”Hans bilder är närmare karaktärsstudier, porträtt, än typiska modebilder. Hans förmåga att föra in berättelsen i bilder skiljer honom från de flesta andra”.

Raúl Martinez, designchef Condé Nast

Martinez har varit design director på amerikanska Vogue sedan 2009 där han jobbar tätt med modedrottningen Anna Wintour. I fjol klev Raúl Martinez ännu högre upp på Condé Nast, det mäktigaste förlaget i världen för livsstilsmagasin. Numera har han huvudansvaret för förlagets samtliga magasin, totalt 23 olika kreativa avdelningar inräknat Vogue.

”Vad som gör Mikael till en så stor fotograf är hans passion för samtliga projekt han jobbar med. Hans besatthet av detaljer, hans fantastiska blick. Jag tror också en stor del av hans framgång ligger i att han är underbar att samarbeta med. Han anstränger sig verkligen och ger aldrig upp förrän han har den bild han vill ha”, säger han.

Erik Torstensson, kreatör och grundare av Wednesday agency och modemärket Frame

Är tillsammans med sin medgrundare Jens Grede några av de främsta imageskaparna i den internationella modevärlden. De har jobbat med Mikael Jansson så ofta det funnits möjlighet, nu senast för en Louis Vuitton-kampanj. Första gången de jobbade med Mikael Jansson var för tio år sedan, för en H&M-kampanj i Paris med modellen Daria Werbowy.

”Det var ett riktigt coming of age-moment för oss”, säger Erik Torstensson.

”Vi var kids. Att få chansen att jobba med Micke var enormt stort. Som fotograf är han förstås tekniskt fulländad. Han omger sig alltid med det absolut bästa teamet. Sen är han intresserad av allt och alla, inte bara den smala modevärlden. Det finns alltid en rik historia i hans bilder utanför kläderna”.

Kan du när du bläddrar i en tidning i dag, kan du då se på ett foto att det är taget av Mikael Jansson?

”Absolut. Trots att hans register är så brett, vilket också är hans styrka, så går det alltid att se att bilden kommer från Micke."

Hur stor är Mikael Jansson i Sverige?

”För mig är han svenskt modes Björn Borg eller Ingmar Stenmark. Han är den person från Sverige som alla beundrar. Ingen kommer i närheten. Han är också den som förlöste en hel generation av svenska kreatörer, inte bara inom fotografi utan inom mode generellt. Hans framgång internationellt var en stor inspiration för oss. Det är så viktigt att ha förebilder som visade att det är möjligt”.

VISA MER

Båda tillhör den yttersta världseliten inom sina områden. Båda jobbar med de största och mest kända namnen i världen. Vart man än reser så hör man poplåtar signerade Max Martin. Var man än tittar – modetidningar, annonser, reklamskyltar, affischer, stortavlor – ser man supermodeller och filmstjärnor fotograferade av Mikael Jansson.

Detta utan någon på gatorna i New York, Sao Paolo, Lagos eller Tokyo är medvetna om att det är svenskar som ligger bakom.

Båda har också hållit sig kvar i toppen längre än vad som borde vara möjligt med tanke på konkurrensen. Det kommer hela tiden yngre förmågor som vill åt deras position. Karriärlystna med vassa armbågar som kopierar deras stil, rycker i deras klienter, hungrar efter samma framgång.

Ändå är det Martin och Mikael – trots att de för länge sedan är ekonomiskt oberoende – som månad efter månad, år efter år, decennium efter decennium, fortsätter att jobba hårdast, ständigt förfinar sitt hantverk och fortsätter att leverera på den absoluta toppen av sin förmåga.

Vad de två också har gemensamt är att de håller lägsta möjliga profil och gör allt för att själva slippa synas.

Om man söker på namnet Mikael Jansson på svenska Wikipedia dyker det upp tre namn med den stavningen.

En av dem är ett påbörjat men inte avslutat Wikipedia-inlägg om en Mikael Jansson som är ”stillbildsfotograf, särskild inom modeindustrin”. Någon mer information än så står inte.

När ägarna till galleriet CF Hill på Norrlandsgatan i Stockholm påbörjade arbetet med vårens Mikael Jansson-utställning, upptäckte de att Mikael Jansson inte ens har en pressbild på sig själv.

När Mikael Jansson slutligen går med på att göra den här intervjun, efter många års förfrågningar, iakttar han plågat när jag på bordet mellan oss lägger upp min mobiltelefon och klickar igång en app för inspelning.

”Ja, du, Jan, du vet vad jag tycker om det här”, säger Mikael samtidigt som han stirrar på mobiltelefonen och drar ned sin keps ännu längre över pannan. Om det bokstavligen går att sjunka ned genom en stol är det just det han sedan gör.

Det är först när man söker vidare på engelska Wikipedia som man under ”Mikael Jansson, photographer” hittar någon biografisk information. ”Born 15 July, 1958, Stockholm, Sweden”. Fru, två döttrar.

Beskrivningen av hans yrkesgärning är summarisk. ”Jansson regurlarly contributes to publications such as American and French Vouge, Interview Magazine as well as photographing campaigns for luxury brands such as Estée Lauder, Coach, Calvin Klein and Louis Vuitton”.

Hur stor är Mikael Jansson? Vad gör honom så stor? För att förstå det måste man förstå det ökande värdet av bilden i dagens medievärld.

I slutet av 1980-talet höll Stora Journalistprisvinnaren och affärsmannen Lars Peder Hedberg ett föredrag för klienter som bar titeln Från Gutenberg till Spielberg. På den tiden var det en kontroversiell tes. Under tidningarnas storhetstid på 1800-talet och 1900-talet framstod det som självklart att ordet hade blivit viktigare än bilden.

Men Lars Peder Hedberg kunde se in i framtiden. I dag på 2000-talet vet vi hur det blev. Bilder har blivit totalt överlägsna ord vad det gäller all slags kommunikation. Vill man säga något i dag som förmår tränga igenom mediebruset – vare sig det gäller reklam eller politik – så gör det man det allra effektivast med bilder.

Titta på reklamvärlden. Under reklambyråerna storhetstid på 1900-talet, eran då helsidesannonser i tryckta tidningar utgjorde kärnverksamheten, var det art directors och copywriters som tillsammans skapade kampanjer.

Sedan dess har copywriters ägnat mindre och mindre tid åt att skriva texter. För att i dag nästan ha slutat skriva annonstexter helt och hållet. All kraft ägnas åt att tänka idéer förmedlade via visuell kommunikation.

Eller titta på hur det ser ut i dag bland unga. Parallellt med att bokläsande och tidningsläsande går ner, så bara ökar intresset för bilder.

Aldrig någonsin i historien har människor fotograferat så mycket som precis just nu. Det tas fler fotografier i dag än vad det gjorde i går.

Så sent som för tio år sedan var kameran något man plockade fram ibland vid särskilda tillfällen, få bar omkring på sina kameror varje dag. Men efter att kameran blivit integrerad del av våra mobiltelefoner så fotograferar vi hela tiden.

I och med denna explosion av bildmedvetenhet och bildkunskap borde de stora uppdragen inom modefotografi i dag fördelas på en större mängd fotografier. I stället har det blivit precis tvärtom.

Att bli världsfotograf, att förbli världsfotograf – att aldrig underprestera på jobbet – är så oerhört svårt att de största uppdragen fördelas mellan ett toppskikt så litet att det handlar om ett halvdussin namn.

Amerikanerna Steven Meisel och Bruce Weber. Peruanen Mario Testino. Det holländska paret Inez Van Lamsweerde och Vinoodh Matadin. Tyskarna Peter Lindbergh, Juergen Teller och Ellen Von Unwerth. Och svenske Mikael Jansson.

Det går att lägga till några namn, det går att stryka något, men när man frågar runt i branschen är det samma namn som återkommer.

Flera av dessa superfotografer är själva stjärnor på samma sätt som de modeller de fotograferar och man ser dem ofta på premiärer och festbilder.

Men inte Mikael Jansson.

Det är några dagar före vernissagen av Mikael Janssons utställning Speed of life på galleriet på CF Hill. Mikael Jansson går runt i lokalen och inspekterar hur hans egna fotografier hängs upp väggarna.

”Kan vi ha den här väggen helt tom? Det känns som korvstoppning annars. Om väggen får vara tom inbjuder det dessutom till att ta ett par steg tillbaka när man betraktar den här”, säger han samtidigt som han själv tar ett par steg tillbaka och betraktar en av sina massivt uppförstorade Formel 1-fotografier.

Utställningen består av fotografier från Formel 1-världen som Mikael Jansson tagit för eget bruk utöver sina uppdrag. Ett besök på Monzabanan väckte ett intresse för sporten och F1-världen som blev en besatthet. Under tre år, mellan 2003–2006 , frigjorde han tid till att åka runt och fotografera på tävlingar över hela världen.

Upphängningen får ta den tid som krävs. Hur ljuset faller är inte bara avgörande när en bild tas, utan även för hur bilden uppfattas när den hängs på en vägg. Oscar Nyström, en ljusspecialist med uppdrag över hela världen, monterar upp lampor och justerar i timmar så att varje bild kommer bäst till sin rätt.

Fotografiet Monaco #38 från 2006 slukar en hel vägg. Bilden visar en tät klunga med ett 10-tal tekniker som jobbar i depån. Alla bär identiska röda Marlboro-overaller. Allt det röda i bilden skapar en märklig stämning. Konstkännaren Estelle af Malmborg jämför det i utställningskatalogen träffande med en bataljmålning från 1400-talet som hänger på Uffizierna i Florens.

Kulturhuset i Stockholm visade Speed of life 2007, men nu är första gången som verken finns till försäljning. Fotografierna är prissatta till 150 000 kronor, 275 000 kronor respektive 400 000 kronor beroende på storlek och upplaga.

Redan på vernissagedagen tar försäljningen fart och galleriet säljer 40–50 stycken fotografier. En omsättning på någonstans runt 10 miljoner kronor.

På vernissagemiddagen är alla från Stockholms modevärld och konstvärld på plats. Det hålls tal – men Mikael Jansson håller inget tal själv. Han sitter vid sitt bord, iakttar sorlet och pratar hellre om David Bowie-bootlegs.

Utställningen är mer personlig för honom än vad de flesta inser. Titeln Speed of life är hämtad från en låt av David Bowie, hans livs viktigaste influens.

Bilderna på Formel 1-förare i depåer, omgivna av dussintals medhjälpare, är inte olika en dag på jobbet för en modefotograf. Det är samma mix av glamour och adrenalin. Samma press på den ensamma föraren.

När jag slår på bandspelaren börjar vi, udda nog, prata om året 1987. Det var det då Mikael Jansson kom tillbaka till Stockholm efter att i två år ha arbetat i New York som assistent åt Richard Avedon.

Hans entrébiljett in till Stockholms modevärld var ett månadsmagasin som hette Clic, en tidning som vi båda parallellt frilansade för under ett par år. Clic startades av Cay Bond 1981 och blev en viktig tidning i svensk tidningshistoria. Nyligen bortgångne journalisten Bobo Karlsson var redaktionellt konsult.

I boken Banbrytare! Ett reportage om den svenska magasinsboomen, av Klas Ekman, säger Cay Bond:

”Clic hade en oerhört stor betydelse för svenska modefotografer. Den höjde ribban och vi fick utländska annonsörer. Estée Lauder, Benetton, Dior, Ralph Lauren och andra som tidigare aldrig velat annonsera i Sverige på grund av den låga kvaliteten på veckotidningarna”.

”Clic var en av de första tidningarna jag började jobba med”, säger Mikael Jansson.

”Det var en fantastisk plattform. Framförallt för att man fick möjlighet att vara med i varje nummer. Det kanske inte blev så bra alla gånger, men man visste att man fick en ny chans. Kontinuiteten var viktig.

Stjärnorna bakom masken

Hur tänker du i bilder? När du går runt och betraktar omgivningen, ser du då bilder inom dig?
”Det tror jag att jag gör… (tyst, tänker efter en stund.), Ja, det gör jag. Det stämmer, jag tänker i bilder hela tiden. Jag var tidigt väldigt intresserad av dokumentär fotografi. Jag eftersträvar även det i mina modebilder. Även om det är konstruerade bilder – allting är ju arrangerat – så försöker jag alltid få en dokumentär känsla. Låt något hända. Fånga någonting.”

När började du betrakta världen i bilder? Hur gammal var du då?
”Det började med att jag var extremt naturintresserad. Fåglar, det mesta i naturen. Min pappa tog mycket bilder och filmade i Super 8.”

När du plåtade fåglar i naturen, var bodde ni då?
”I lägenhet i Björkhagen, precis vid Hammarbyhöjden. Sen flyttade vi till Sköndal när jag gick sexan. Nära Skogskyrkogården. Där fortsatte det. Min pappa var styckare, slaktare. Han jobbade med kött i hela sitt liv på Slakthusområdet. Min mamma jobbade på kontor med ekonomi.”

Slakthusområdet låter som en fotografiskt tacksam miljö.
”Jag jobbade själv där på loven, från att jag var ganska liten. Många dagar även efter skolan. Jag stod där och styckade. Det var verkligen en miljö som var stark bildmässigt.”

Det finns paralleller mellan skrivande och fotograferande. Båda ger möjligheter till att betrakta andra utan att vara i centrum själv. Har det passat din personlighet att vara bakom en kamera?
”Jag tror verkligen det är en stor anledning till att jag blev fotograf. Jag är inte den bästa på att uttrycka mig när jag pratar eller skriver. Fotografi är mitt sätt att kommunicera.”

Efter naturbilderna så började du fotografera mycket på konserter. Hur gjorde du för att komma så nära scenen som möjligt?
”Jag hängde på mig några extra kameror för att se mer professionell ut. Ibland gick det inte, men oftast gick det bra! Jag plåtade otroligt mycket band och artister. Tidigt gillade jag hårdrock, som Deep Purple, Led Zeppelin. Men sedan upptäckte jag David Bowie. Det blev Bowie till 100 procent. Mitt intresse för fashion och style utgick väldigt mycket från Bowie.”

Din utställning på Gun Gallery 2011, Dum dum boys, med fotografier av Iggy Pop och Lou Reed, var döpt efter en låt som Iggy Pop och David Bowie skrev tillsammans. Speed of life är också döpt efter en Bowie-låt.
”Bowie har betytt så otroligt mycket. Jag gjorde allt jag kunde för att fotografera Bowie till Dum dum boys-projektet, men han tackade tyvärr nej, jag tror han var dålig då.”

Är det sant att upptakten till att du blev professionell fotograf är att du träffade en fotomodell i kön till en David Bowie-konsert?
”Ja. Det var 1976 när Bowie kom till Sverige första gången och spelade på Kungliga Tennishallen i Stockholm. Vi köade utanför Svala & Söderlund, en musikaffär vid Hötorget där konsertbiljetter såldes, i flera dagar – i tre dygn tror jag. Det var på vintern, det var kallt, vi låg i sovsäckar. Men det var fantastiskt kul. Flera hade med sig bandspelare, musik spelades. Där träffade jag en tjej, Anette, som var modell. Vi blev kompisar där i kön. Hon berättade att hon arbetade mycket med fotografen Carl-Johan Rönn. Jag berättade att jag drömde om att bli fotografassistent. När Carl-Johan Rönn senare sökte en assistent, sade hon: ’Jag känner en grym assistent!’. Jag fick träffa honom och fick jobbet. Det var så det började. Det första jobbet jag var med på var 1979 för märket Marco Polo.”

Vad kunde du plocka upp från honom rent fototekniskt? Vad lärde du dig om hur man fotograferar?
”Svår fråga. Jag upplever att man egentligen inte kan lära sig sådant. Johan var bra tekniskt, men han var egentligen inte så tekniskt intresserad. Han var mer intresserad av människor. Han lärde mig massor om andra saker runt omkring. Om musik, om jazz, om kultur, om mat. Det var han som introducerade mig för stora fotografer som Richard Avedon och Irving Penn. Som fotoassistent finns det egentligen ingen tid för att få konkreta instruktioner, ’Så här ska du göra’. Det handlar mer om att vara där och ta intryck.”

För att bli en bra fotograf måste nyfikenhet vara en viktig egenskap?
”Ja, och så var Carl-Johan. Jag har allt att tacka honom för. Han arbetade oerhört mycket, dygnet runt. Jag framkallade samtidigt mina egna bilder själv. Jag gjorde om garderoben i min lägenhet till ett mörkrum. Jag stod där och soppade film.”

Via Carl-Johan Rönns samling med fotoböcker upptäckte Mikael Jansson flera stora fotografer. Förutom tidigare nämnda Avedon och Penn tittade han mycket på och influerades av fransmannen Henri Cartier-Bresson och ungrarna André Kertész och Brassaï.

Svartvita fotografier, ofta tagna från udda vinklar, med stora kontraster.

Kan man genom att studera andra lära sig var man ska placera kameran? Hur man skapar kompositioner?
”Jag fick en liknande fråga häromdagen men jag tänker inte på det sättet när jag fotograferar. Det bara blir. När man tar bilden handlar det mycket om intuition.”

En sak inom fotografi som det finns få motsvarigheter till inom andra konstarter är lärlingssystemet med assistenter.

Nästan alla som blir framgångsrika fotografer börjar med att i flera år vara assistenter åt andra redan etablerade fotografer. Jobb med låg lön eller knappt någon lön alls.

Mikael Jansson var assistent åt Carl-Johan Rönn i fem år från 1979 till 1984. Sen åkte han till New York och blev assistent åt Richard Avedon (1923–2004) den kanske största mode- och porträttfotografen genom alla tider.

Möjligheten att som fotograf bli assistent hos Richard Avedon kan jämföras med en trumpetare kunnat bli assistent hos Miles Davis eller en gitarrist hos Jimi Hendrix.

Hur gick det till när du blev assistent åt Avedon?
”Jag åkte till New York på vinst och förlust. Det första samtalet jag ringde när jag kom fram var till Richard Avedons studio. Jag fick svaret att det inte behövdes några assistenter för tillfället men att jag skulle skicka mitt cv. Jag visste inte ens vad ett cv var och fick kolla upp det. Sen hörde jag inget på flera månader. Jag frilansade lite för andra fotografer. Men sedan ringde de från Avedon. Jag fick komma dit och göra tre intervjuer.”

Vad exakt frågade dig då på de intervjuerna?
”Första gången fick jag träffa tredje assistenten. Sen studiomanagern. Först vid tredje intervjun fick jag träffa Avedon själv. De två första frågade framför allt tekniska saker. Vad jag kunde om ljus, kameror, mörkrum. Men när jag träffade Avedon frågade han bara om livet. Han frågade hur länge jag tänkte stanna i New York. Jag hade tänkt stanna ett halvår kanske men tog i lite och svarade ett år. Han svarade, ’Det går inte! Om du ska vara här måste du stanna minst fyra år’. Jag var övertygad om att jag hade gjort bort mig. Mötet var väldigt tidigt på morgonen, så jag åkte hem och lade mig igen. Men sedan ringde de bara en stund efteråt och sade: ’Du får jobbet. Kan du komma nu direkt?’ Så jag tog på mig kläderna igen och cyklade dit.”

Var låg hans studio?
”På 75:e gatan mellan 1:a avenyn och York Avenue”. Jag jobbade hur långa dagar som helst där. Dels gjorde han många kommersiella jobb, som kampanjer för Versace och modereportage för Vogue. Sedan hade också precis plåtat klart projektet American West. Vi skulle göra böckerna och utställningen och arbetade med det alla tid mellan de kommersiella jobben. Avedon hade hyrt ett jättestort fotolabb i Midtown där vi gjorde de gigantiska printarna. Så jag jobbade omöjligt ännu mer i New York än vad jag gjorde i Stockholm.”

Serien American West, porträtt av så kallat vanliga människor i Texas, tillhör de starkaste porträtt som tagits i fotohistorien.

Det måste ha varit magiskt att de se bilderna tona fram i baden?
”Han som var studiomanager hos Avedon hade varit där i 4–5 år och var en master printer, oerhört skicklig på att ta fram bilder. Det var väldigt spännande att se. När allt var klart åkte vi alla till Amon Carter Museum of Art i Fort Worth, Texas, som var uppdragsgivare till projektet och hängde utställningen. Många av de människor som fotograferas kom själva till vernissaget. Vad jag framför allt lärde mig hos Avedon var hur man driver en studio på ett professionellt sätt. Allt från små saker som hur man skickar iväg ett paket med bilder till kunder. Det ska vara högsta nivå på precis allt. Det tog jag med mig när jag sedan flyttade tillbaka till Stockholm och startade eget. Det var en väldig skillnad jämför hur det då gick till i Sverige.”

När du sedan fick egna assistenter, upplevde de dig som sträng och krävande?
”Väldigt mycket så. Jag har haft så många assistenter genom åren, Precis alla har upplevt mig som väldigt krävande. Men många av dem har flera år senare sagt, ’Nu förstår vi’.”

Att förstå hur Mikael Jansson är att samarbeta med är också en nyckel till att förstå honom som fotograf och privatperson.

Ingenting får gå fel vid stora plåtningar. Att ta om bilder är ingen möjlighet när man gör uppdrag för världens största klädmärken och skönhetsmärken. Teamen kan vara lika stora som vid långfilminspelningar, upp till 70-80 personer. Budgeten överstiger en miljon kronor per dag. Till det tillkommer arvoden till stjärnorna. Den kända personen som är där för att ”give good face” – Madonnas formulering i låten Vogue – är inte gratis. Inte heller fotografen.

Fotografen är den personen vars axlar hela ansvaret vilar på. Det gäller att leverera något som är lite bättre än vad alla förväntat sig.

Att skapa bilder som känns så levande och omedelbara och lekfulla och överraskande att vi betraktare omedvetet stannar upp när vi ser dem på reklamtavlor eller i tidningen.

Skillnaden mellan en bra bild och en fantastisk bild kan vara skillnaden mellan hundratals miljoner i försäljning.
Därav vikten av det som Fabien Baron, och Raúl Martinez, art directors för Interview Magazine och Vouge, säger om Mikael Janssons förmåga att alltid, under alla omständigheter, fånga det perfekta ögonblicket.

Är det kunder som väljer ut vilka modeller du ska jobba med?
”Skönhetsmärken har ofta modeller på kontrakt. Eller kända personer, som skådespelare eller artister, som det allt mer handlar om. Vid andra uppdrag kan jag ofta vara med och ge förslag.”

Och sedan reser ni någonstans och gör plåtningen?
”Ja. Under vinterhalvåret alltid varmare platser, ofta Kalifornien. Men det kan vara precis var som helst i världen. I ett hus, en våning, ett hotell. Väldigt mycket som en filminspelning. Förutom stillbild gör jag ofta film.”

Hur många personer är totalt inblandande på denna typ av fotograferingar?
”Det kan vara runt 70-80 personer.”

Storslagen återblick

Och allt hänger i slutänden på dig om det går bra eller inte. Det finns paralleller till Formel 1 där.
”Ja. Teamet är oumbärligt för att det ska kunna genomföras. Men det är den som rattar bilen som bär det yttersta ansvaret.”

Mitt i allt detta, mitt bland så många personer, är det sedan du och en person, en modell eller filmstjärna, som sedan ska skapa en nära kontakt. Hur åstadkommer man det? Så att det känns tryggt för den man fotograferar?
”Det är oerhört viktigt. För mig sker det automatiskt. Jag stänger av precis allting runt omkring. Om vi plåtar på en gata kan det vara ytterligare några hundra som står och tittar. I det ögonblicket måste man vara lyhörd för den man fotograferar. Skapa ett personligt förtroende. Jag plåtade nyligen Michelle Pfeiffer för Interview Magazine på hotell Chateau Marmont i Los Angeles. Efteråt fick jag ett jättefint kort av henne. Hon skrev att hon egentligen tycker denna typ av situationer är superjobbiga, men att hon denna gång hade känt sig trygg och bekväm.”

Träffas ni innan?
”Oftast finns det inte tid till det. Alla har tajta scheman, de flyger in dagen då jobbet ska göras. Men vi hinner alltid träffas en stund på morgonen när jag går igenom allt som kommer att hända. Hår och makeup är en väldigt viktig stund. Att man har bra personer där är superviktigt. Jag försöker använda samma team så ofta som möjligt.”

När du säger att du går igenom vad som ska hända, då har du alltså gjort ett slags manus?
”Oftast jobbar man nära en stylist och går därför igenom om vad som ska göras. Samtidigt blir det bäst när slutresultatet inte riktigt blir som man tänkt sig. Jag försöker fånga det som är lite off. På ett sätt måste man regissera, man måste ha en bra idé, men sen det gäller det att vara vaksam och uppmärksam.”

Vad rör sig i ditt huvud då?
”Det uppstår något med personer som man fotografer. Vi hamnar i en bubbla tillsammans”.

Vad tycker du själv är din styrka som fotograf?
”Kanske är det just det. Att bilderna inte känns så arrangerade, att det finns något dokumentärt över dem.”

Du har befunnit dig i världseliten i över 25 år. Hur lyckas man hålla sig kvar på den nivån så länge?
”Min karriär har rullat på väldigt långsamt. En del hamnar i rampljuset över en natt, det är nog svårare då, men för mig har det tagit tid, ett steg i taget. Någon dag kommer de väl på att man fuskat i alla år, jag har faktiskt alltid haft den känslan”, säger han och ler.

”Jag är fortfarande nervös inför varje jobb. Alltså på riktigt nervös. Klump i magen. Känslan av att ’Det här kommer inte att gå’.”

Att fotografera på din nivå innebär en avvägning mellan extremt välbetalda kommersiella uppdrag och mindre betalda redaktionella jobb. Hur tänker du på balansen däremellan?
”Jag ger det redaktionella mycket tid. Det är viktigt att avsätta tid till det. Reklamuppdragen är också roliga och utmanande, men man måste också göra saker för sin egen skull.”

Människor utanför branschen tror att 14-sidiga modejobb i Vogue är det som ger bra betalt. Men i själva verket är den osignerade skönhetsannonsen i samma tidning som du tjänar pengar på?
”Exakt. Många tidningar, som Interview till exempel, har knappt några pengar överhuvudtaget. Då får man pytsa in själv. Ibland betalar jag även resan själv. Men det är en viktig balans att upprätthålla. Reklamjobben finansierar det redaktionella. jag vill gärna göra fler egna fotoprojekt, det gäller bara att få tid till det.”

Vad gör du när du inte fotograferar?
”Jag älskar att vara i naturen. Det är fortfarande min stora passion. Jag åker och flugfiskar. För ett tag sedan var vi på Kamtjatka-halvön. Man blir nedsläppt i ingenstans med helikopter och blir hämtad igen en vecka senare. Jag försöker också vara i skärgården så mycket som möjligt.”

Människor i dag fotograferar mer än någonsin och publicerar sig på till exempel Instagram. Påverkar den utvecklingen även professionell fotografi?
”Absolut. På hur många sätt som helst. Hur folk ser på bilder, hur folk konsumerar bilder. Mitt jobb påverkas på så sätt att alla i dag ser sig som fotografer. Alla kan i dag ta bilder som blir okej. Det förändrar fotografens roll. Det var mycket mer mystisk kring fotografi tidigare och hur en bild blir till.”

Är det en förändring till det positiva?
”Ja, kanske inte för fotografyrket, men för fotografin.”

Vad kan du ge för råd till vanliga människor som vill bli bättre fotografer?
”När min fru och jag står på samma plats och tar samma bild med våra mobiler så kollar hon på min och säger, ’Fan, dina bilder blir alltid så mycket bättre’. Men jag kan aldrig förklara varför det blir så. Jag har svårt att förklara hur jag gör. Till 90 procent plåtar jag på fri hand, även när jag är i studio och har blixt. Det handlar om att jag är ute efter den här rörliga känslan. Att inte vara för statisk, utan hitta andra vinklar, andra bilder. Jag har nästan aldrig haft en kamera på stativ och tagit polaroider för att kolla ljuset.”

Ditt sätt att arbeta låter som att du förvandlar fotograferande till något väldigt fysiskt?
”Ja, jag rör mig extremt mycket när jag fotograferar. Klättrar upp på stegar, hänger i saker, flänger runt.”

Har du några favoritfotografier motsvarande dina favoritalbum? Ett fotografi som betyder lika mycket för dig som album som Station to station eller Raw power?
”Det har jag. Fast det är många, alltför många för att kunna svara på (tyst länge)… Fast, ja, det finns särskilt en Avedon-bild jag älskar. Egentligen är det en bild ganska otypisk honom. Det är en bild på modellen Suzy Parker, tagen för Harper’s Bazaar i mitten på 1960-talet. Hon sitter på en segelbåt. Hon har en tjock tröja på sig. Bilden har något skandinaviskt över sig, jag älskar den. När jag slutade hos Avedon frågade han vilken bild jag ville ha. Jag valde den. Han skrev väldigt fint på baksidan.”