I förra veckans frukostintervju i Di Weekend träffade vi manusförfattaren Malin Lagerlöf, som är aktuell med boken "Dagbok från ditt försvinnande". Boken handlar om när hennes man, regissören Daniel Lind Lagerlöf, försvann när han rekade efter filmmiljöer i ett naturreservat i Bohuslän 2011. Sannolikt föll han ner i havet, men hans kropp har aldrig återfunnits.
I intervjun ger Malin Lagerlöf några förslag på hur man bör bemöta folk i sorg, som vi bjuder på här.
Många tycker att det är svårt att tala med en person som just har varit med om en tragedi. Vilket var det bästa sättet som folk kunde bemöta dig på?
”Genom praktisk hjälp, som att laga mat eller hjälpa till att hämta och lämna på dagis och skola. Jag klarade inte av någonting i början, jag kunde inte ens betala mina räkningar.”
Vilket bemötande tyckte du var sämre?
”Det var lite groteskt när folk kort efter händelsen låtsades som om ingenting hade hänt. Lika konstigt var det 1–2 år senare när de ville berätta om hur dåligt samvete de hade haft över att de inte hade sagt något. Man ska nog inte tänka så mycket på sig själv i sådana här sammanhang. Om man är lyhörd så märker man vad den sörjande behöver. Det finns också rätt och fel tillfällen. Om jag ser glad ut på en fest och står och dricker champagne med mina vänner så är det inte rätt tillfälle. Om de då säger ’men hur mår du egentligen?’ och jag svarar ’jättebra!’, så märker jag att de nästan blir besvikna. Då måste jag tyvärr inse att, ja, just det, jag är en sorglig människa och jag ska stå till förfogande för dem som vill tala om det.”
Du skriver en lista i boken om hur man ska bemöta en änka. Vad tyckte du var särskilt viktigt?
”När vi var mitt uppe i den värsta sorgen tyckte jag att det var väldigt jobbigt att folk skickade blommor. Vaserna tog slut, de doftade skarpt och de kändes nära provocerande. En schysst köttgryta är alltid bättre.”
Som Di-prenumerant kan du läsa hela intervjun här.
