I närheten av Münster har Patrik Kittel hyrt in sig på en gammal 1800-talsgård. Outstanding Stables, som stallet heter, ligger strategiskt placerat nära till tävlingar i Tyskland och Holland. När man är ute och tävlar så mycket som han gör underlättar det mycket.
När Di Weekend Ridsport anländer genom de stora järngrindarna vid lunchtid är det tyst och lugnt på gården. En robotgräsklippare trimmar en av gräsmattorna, och en av de anställda är fullt upptagen med att sopa gårdsplanen med hjälp av en speciell borste fäst längst fram på traktorn. I den före detta vallgraven porlar en fontän och en bit längre bort betar några hästar med flugmössor på.
”När ägarna flyttade in var det faktiskt en riktig vallgrav här, med vindbrygga och allt”, berättar Patrik Kittel.
Vindbryggan är dock ett minne blott och delar av vallgraven har lagts igen, till förmån för prydligt stenlagda gångar. Men de gamla försvarsmurarna med hål för gevärspipor finns kvar.
Man passerar visserligen en gård med några hästar i en hage på väg till Patrik Kittels stall, men annars befolkas bygden främst av grisbönder.
”När vinden ligger på från ’rätt’ håll, då känner man det på lukten”, säger hästskötaren Marie Johansson.
Prispengarna räcker inte
I stallet innanför murarna står en av stjärnorna, Scandic, och mumsar hö. En annan häst får pälsen trimmad samtidigt som den står i solariet.
Att driva en anläggning i absoluta toppklass kostar cirka 700 000 kronor i månaden. Bara personalkostnaderna för de nio anställda är på knappt 400 000 kronor. Prispengarna täcker inte ens en bråkdel av driftskostnaderna.
”Jag ligger nu tvåa i inkomstlistan för dressyrryttare och har tjänat runt 1,5 miljoner kronor i år. Som jämförelse har den som ligger etta på hopplistan tjänat 10 Mkr i år”, säger Patrik Kittel.
Men han gnäller inte. Det verkar inte riktigt vara hans stil. Han är snarare känd för att alltid ha ett leende på läpparna. Och han verkar uppriktigt stolt över den verksamhet han bedriver i nordvästra Tyskland.
”1 eller 2 miljoner är ju jättemycket pengar, men när man drar bort alla kostnader går jag ungefär plus minus noll på tävlandet”, konstaterar Patrik Kittel.
De klienter som hyser in sina hästar hos honom får betala 30 000 kronor i månaden. Men då finns det förutom solarium även ett häst-spa, med bland annat en aqua trainer, ett slags bubbelbadkar för hästar. Kryobehandling, som utförs på hästarnas leder, är annars en nyhet på spa-menyn. Allt för att hästarna ska må så bra som möjligt och prestera på topp.
Patrik Kittel arbetar också som tränare och håller då och då clinics, det vill säga lektioner inför publik.
90 miljoner för Totilas
Men det som verkligen drar in pengar till verksamheten är hans insatser som hästhandlare.
Det kan handla om rena konsultuppdrag, som att åka med en klient och titta på en häst. Han tar även emot hästar för utbildning och försäljning. Ett exempel är hästen Stanford som han nyligen sålde åt en klient efter att hans beridare Malin Nilsson tävlat på den upp till grand prix-nivå.
Dressyrhästar på den nivån går för miljonbelopp.
Hästarna som kommer till Patrik Kittels stall är ofta mellan sex och sju år. Hur länge de stannar är olika från fall till fall. Malin Nilsson tränar ofta de lite yngre hästarna och Patrik Kittel tar hand om de mer erfarna. Inridning av unghästar är det inte tal om.
”Mitt kundklientel är väl lite mer inriktat på utbildade hästar”, säger han.
Hästar som tävlar i den absoluta världsklassen säljs för tiotals miljoner. En av de mest omtalade försäljningarna är den av hingsten Totilas som sägs ha inbringat runt 90 Mkr.
Det är därför ovanligt att tävlingsryttare äger sina egna hästar och det finns olika sätt att hantera det på. Tinne Vilhelmson Silfvén har till exempel hittat en stabil hästsponsor i Antonia Ax:son Johnson.
Vissa ryttare är minoritetsägare i de hästar de tävlar med. Det har på senare tid dock visat sig vara något riskfyllt. Både hoppryttaren Douglas Lindelöw och hans kollega Henrik von Eckerman har till exempel blivit av med hästar inför OS. Dressyrryttaren Carl Hester delägde och tävlade länge på en häst som ägdes av ett bolag som gick i konkurs. Det hela slutade med att hästen Uthopia hamnade på auktion i våras.
En åttaåring inför OS
Patrik Kittel är mån om att ha full frihet att själv välja när och vilken häst han ska tävla. Därför har han i stället valt att teckna ett slags nyttjandeavtal på de hästar han vill satsa på.
”Jag betalar alla kostnader och får under perioden alla prispengar, vilket gör att hästarna kan betala sin utbildning. Hade det varit mer prispengar i dressyr så hade jag gärna delat med en hästägare, men som det ser ut nu skulle det bli en för stor förlust för mig som ryttare.”
Deja är ett sådant exempel. Hennes kontrakt ska omförhandlas i höst efter OS. Redan nu har dock Patrik Kittel säkrat upp en åttaåring, Well Done, inför nästa OS i Tokyo.
Ägaren och uppfödaren Marie Haward har ett långsiktigt samarbete med Patrik Kittel och han har köpt in sig på några av hennes yngre hästar. Patrik Kittels fru Lyndal Oatley rider på Dejas dotter Diva, också Marie Hawards uppfödning.
”När det är dags att förhandla om Deja så sätter vi oss helt enkelt lugnt ned och talar om vad den bästa situationen är för Marie, för mig och för hästen.”
Han tycker också att det är viktigt att hästägaren känner sig delaktig, som en i laget.
”Det är viktigt att inte hamna i ett läge där hästägaren tycker att man vinner bara på grund av den fantastiska hästen och ryttaren tycker att de vinner på grund av att den rider så bra.”
Rider minst fem hästar per dag
Varje dag mellan klockan 12 och 15 är det vilostund för de 25 hästarna på Outstanding Stables. Många hästar står och sover, eller går i hagen. I övrigt rider Patrik Kittel i stort sett hela dagen. Han rider mellan fem och sju hästar om dagen och håller dessutom fyra till fem lektioner.
”Jag sitter i sadeln vid sju, halv åtta på morgonen. Sedan håller jag på till kanske klockan 18. Någonstans där emellan får jag peta in bokföring och kundkontakter och annat som hör företagandet till”, konstaterar Patrik Kittel.
Ändå tycker han inte att han får tillräckligt med motion utan kompletterar med löpning två till tre gånger i veckan och lyfter vikter. Inom ridsporten över lag tror han att det har blivit mer fokus på att hålla sig i form och äta nyttigt.
”Det har blivit mycket mer sport. Det är inte lika mycket ryttarfester längre, de tiderna är förbi”, säger Patrik Kittel.
Han tycker att utvecklingen är positiv. Kräver man att hästarna ska vara atleter får man faktiskt vara det själv också, resonerar han.
600 vinnartäcken
Samtliga hus på gården är uppförda i mörkrött tegel. Ägarnas boningshus som ligger bredvid stallet är omgivet av en parkliknande trädgård, med perfekt klippta buskar och prydliga rabatter. Alldeles intill ligger paddocken, som ser ut som en riktig tävlingsbana, med blomkrukor på alla de bokstäver som kantar en dressyrbana.
”Vi försöker göra det så likt som möjligt, så att vi kan träna på samma sätt som vi tävlar”, säger Patrik Kittel.
Ridhuset är stort och luftigt, med stora fönster åt alla håll. Längs ena kortsidan ligger ett rum där man kan sitta och titta på de som rider i manegen. Överallt syns rosetter och andra troféer som vittnar om stallets framgångar. I ett rum i ett hus lite längre bort står garderoberna på rad. Han öppnar en av dörrarna.
”Här inne ligger alla täcken jag har vunnit. Folk brukar säga att jag aldrig behöver köpa ett täcke igen, men jag är lite speciell, jag vill inte använda dem”, säger han.
De cirka 600 täcken som ligger i garderoberna är alltså i princip oanvända. Att göra sig av med dem är dock otänkbart, och det finns egentligen ingen anledning. Yta finns det gott om på Outstanding Stables.
Njuta av pensionärslivet
Patrik Kittel har förmånen att ha flera hästar på toppnivå när OS nu nalkas. Deja är hans förstaval till OS, men både Scandic, som Patrik Kittel knep EM-bronset med 2011, och Toy Story har presterat så pass bra under året att de båda skulle vara gångbara alternativ.
I Falsterbo väljer Patrik Kittel i stället att tävla med 17-åriga Scandic i de tuffaste klasserna.
”Jag ska rida SM på honom också. Efter Falsterbo får vi se. Det kan mycket väl hända att om alla andra hästar står på benen så får han bli pensionär sedan”, säger Patrik Kittel.
Några beslut är dock inte fattade. Patrik Kittel vill gärna ha kvar Scandic som ett öppet kort inför OS.
Enligt både Patrik Kittel och hans hästskötare Marie Johansson är det Scandic som är mest intresserad när hästlastbilen kommer fram inför en tävling. Han vill gärna åka med. Men det är definitivt så att hans karriär är på väg mot sitt slut.
”Det är inte för att han inte presterar längre. Men jag känner att han har gjort väldigt mycket för mig och vår sport. Han måste också få njuta lite av pensionärslivet.”
Den tredje topphästen Toy Story tävlar fortfarande en del, men har börjat gå lite på halvtid med övriga pensionärer i en stor hage på gården.
”Jag har så mycket bra hästar som är på väg upp”, säger Patrik Kittel.
Ett exempel är Delaunay, en ganska ung häst som placerade sig bra i Hagen tidigare i år. Well Done är en annan av Patrik Kittels favoriter, som han tror kan bli en riktig medaljkandidat i framtiden.
Även om Patrik Kittel är högt placerad i den svenska OS-rankningen med flera av sina hästar kommer han inte att ta med sig någon reservhäst till OS.
”Det troliga är att laget tar med ett reservekipage”, säger han.
Exakt hur researrangemangen inför OS kommer att se ut är i dagsläget oklart. Det finns frågetecken till exempel kring karantäntiden.
Nej till nya elever
Även om laget i skrivandets stund inte är uttaget, väntas Tinne Vilhelmson Silfvén och Patrik Kittel utgöra stommen. Två av Patriks elever, Rose Mathisen och Mads Hendeliowitz har också chans att komma med.
Dessutom ligger Patrik Kittels fru Lyndal Oatley, som han också tränar, bra till i den australiensiska rankningen och har goda möjligheter att få delta.
”Jag tränar också några belgare och några andra från det australiensiska laget. Det är jättekul. Det är stimulerande att träna andra och man får lite annan feedback. Jag kämpar också för mina elever, att de också ska komma med.”
”Det är klart att om man har lite framgång som tränare så kommer det folk som säger att ’det fungerar ju bra med den, då kanske du kan träna mig’. Nu är det så att jag hela tiden får säga nej till nya elever.”
Totalt tränar han tio till tolv elever, mer hinner han inte med.
”Speciellt inte om jag ska hinna rida själv och tävla på den nivån jag gör.”
Vem tränar dig?
”Jag tränar mig själv får man väl säga. Marie, min hästskötare, tittar lite när jag rider här hemma inför tävling”, säger Patrik Kittel och fortsätter:
”Jag har ett eget system som jag utvecklat under många år. Det är viktigt att ha någon som tittar och säger till exempel ’lite mer bakdel’. Det gör Kyra Kyrklund på tävling, och det gör Marie och Lyndal hemma. Vi hjälps helt enkelt åt för att få det bästa resultatet.”
Kyra Kyrklund är en legendar inom dressyr, som själv tävlat framgångsrikt och numera är en hett eftertraktad tränare.
Slåss om OS-medaljer
Patrik Kittel och Deja inledde året strålande, med segrar i både Doha och Hagen. När världscupfinalen gick i Göteborg i slutet av mars, hamnade Patrik Kittel och Scandic på fjärde plats, två placeringar bakom lagkamraten Tinne Vilhelmson Silfvén. Det borgar för att Patrik Kittel kan vara med och slåss om OS-medaljer såväl på egen hand som i lagtävlingen.
”Sverige som dressyrnation är världsklass och vi har varit med på den nivån länge. Jag tycker att vi har väldigt fina hästar och bygger successivt upp mer bra hästar och mer bra ryttare. Det kommer att komma en dag då vi helt plötsligt är den ledande nationen i världen, men det tar sin tid”, säger Patrik Kittel och konstaterar att laget definitivt har bra chanser.
Holland, Tyskland och Storbritannien står för den största konkurrensen. Även Spanien kan enligt Patrik Kittel vara med och tävla om medaljerna om alla ryttare har en bra dag.
”Det handlar väldigt mycket om dagsform, vem som lyckas ha sina hästar i bäst form just de dagarna man är på OS. Det är också därför Sverige väljer att ta ut ekipage baserat på stadiga resultat.”
Ända sedan barnsben har OS varit en dröm för Patrik Kittel. Nu har han två OS i ryggen och är på väg mot sitt tredje.
”Men ändå är det som en ny tävling varje gång. Det är så stort.”
|
