Di Weekend INTERVJUER

Tog rygg på Obama i sex år

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Hope Hall besökte Stockholm i maj för att delta i ett frukostseminarium och prata om politisk kommunikation och vad som engagerar väljarkåren.

Foto: Hampus Andersson

Dokumentärfilmaren Hope Hall följde Barack Obama runt hela världen och in i Vita husets innersta rum i sex år. ”Jag har en genuin känsla av att han är samma person vare sig om kameran är av eller på”, säger hon.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Den 20 januari 2017 tar Barack Obama steget ut ur Vita huset och lämnar över till USA:s 45:e president Donald Trump. Samma dag plockar dokumentärfilmaren Hope Hall ut det sista minneskortet ur sin videokamera och lämnar in det på National Archives i Washington D.C. Som presidentens huvudvideograf har hon följt Obama i stort sett varje dag de senaste sex åren, sedan hon tog över efter sin företrädare som följde Obama hans första två år i Vita huset.

När hon trycker på stoppknappen för sista gången i januari lämnar hon tusentals timmar av filmat material bakom sig. Det är slutet på en era i maktens korridorer, även för henne.

”National Archives var faktiskt det sista stället jag gick till. Det fanns ingen i den nya administrationen att lämna över det sista kortet med material till. Jag hade förväntat mig att jag skulle förmedla allt jag hade lärt mig till nästa person som skulle ha samma jobb. Men det fanns ingen, och vad jag vet finns det ingen som har den positionen i dag heller”, säger Hope Hall.

Den sociala presidenten

Barack Obama har ofta beskrivits som den första sociala medierpresidenten i amerikanska medier. Administrationen under Obama var den första att nyttja Facebook, Snapchat, Twitter och Instagram. Totalt hade Vita huset 188 officiella konton i olika kanaler. Visserligen är det inte så konstigt att Obama fick epitetet, eftersom innan hans tillträde 2009 hade apparna inte använts av en särskilt bred publik. Hade John F. Kennedy eller Ronald Reagan kunnat göra en statusuppdatering på Facebook hade det lika gärna kunnat bli någon av dem.

FAKTA
Hope hall

Ålder: 47 år.

Bor: Venice, Kalifornien.

Bakgrund: Masterexamen i dokumentärfilm och video, Stanford University. Kandidatexamen i historia och franska, UC Berkeley. Har gjort flertalet dokumentär- och kortfilmer, som blivit utvalda till över 40 filmfestivaler världen över.

Aktuell: Arbetar på ett nytt filmprojekt som hon kallar för Visit the visionaries, där hon besöker personer över hela världen som hon tycker är inspirerande.

VISA MER

Sociala medier har förändrat spelplanen för hur en president eller politiker framställer sig själv. Det är flagrant nu med den nya presidenten Donald Trump, vars uppdateringar på Twitter får stor uppmärksamhet nästan varje dag.

Fotografi verkar däremot inte vara lika prioriterat i Donald Trumps administration. Enligt den amerikanska tidningen Columbia Journalism Review har medarbetare, däribland pressekreteraren, fått hoppa in som fotografer. Och det syns på resultatet. Enligt tidningens analys har Vita husets förhållningssätt till fotografi gått från ”slumpmässig till försumlig”, under Trumps första 100 dagar som president. Det är mobilbilder med dålig kvalitet och bilder där folk står i vägen.

När Barack Obama blev vald 2008 skapade han en hel avdelning för digitala strategier. Hope Halls position som videograf var därför helt ny. Totalt bestod avdelningen av 18 personer, varav fyra i Hope Halls videoteam. Hennes roll gick ut på att följa presidenten bakom kulisserna i informella sammanhang och skapa innehåll av mer redaktionell karaktär. Officiellt material filmades och fotades av Vita husets kommunikationsbyrå, som dokumenterar varje offentlig händelse som presidenten deltar i.

”Han ville att det skulle vara transparent. Mottot var att engagera folk och möta dem där de är, vilket är online”, säger Hope Hall när Di Weekend träffar henne på Hotell Reisen i Stockholm.

Hjärnan bakom virala klippen

Hope Hall ligger bakom flera virala klipp med miljontals visningar på Youtube. Som när Barack och Michelle Obama dansar med 106åriga Virginia McLaurin på besök i Vita huset, ”Couch Commander” där presidenten funderar över sin framtid, eller när han överraskar turister utanför Vita huset. Hon är i allra högsta grad en av de personer som har haft ett finger med i arbetet hur Obama ska framställas som president.

”Det var det bästa jobbet någonsin, jag hade aldrig kunnat drömma om att jag skulle sätta min fot i Vita huset. Jag hade ingen politisk bakgrund, utan var mer av en aktivist än någon som visste mellannamnet på varje representant i Vita huset.”

Det låter som mycket arbete. Hur många timmar per dag blev det?

”Alla timmar på dygnet känns det som. En av de få nackdelarna med jobbet var takten. I början arbetade jag ensam och gjorde allt själv: filmade, producerade och allt efterarbete. Till slut blev vi ett helt team på fyra personer, det var skönt.”

Företrädaren gick in i väggen

Det var också den höga arbetstakten som gjorde att Hope Halls företrädare gick in i väggen två år efter att Barack Obama hade blivit vald till president. Då arbetade Hope Hall med kampanjen för att få honom omvald 2012.

”Vi skulle filma 25 sekunder där han officiellt kungjorde att han skulle kandidera till president igen. Hela grejen var överväldigande. Jag kommer ihåg när vi hade satt upp kameran i biblioteket och Obama kom in. Jag var helt skakig och försökte bara komma ihåg att trycka på recordknappen.”

De står på Trumps sida

Senare på kvällen när Hope Hall redigerade filmen ringde telefonen. Hon fick beskedet att hennes företrädare hade gått in i väggen och hon blev erbjuden jobbet.

Enligt Hope Hall hade hon stor frihet att välja vad hon ville filma. Men den stora svårigheten var att hennes närvaro inte alltid uppskattades av de som skulle träffa presidenten.

”Man är med folk i ett av deras viktigaste ögonblick i livet. Bakom ett 20 minuters möte med presidenten kan det ligga ett år av arbete bakom”, säger Hope Hall och fortsätter:

”Jag var noga med att poängtera att jag inte var där för att förhindra deras process, men tyvärr var det många gånger jag var tvungen att stänga av kameran eller gå ut ur rummet för att det störde. Ibland kunde det ha positiva effekter. Obama kunde vända sig om till mig och säga: ’Jag är så glad att du var här, de var på mycket bättre humör än de hade varit annars’.”

Allt är fritt – för alla

I princip allt som är filmat med handkamera på Barack Obama är filmat av Hope Hall. Materialet arkiveras på National Archives i Washington, och det som publicerats är fritt fram för alla att använda. Det var också den aspekten som det digitala strategiteamet var tvunget att ta hänsyn till.

”Vi funderade mycket vad det innebär att publicera något som direkt blir fritt för alla att använda. Vi kunde se hur materialet blev direkt nedladdat och satt i olika kontexter hela tiden, bland annat i olika nyhetskanaler. Vi var tvungna att tänka på vad det betyder att varje specifikt klipp ligger ute på nätet för alltid. Vi arbetade alltid efter devisen att föreställa sig materialet på framsidan av New York Times”, säger Hope Hall.

Hur planerade du arbetet?

”Det var olika varje dag och hängde på presidentens schema. Jag brukade skoja om att min roll kändes som att vara en utbytesstudent. Det handlade mycket om att lära sig språket, kulturen och karaktärerna i Vita huset. I början kände jag mig lite som Kommissarie Clouseau, jag öppnade fel dörrar och sådant där. Men i slutet rörde jag mig mer självklart i de miljöerna. Jag kunde förutse vad som skulle hända i vissa situationer och förstå var jag skulle befinna mig två dagar senare.”

Hur skulle du beskriva Barack Obama?

”Han är precis likadan som han framstår på film. Vilket är ganska häpnadsväckande för att vara en människa som är så offentlig. Vi hade ett oerhört lätt samarbete. Jag har en genuin känsla av att han är likadan vare sig om kameran är av eller på.”

Guldläge för Trumps hotell

Vilken var den största utmaningen under dina sex år?

”Risken att bränna ut sig var väldigt närvarande. Vi jobbade hela tiden. Samtidigt lärde jag mig hur jag skulle ta hand om mig själv och mitt känsloliv. Jag var tvungen att ta regelbundna pauser och stänga av telefonen. Men då fanns det också en ångest i att jag skulle missa något om jag inte var där.”

Hur känns det när du kollar tillbaka?

”Det låter som en kliché, men det känns som en dröm. Det är mycket saker som jag börjar registrera nu i efterhand, som kommer upp till ytan igen. Jag har jobbat i en av de högsta stressmiljöerna som finns. Vissa situationer var superjobbiga, jag grät mycket och det var verkligen inte lätt alltid. Jag har en del mardrömmar. Det är lite som att ha varit i rymden och försöka acklimatisera sig igen.”

Vad är dina tankar kring den nya administrationen?

”De är många och svåra. Det här är en tuff tid. Inte bara personligen utan också ur ett sociokulturellt perspektiv. Men jag heter inte Hope utan anledning. Jag är verkligen en optimist.”