En snöig Molly klampar in i stugan som ligger naturskönt utanför Vemdalen. Lillasyster Signe sover i vagnen och mamma Anna Olsson stampar av sig snön efter ett hårt pass med barnen: Lek med pulka och snowracer.
Men Molly vill visst ut igen och ”visa pappa hur det ska gå till när man åker skidor”. En rätt målmedveten inställning hos en fyraåring. Med tanke på att pappa i det här fallet heter Johan Olsson, är det extra kaxigt.
”Det är förstås kul att de vill åka skidor, det är ju ett härligt sätt att vara ute på”, konstaterar pappa och ler nöjt.
Johan Olsson, en av Sveriges bästa längdskidåkare genom tiderna, älskar nämligen att åka skidor han också. Så till den milda grad att han har svårt att sluta, trots att han försökt ett antal gånger, senast efter VM i Falun förra vintern. Sluta, i det här fallet, betyder att inte finnas med i landslaget längre och ta en paus från mästerskapscirkusen.
Han ville inte lägga skidorna på hyllan – han ville ha en ny utmaning.
”Dels för att kunna få en annan familjesituation och vara mer med barnen, men också för att göra något jag aldrig gjort tidigare. Det sporrar mig”, säger Johan Olsson när vi sitter i köket i stugan.
Nytt lag – samma attityd
Di Weekend träffar Johan Olsson i ett typiskt fjällstugeområde i Härjedalen. Det enda som vittnar om att det inte är en helt vanlig semestrande familj som bor i stugan är bilen som står ute på gården. Den är fulltejpad med reklam. Bilen avslöjar också för den initierade att Johan Olsson har ändrat något mer sedan förra året. Det är ett annat märke än den sponsor som är knuten till landslaget. Sedan i maj är Johan Olsson nämligen en del av Team Santander och har beslutat sig för att satsa på långlopp under minst två år. Han representerar inte längre Sverige, han kör för laget, till stor del norskt, och sig själv.
Men mycket är ändå sig likt med den regerande världsmästaren på 15 kilometer fristil från Falun 2015.
”Nej, han är inte på något sätt annorlunda nu”, säger hans fru Anna Olsson.
”När Johan går in för något så gör han det fullt ut. Det är ingen skillnad mot när han var med i landslaget.”
”Jag är väl som en majbrasa”, fyller Johan Olsson i.
”När jag brinner för något så brinner det rejält.”
Anna Olsson, som själv varit elitskidåkare med ett OS-guld i lagsprint 2006 som främsta merit (då under namnet Anna Dahlberg), vet vad det innebär att satsa. Hon är den person som Johan Olsson också lyfter fram som helt avgörande för att han lyckats med sina prestationer, och att han kan göra sin satsning på långlopp. Ett stabilt orubbligt stöd, i med och motgång, och någon som tillsammans med barnen påminner honom om att det finns viktigare saker än skidor. Trots allt.
Slutspurten hotad
Kanske är det hans lugna okomplicerade och ödmjuka stil i kombination med ett jävlaranamma i spåret som gett honom hjältestatus bland Sveriges längd- och sportentusiaster. Han är lätt att tycka om som person. Han skulle kunna vara den där lite blyga och trevliga grannpojken. Bara med den skillnaden att han kör mössan av alla i längdspåret, med en fysik och mental styrka som är få förunnat. Oavsett om det är hemma i Sundsvalls branta backar eller mitt under ett stort mästerskap.
Om han inte är sjuk, förstås.
Förkylningar som sabbar försäsongen har blivit synonymt med Johan Olsson.
”Ja, det är väl inte många som får löpsedlar bara för att de är förkylda”, skrattar han.
I vanlig ordning är han förkyld också när Di Weekend träffar honom. Det är endast några veckor kvar till Vasaloppet och han har bara hunnit köra två lopp i år. Planen var att delta i Marcialonga, ett nästan lika klassiskt skidlopp som Vasaloppet, som går av stapeln i Italien två dagar efter vår träff.
Men här sitter Johan Olsson i en stuga med familjen. Det är mer fokus på lek och att vara med barnen än att träna. Kanske ska han ut i spåret senare.
Kanske är det som vanligt med Johan Olsson, som har en sällsynt förmåga att ändå vara som bäst när det gäller. Om han bara blir frisk och står där på startlinjen i Vasaloppet är han en av segerkandidaterna.
Kroppen ställer om
Övergången till långlopp, där en klassisk distans som femmilen räknas som ganska kort, har inneburit förändringar i tillvaron.
”Nu tränar jag en gång om dagen men längre pass. Förut körde jag maximalt två och en halv timmar per pass, men två gånger om dagen. Nu är det inte ovanligt att jag sticker ut nio och kommer hem vid två. Men sedan är det klart.”
Fem timmars träning hör alltså till rutinerna. Det är bra mycket längre tid än vad Johan Olsson kommer att använda för Vasaloppet, den längsta tävlingen i långloppscupen Ski Classics.
”Jo, så är det, men det handlar mycket om att lära kroppen att förbruka energi på ett annat sätt än jag gjorde tidigare. I början var jag helt slut efter ett fyratimmarspass, kroppen hade skickat ut allt den hade i energiväg de första två timmarna så det blev inget kvar på slutet. Men efter en månad hade den lärt sig att använda fett som bränsle i stället.”
En förändring av kroppens eget finurliga sätt att hantera resurserna som gick fortare att ställa om till än han trodde.
”Det första jag gjorde när jag började lägga om träningen var att köpa en ryggsäck med vätskeblåsa och slang, en sådan har jag aldrig behövt förut.”
Skidåkning kan han, men nu är det specialisering på andra delar av åkningen och träningen som gäller. Numera tränar han nästan bara stakning. Långloppsåkarna försöker lära sig av hur cyklisterna fyller på med energi och vätska under träning och tävling, vad och i vilka intervaller. Tidigare har han aldrig behövt mer än vätska, men nu får han tänka på att få i sig mer energi även under loppet. Gel och energi i fastare form är en nyhet som också ska in i träningen.
”Det är väl två stora förändringar. Men jag tränar fortfarande 100 timmar i månaden”, säger Johan Olsson.
Inte för gammal
Johan Olsson glider fram i spåret, men några riktiga träningspass är det inte frågan om än. Trots det susar han förbi motionärerna i spåret.
”Förkylningen vid jul och nyår har väl gått över men luftrören vill inte läka, de hänger inte med när jag ska träna. Jag har varit hos en luftrörsspecialist i Stockholm, det handlar väl helt enkelt om att kroppen är sliten. Jag har ju kört hårt rätt många år nu, så det är inte så konstigt.”
Han misströstar inte konstant men har förstås sina svackor. Att inte kunna tävla är han van vid, men det är ändå inte roligt.
”Klart jag bryr mig om att jag inte kan träna och tävla. Jag följer förstås resultatlistan i Ski Classics men håller mig i övrigt borta från tävlingssnacket.”
Snack har det varit. Mycket prat om att han ska köra Vasaloppet och att det är tveksamt om han hinner få ordning på luftrören.
”Jag räknar inte med att vara med i någon toppstrid i Vasaloppet i år. Men jag är inte så gammal i långloppssammanhang, det finns möjligheter framöver. Bröderna Aukland i laget är ju 41 och 44 år”, säger Johan Olsson och spelar som vanligt ner sina egna aktier i förhandsspekulationerna.
Lider med skadade åkare
Det är inte bara Johan Olsson som har problem med kroppen den här säsongen. Han lider även med sina forna landslagskamrater, som tycks ha fastnat i otaliga problem.
”Särskilt Calle Halvarsson har haft en helt otrolig otur. Jag tror det handlar om tillfälligheter och otur först och främst. Och det är extra tungt när det drabbar dig när du är på väg upp. Jag känner verkligen med Calle.”
Johan Olsson har fortfarande kontakt med landslaget, men mera som en kompisrelation, hör av sig när det går bra, peppar när det går dåligt.
Att han är saknad även av publiken blir tydligt på sociala medier och när han träffar folk på sina föreläsningar och resor. Många vill att han ska komma tillbaka i landslaget. Herrarnas resultat har varit minst sagt mediokra i år.
”Visst är det kul att många hör av sig och gärna vill ha mig i landslaget igen. Många följer fortfarande mig och vad jag gör.”
Och ja, han saknar lite av livet i landslaget också. Framför allt tävlingsnerven, att stå där och vänta på att åka iväg och jaga åkaren framför, med pipet från nedräkningen i startportalen. Publikstödet.
Tävlingsdjävulen ligger där och lurar.
”Min bästa prestation är fortfarande femmilen i Val Di Fiemme 2013 (som gav honom Bragdguldet), men min bästa upplevelse är VM i Falun 2015 och framför allt 15-kilometersloppet. När publiken som var där lyfte en upp för backen och in i mål, den känslan kommer jag aldrig att uppleva igen. Stämningen på torget efteråt… det var helt galet.”
Ingen spurtare
Men Falun 2015 bjöd på en ovanligt stark besvikelse också, något som verkligen gick att ta på genom tv-rutan. En sällsynt deppig bronsmedaljör kunde inte visa något annat ansikte än ett äkta: besvikelsens.
”Jag försöker att inte ha höga förväntningar på mig själv när jag kör ett lopp, bara fokusera på att göra det absolut bästa jag kan. Men på femmilen i Falun hade jag förväntningar på mig själv, som regerande världsmästare ville jag verkligen vinna. Men det kom snö, det fanns ingen chans att gå loss, jag gjorde tre-fyra försök men efter en utförsbacke var alla ikapp igen.”
Sedan kom Peter Northug i vanlig odning och bokstavligen sprang förbi alla i snömodden i sista backen, efter att flera gånger ha varit avhängd i loppet.
”Jag är ganska säker på att jag var i bäst form den dagen, men jag körde slut på mig i det hopplösa föret. Klungan tittade på mig flera gånger och många undrade om jag inte var riktigt klok som försökte rycka igen. Jag insåg att jag var tvungen att spara lite om jag skulle ha någon chans.”
Han klarade en tredjeplats bakom Petter Northug och tjecken Lukáš Bauer tack vare att ryssen Maksim Vylegzjanin trasslade till det och föll på upploppet. Johan Olsson, som inte är någon spurtkanon, vinner sällan på upploppet. Inte heller den här ödesdigra dagen.
Det har också talat emot Johans Olssons satsning på långlopp. För lätt och för kort för att kunna vinna i en spurt, han vill nöta ut sina motståndare med överlägsen fysik. Men han har fått nytt hopp.
”Långlopp har förändrats de senaste åren. Även lätta korta åkare kan gå ifrån tidigt och vinna. Titta på Petter Eliassen, han är mindre än jag och vinner. Det talar för att jag också kan lyckas.”
Oviss framtid
Det finns med andra ord förutsättningar att lyckas i långloppscirkusen. Johan Olsson tränar stakning, bara stakning, och i teamet Santander finns också Magnar Dalen som sportchef i laget. En man som garanterat kan material och valla efter många år i både Norges, Sveriges och Finlands landslag. Johan Olsson får även även sin lön från teamet, inte baserat främst på framgångar och placeringar, utan som en del av laget.
”Det finns alla förutsättningar att lyckas bra, bara jag kan komma igång och köra på riktigt.”
Johan Olsson stänger inga dörrar till landslaget men i de sammanhangen börjar han också känna sig lite gammal.
”Sista tiden i landslaget var jag ju en av de äldsta, två barn och 36 år gammal. Då har man inte så mycket gemensamt med de som är runt tjugo, rent socialt. Det blev mer att man umgicks med tränarna och de andra i teamet. Långloppsåkare är generellt äldre.”
Med ålderns rätt ser han sig som en möjlig rådgivare i framtiden. Han har skrivit två böcker om mental träning, en tillsammans med sin fru som nu också sköter företaget Johan Olsson.
”Det är lite oklart hur det blir framöver, men jag har ett år kvar med Team Santander och jag stänger inga dörrar till landslaget. Jag kan mycket väl tänka mig att jobba som rådgivare och tränare om det skulle passa.”
Att släppa snö, spår och svettiga träningspass är inte att tänka på.
”En del skidåkare vill aldrig se skidorna igen när de slutar, men jag ser det inte alls så, det är fortfarande det absolut bästa jag vet, och det jag kan bäst. Jag tror inte att det kommer ändra sig de närmaste åren.”
