Di Weekend INTERVJUER

Utsparkad från S-toppen

”Det som hände var att man stegvis abdikerade från makten att själv utse sin regering”, säger Jan Larsson.

Foto: Amanda Lindgren

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Han var en doldis för allmänheten, men hade stjärnstatus i partiet.
Jan Larsson
var S-strategen som gjorde Göran Persson folkkär och Stefan Löfven till statsminister.
Efter valet 2014 skulle han själv bli minister, men erbjudandet drogs i sista stund tillbaka.
Jan Larsson berättar nu för första gången hur han kastades ut från politiken.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Det är september 2014. Valet är avgjort och det har gått två dagar sedan Jan Larsson fick telefonsamtalet från Sveriges blivande statsminister Stefan Löfven. Då var han i London på bröllop och bad att få tänka på saken. Omtumlad men knappast chockad och beslutet var inte svårt att fatta.

”Jag såg fram emot det med viss bävan och nervositet, men framför allt med mycket längtan. Jag kände mig stolt”, säger Jan Larsson.

Ministersonen, som ofta beskrivits som Socialdemokraternas vassaste strateg, skulle nu själv bli minister. Efter tolv år som Göran Perssons kanske allra närmaste medarbetare och rådgivare och en två mandatperioder lång utflykt till näringslivet, kliver han strax efter lunch den där måndagen i september in på ett advokatkontor i centrala Stockholm.

Jan Larsson tas snabbt emot utan att behöva vänta. Det är modernt inrett och mötesrummen är tydligt numrerade. Han visas diskret in i rum 13.

Två kostymklädda män och en kvinnlig sekreterare sitter redan där och väntar. Ingen förutom han själv har någon koppling till Socialdemokraterna.

FAKTA
JAN LARSSON

Ålder: 49 år.
Familj: Fru och två barn, 13 och 15 år gamla. Son till den tidigare socialdemokratiske miljöministern Kjell Larsson, som gick bort 2002.
Bor: I en villa i Älta i södra Stockholm.
Känd som: En av Socialdemokraternas strateger som förändrade bilden av Göran Persson, från buffel till Mys-Persson.
Bakgrund: Rekryterades av Göran Persson 1994, och var sedan hans ”skugga” under över tolv år. Hade rollen som rådgivare och talskrivare, sedan som presschef och statssekreterare. Därefter följde sex år i näringslivet, som konsult och kommunikationsdirektör i Nordea. Återvände till politiken 2013, som partiets valgeneral.
Gör i dag: Vd för Yrkesakademin, ett utbildningsföretag som hjälper nyanlända och arbetslösa in på arbetsmarknaden.

VISA MER
FAKTA
En politisk återblick

1994. Sverige har genomgått den djupaste krisen sedan 1930-talet. Carl Bildt är statsminister i den borgerliga minoritetsregering som styrt sedan 1991. Socialdemokraterna, med partiledare Ingvar Carlsson, vinner i valet 1994 en jordskredsseger och partiet får 45,3 procent.

1998. Efter åren med tuffa besparingar som S drivits igenom med Centerpartiet, har regeringen usla opinionssiffror. Göran Persson, som sedan 1996 är statsminister, är illa omtyckt av väljarna. Partiet straffas hårt och tappar 9 procentenheter i valet 1998, men det är fortsatt rödgrön majoritet och Persson sitter kvar.

2002. Runt millennieskiftet börjar Göran Persson dyka upp i nya sammanhang, som i TV4:s Sen kväll med Luuk, och i barnprogram där han dansar med kossan Doris. Bilden av statsministern ändras och hans förtroendesiffror sticker uppåt. I valet 2002, som blir Göran Perssons största framgång, får partiet 39,8 procent, samtidigt som M nära på kollapsar och får 15,2 procent.

2006. S har styrt i tolv år, det ledande oppositionspartiet har under Fredrik Reinfeldts ledning förnyats och blivit Nya Moderaterna och alliansen har bildats. Göran Persson och hans stab underskattar sina nya motståndare och alliansen vinner en historisk seger.

2010. Till skillnad från 1990-talskrisen ger väljarna den borgerliga regeringen med finansminister Anders Borg i spetsen klart godkänt för hanteringen av finanskrisen. Samtidigt kastas Socialdemokraterna under Mona Sahlins ledning in i maktstrider, och partiet gör sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes. Reinfeldt sitter kvar.

2014. Mona Sahlin sparkas och ersätts av Håkan Juholt som sparkas och ersätts av Metallbasen Stefan Löfven. Flera tunga profiler, som arbetade nära Göran Persson, återvänder nu. S vinner makten 2014, men når bara 31 procent, och bildar en historiskt svag regering.

VISA MER

Han känner sig glad och får lust att säga något skämtsamt, men de två männen är formella och allvarsamma. Han hälsar och slår sig ned på en av stolarna. Han vet såklart vad det handlar om. Han berättade ju om garageuppfarten, eller sitt ”svarta CV” som han kallar det, för Stefan Löfven redan när han under Almedalsveckan 2013 fick uppdraget att leda Socialdemokraterna tillbaka till makten som partiets valgeneral.

De två männen turas om att ställa frågor.

”Jag hade en ganska lättsam inställning till det när det började, men insåg snabbt att det här inte var ett ställe där man skulle socialisera eller resonera. Det var ett förhör”, berättar Jan Larsson.

De avhandlar allt från möjliga fortkörningar till de bonusar från Nordea som Jan Larsson ska få utbetalda efter tiden som bankens kommunikationsdirektör.

Men framför allt handlar det om garageuppfarten. Den ena mannen fokuserar på de juridiska aspekterna, den andra på de ekonomiska, medan kvinnan för anteckningar. Timmarna går.

MARS 1994. En tidig morgon ringer Göran Persson. Trots att Pär Nuder förvarnat honom om att Göran vill prata med honom blir Jan Larsson ändå överraskad.

Han har varit ute kvällen före och firat ett kårval på Uppsala Universitet, där han studerar nationalekonomi, när Socialdemokraternas finansministerkandidat väcker honom.

Han behövde egentligen aldrig bli upptäckt, född in i rörelsen som han var som son till Kjell Larsson, som var Ingvar Carlssons statssekreterare fram till valförlusten 1991.

Nu är det upptakt till valrörelsen 1994 – och allt handlar om den svenska ekonomin.

Göran Persson håller tillsammans med Pär Nuder på att bygga upp ett starkt ekonomiskt sekretariat som inte bara ska ge dem valsegern, den tar de mer eller mindre för given, utan också förbereda dem på det som väntar efter valdagen.

Kombinationen av ekonomiskt bevandrad och en hyfsat vass penna efter åren som brevskrivare och journalist på Dagens Nyheter och Dala-Demokraten får dem att fästa blicken på den långa rödlätta 27-åringen.

Visst har den unge Larsson, som också hunnit göra militärtjänsten som fallskärmsjägare, fördel av sitt namn. Men rekryteringen sker inte utan prövning.

Jan Larsson får uppdraget att skriva en debattartikel på temat att om Sverige var ett aktiebolag så skulle vi vara konkursmässiga. Han skriver den i Göran Perssons namn och artikeln publiceras i Göteborgsposten.

Jan Larsson är ombord och ska komma att stanna i den blivande finansministerns och sedermera statsministerns innersta krets under de dryga tolv år som följer. Även Magdalena Andersson rekryteras. De två, som är precis jämngamla, jobbar sig igenom hela den där varma fotbollssommaren 1994. Hon räknar och han skriver.

”Vi brottades med föreställningen att vänsterregeringar var mer slösaktiga än högerregeringar och att vi skulle gå från lågor in i fullfjädrad skogsbrand”, säger Jan Larsson.

Socialdemokraterna når över 45 procent i valet och för Jan Larsson väntar arbetsdagar på 18 timmar, sju dagar i veckan.

”Vi hade en tydlig arbetsuppgift när vi tillträdde. Vi skulle få ned räntan. Klippa till med tuffa besparingar och visa alla som påverkar Sveriges kreditvärdighet att vi kommer att fixa det här.”

På finansdepartementet har de hela tiden sidan på text-tv med statsskuldsräntorna på.

”Helt plötsligt kunde man se hur räntan stack iväg med 40 punkter, och så tittade man snabbt i TT-flödet och såg hur en minister hade uttryckt sig lite slarvigt. Det var en konstig tid.”

Var än Göran Persson befinner sig står Jan Larsson allt som oftast i hans närhet – som när de träffar ”de flinande finansvalparna” på Wall Street.

Han har först rollen som sakkunnig och talskrivare. Men det är varken det han skriver eller åstadkommer på det ekonomiska planet som blir hans främsta bedrift. Det är i stället som politisk strateg han utmärker sig. Och det tycks inte råda någon tvekan om att han ska följa med Göran Persson när han i mars 1996 blir Sveriges statsminister.

Det pratas allt mer om Jan Larsson, mannen som kan se runt hörn. Han får senare också titeln presschef och bygger upp nära kontakter med landets tyngsta politiska reportrar. Han är ständigt tillgänglig för att förklarar hur och varför regeringen gör som den gör – och får epitetet Sveriges främsta ”spin doktor”.

Tillsammans med pressekreteraren Anna Helsén, som i dag är presschef för SEB, ändrar Jan Larsson svenskarnas bild av Göran Persson – från illa omtyckt buffel till landsfader och Mys-Persson. Jan Larsson avancerar och får den högsta tjänstemannabefattningen i regeringen, som Göran Perssons statssekreterare.

SEPTEMBER 2014. Den tidigare känslan av uppsluppenhet är borta när Jan Larsson sent på eftermiddagen efter den flera timmar långa utfrågningen lämnar advokatkontoret.

Det var mycket som hade förändrats sedan Göran Perssons ministerutnämningar, det visste han, men det här hade han aldrig kunnat föreställa sig.

Att man får svara på en uppsjö frågor, och föregå journalisternas arbete och själv gräva fram alla möjliga lik i garderoben, det hade varit praxis redan på hans tid. Men Stefan Löfven överlät honom till juristerna.

Jan Larssons egen inställning var att det hela så klart skulle gå att hantera. Han är ju trots allt själv, i alla fall delvis, upphovsman till det som blivit ett vedertaget begrepp för politisk krishantering, att göra en ”pudel”.

Då handlade det om hans tidigare kollega och nära vän Jan O Karlsson som på hans inrådan gjorde offentlig avbön för några mindre väl valda ord och en skattefinansierad kräftskiva under tiden som biståndsminister. Jan O Karlsson hade först vägrat att be om ursäkt för att han kallade George W Bush ”för jävla Texasgubbe” och de andra grodor som sluppit ur honom, men så gjorde han en helomvändning. Han betalde tillbaka pengarna för kräftskivan och bad ödmjukt om ursäkt. Det hela ansågs så framgångsrikt regisserat av Jan Larsson att det blev banbrytande. Men det var länge sen nu, och sedan dess har många ministrar åkt ut från Rosenbad.

Det stora skiftet i synen på vad man kan ha med sig i bagaget som ledande politiker skedde i och med Fredrik Reinfeldts första tid vid makten. Efter tolv år i opposition blev starten för den nytillträdda borgerliga regeringen sämsta tänkbara, med två ministeravgångar inom de första tio dagarna.

”Det finns en bild av att Göran ofta gjorde sig av med ministrar, och visst bytte han ut en och annan, men man fick väldigt sällan gå under medie-turbulens. Det enda undantaget är möjligen Laila Freivalds, men hon valde själv att avgå”, säger Jan Larsson.

Sedan kunde det hända att de fick gå något halvår efteråt, men det var Göran Persson som bestämde, ingen annan.

Efter att både Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò tvingades lämna alliansregeringen – för att bland annat ha använt svart arbetskraft och inte betalat tv-licens – bara dagar efter att de stått uppställda för det obligatoriska gruppfotot på Lejonbacken utanför Slottet händer något, menar Jan Larsson.

”Jag tror att det där färgade Fredrik Reinfeldt mycket och även Stefan Löfven och kretsen kring honom. Det som hände var att man stegvis abdikerade från makten att själv utse sin regering”, säger han.

VALÅRET 2006. Både Jan Larsson och Göran Persson har var sitt projekt utanför politiken inför den valrörelse som ska komma att kosta dem jobbet. Det är 2006, Socialdemokraterna har styrt i tolv år och Göran Persson är inte längre Mys-Persson.

Medan han bygger sin herrgård i Sörmland, ”Persson lyxbygge” som Aftonbladet kallar det, har Jan Larsson byggt ett hus i natursköna Älta, i södra Stockholm.

Han har varit noga med att allt ska gå rätt till och familjen flyttar in i maj 2006. Men så var det det där med garageuppfarten och gången fram till entrén. Det får vänta till efter valet, men det dröjer inte tillräckligt länge för att den nya alliansregeringens ROT-reform ska hinna öppna upp marknaden för vitt utförda renoveringsarbeten.

Jan Larsson är vid den här tiden arbetslös efter att han tillsammans med ”Perssons entourage” ha städats bort av den nytillträdda S-ledaren Mona Sahlin.

Därför är han hemma i den nybyggda villan när några brittiska asfaltsläggare knackar på och meddelar att den där grushögen till garageuppfart fixar de innan veckan är slut.

Jan Larsson kontrollerar deras papper, och det är inga större konstigheter som han kan se. När cementplattorna från Bauhaus väl är lagda några dagar senare och det hela ska betalas är det 40 000 kronor kontant som gäller, någon faktura är det inte längre tal om. Jan Larsson upplever situationen som lätt hotfull och betalar.

Strax därefter hör han Ekot rapportera om de brittiska asfaltsläggarna och hur polisen varnar för deras metoder. Han ringer Skatteverket och ber att få betala momsen och de sociala avgifterna. Det går inte. Hur ska man kunna betala skatterna när bolaget inte har något organisationsnummer? Det är företagets, inte hans ansvar, får han höra.

Jan Larsson sätter punkt och går vidare. Han har annat att tänka på. Han har precis fyllt 40 år och har efter det dryga decenniet i den politiska hetluften kastats ut i ingenting.

Han går utan jobb ett halvår och vägen till näringslivet har visat sig svårare att ta än han kunnat ana.

Men tack vare ett gott råd från finansmannen Carl Bennet, som säger åt honom att han måste våga ta två kliv nedåt i karriären och lära sig hur näringslivet fungerar, tar allt fart igen. Han blir juniorkonsult på McKinsey och klättrar uppåt i den globala konsultjätten. Sedan bär det vidare till Nordea, där han blir kommunikationsdirektör.

SEPTEMBER 2014. Det är dagen efter förhöret på advokatkontoret och Jan Larsson har en känsla av obehag i kroppen när han åter kliver in i det modernt inredda kontoret i centrala Stockholm.

Han är tillbaka för att läsa protokollet. Det är formellt skrivet, med ett juridiskt språk, ”Jan Larsson medger att”, som om han var en bankrånare som till slut erkänt sitt brott. Han skriver under och undrar om det hela är över nu.

Men inget händer och ytterligare en dag går. Förhöret var kanske bara en del av en ny striktare rutin, och det är väl fler blivande ministrar som gått igenom samma sak?

Han funderar över reformer, läser på och ställer allt mer in sig på det nya livet som väntar.

VÅREN 2013. Jan Larssons beslut att lämna sitt välbetalda jobb på Nordea 2013 för att bli valgeneral i Socialdemokraterna är inte självklart. Livet som politisk topptjänsteman har han redan prövat. Samtidigt finns det något som lockar honom med att försöka vinna tillbaka makten åt det parti som hunnit avsätta två partiledare under hans frånvaro, och nu har en statsministerkandidat som är helt oprövad politiskt.

Men det är inte bara det som avgör. Jan Larsson har politiska ambitioner. Han anser inte att alliansen har förvaltat det han var med att lämna över. Tanken med budgetsaneringen var ju att välfärden skulle säkras, inte att skatterna skulle sänkas. Han tycker att klyftorna vuxit helt i onödan, genom en högst medveten politik. Nu vill han tillbaka och han vill bli politiker på riktigt. När han bestämmer sig för att tacka ja till Stefan Löfven, handlar det också om att bygga en egen politisk plattform för framtiden.

Han tar därför också uppdraget som biträdande partisekreterare och Stefan Löfven och partisekreteraren Carin Jämtin lovar att göra vad de kan för att Jan Larsson ska hamna på en riksdagslista inför valet.

”Vi var överens om att det vore naturligt för mig att bli riksdagsledamot efter valrörelsen. Det går såklart inte att lova, men de skulle göra allt de kunde”, säger han.

När nyheten om att Jan Larsson blir valgeneral kommer i juli 2013, är det som att Fredrik Reinfeldts uppförsbacke med ens blivit brantare i de politiska kommentatorernas ögon, och att man kan höra hur M-strategerna drar lite efter andan.

Ett drygt halvår senare och en bit in på valåret 2014 presenteras så riksdagslistorna, som hade beslutats regionalt, men någon Jan Larsson finns inte med.

”Det är klart att jag blev besviken. Det var inte vad jag sett framför mig. Samtidigt var jag fullt fokuserad på valrörelsen.”

För Jan Larsson höjs därmed insatsen. Valet kommer att avgöra hans egen politiska framtid.

Och visst levererar han ett halvår senare någon slags valseger till slut. Men resultatet på 31 procent är långt ifrån någon succé och maktövertagandet sker inte utan hjälp av Fredrik Reinfeldt.

”Min första reflektion när resultatet stod klart var att vi borde ta ett steg tillbaka och tänka igenom situationen. Det var ett väldigt oklart parlamentariskt läge”, säger Jan Larsson.

”Sedan ändrades allt när Fredrik Reinfeldt avgick och lämnade ifrån sig makten. För mig var inte det ett självklart beslut, men när han väl gjorde det fanns inte mycket annat att göra än att ta makten. Jag gick trots allt hem nöjd den natten.”

OKTOBER 2014. Det är sent på onsdagskvällen den 1 oktober 2014, med mindre än två dygn kvar tills den nya regeringen ska presenteras. Han sitter vid köksbordet hemma i villan i Älta och fräschar upp sina kunskaper om regeringsformen, när telefonen ringer.

Det går inte, förklarar Stefan Löfven. Jag vågar inte ta dig ombord.

Luften går ur honom.

”Det var en tomhet som belägrade sig. Jag hade ingen aning vad jag skulle göra”, säger Jan Larsson.

När Stefan Löfven fredagen den 3 oktober så läser upp regeringsförklaringen och listan med alla statsråden dröjer det inte länge förrän Jan Larsson får ett första samtal från en journalist som undrar var han håller hus och varför han inte är med i regeringen.

Han befinner sig på Slussen tunnelbaneperrong och är på väg hem.

”Det fanns ett uns av bitterhet som jag behövde få ur kroppen. Det blev några öl för mycket på krogen med några goda vänner. Jag pratade mycket med min fru och tog långa promenader. Sedan försökte jag också känna glädje med alla kompisar som stod där på Lejonbacken.”

”Det är ju knappast en mänsklig rättighet att bli statsråd, och jag kan förstå Stefan också, att han var rädd för att få samma uppförsbacke som Reinfeldt fick och att det var känsligt för honom med det jag gjort. Det var ju väldigt dumt, omdömeslöst och kanske till och med brottsligt också.”

OKTOBER 2016. Jan Larsson har gått igenom en hel del, som att förföljas av samma återkommande cancersjukdom i över tio år, samma som tog hans pappas liv. Nu har han varit frisk i drygt fem år, men cancern har påverkat honom mycket.

”Det en sådan sjukdom gör med en är att den påminner om att man är dödlig. Det är först en obehaglig insikt, men det är också en ganska bra insikt. Jag tror det har gjort att jag inte skjuter upp saker. Att jag prioriterar barnen mer, men också mig själv.”

”Och när saker och ting händer, även personliga bakslag, har jag nog fått lättare att få perspektiv på det. Något gick fel, men vi lever. Låt oss gå vidare.”

När Di Weekend träffar honom i villan i Älta pekar han glatt på garageuppfarten, där hans motorcykel nu står parkerad. Han tycker fortfarande att Stefan Löfven fattade fel beslut, och säger att han själv hade dragit en annan slutsats om han ”suttit i Stefans kläder”.

Han efterlyser en diskussion om var vi sätter gränsen för vad vi tillåter och vad vi inte tillåter att människor i politiken och näringslivet gjort.

”Jag tycker att det har gått för långt. Någonstans måste ordet förlåtelse fortsätta att leva. Vi måste tillåta att människor gör fel”, säger han.

Risken är enligt Jan Larsson att bara riskminimerarna blir kvar och då blir politiken fattigare, tror han. Under sina sista år på Nordea arbetade han nära den ständigt omstridde Nalle Wahlroos, som är Nordeas storägare och ordförande.

”Han är näringslivets Jan O Karlsson. Han har ett väldigt skarpt intellekt och en enorm debattlusta. Vi var inte överens om mycket, men jag hade den djupaste respekten för honom”, säger Jan Larsson.

Att politiken blivit mer ängslig och försiktig märkte han tydligt när han kom tillbaka till Socialdemokraterna 2013.

”Jag var van vid en friare diskussion och att man tog för sig och hade en massa idéer. Men nu var folk mer rädda”, säger han.

Ministrar avgår numera redan innan nyheten om vad de gjort kommit ut, som i Aida Hadzialics fall. Efter sin bilfärd i somras över Öresundsbron med 0,2 promille alkohol i blodet var hon snabbt borta från politiken. Mycket handlar om att skydda regeringschefen.

”Vi måste vara vaksamma på att inte sätta de moraliska gränserna för snävt. Vilka tackar vi nej till och vilka kompetenser är det vi går miste om?” säger han och fortsätter:

”Ta Thomas Bodström. Han var hela tiden en av de populäraste ministrarna, och sedan kom det ut lite hasch och lite ditten och datten. Han hade inte levt guds bästa liv, men jag känner respekt för att han gått igenom olika faser i sitt liv.”

I dag är Jan Larsson 49 år. Han är vd för Yrkesakademin, ett utbildningsföretag som omsätter 400 miljoner kronor och är inriktat på att hjälpa nyanlända och människor som står långt ifrån arbetsmarknaden.

”Det är otroligt roligt och energigivande att vara ute och träffa de som går våra utbildningar. Jag har alltid tyckt om att jobba operativt, och trivs väldigt bra med att vara chef.”

Har du lämnat politiken för gott?

”För gott är lång tid, men det finns inga skäl för mig att vilja tillbaka till politiken. Om det jag gjorde var förkastligt för två år sedan, är det rimligen fortfarande förkastligt.”

”Sedan tror jag att jag har ett bättre liv i dag än jag hade haft om jag var statsråd. Det är det konstiga med livet, det snubblar ofta rätt till slut.”

Fotnot. Artikeln bygger på intervjuer med Jan Larsson och samtal med en rad personer som jobbat nära honom.