Di Weekend INTERVJUER

Raggnings­experten skriver om kärlek

”Man kan ju lugnt konstatera att fantasi och verklighet är två helt olika saker, speciellt när det handlar om sex. Men en del av mitt problem var att jag ville att verkligheten skulle vara som en fantasi och blev väldigt besviken när det inte blev så.”

Foto: Jack Mikrut

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Neil Strauss revolutionerade rockbiografigenren och lärde en hel värld av osäkra killar att ragga upp kvinnor med förolämpningar och trolleritricks.
På köpet blev han själv en olycklig sexmissbrukare.
I dag driver han ett självhjälpsnätverk och vill tala sanning om hur förhållanden fungerar.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

”Hela mitt liv gick ut på att hänga med underliga män över hela världen och ragga på tjejer. Men det var inte en konsekvens av min bok The Game,  det var en konsekvens av min barndom och uppfostran.”

Författaren, journalisten och numera livscoachen Neil Strauss läppjar på en grön smoothie. Det är en varm söndagseftermiddag i Malibu, Los Angeles och vi träffas på hans favoritfik som serverar ekologisk hälsomat. För 16 år sedan revolutionerade han rockbiografigenren med sina bästsäljande och prisade böcker om Mötley Crüe, Marilyn Manson och porraktrisen Jenna Jameson. Hans böcker fick tusentals efterföljare och skapade ett helt nytt hyllsegment i bokaffärer över hela världen.

Men det var med reportageboken The Game – Penetrating the secret society of pickup artists, som på svenska fick titeln SpeletEn inträngande analys av raggningsexperternas hemliga sällskap, från 2005, som han verkligen blev känd för allmänheten. Boken gjorde inte bara Neil Strauss till miljonär och kändis, den belyste även en subkultur av självutnämnda raggningsexperter som i kölvattnet skapade en våg av egna stjärnor, tv-serier och böcker, alla om hur man bäst får kvinnor på fall. Boken har fått en bestående plats inom populärkulturen, även i Sverige.

Den blev också starten på Neil Strauss största livskris.

I bootcutjeans och platåskor

FAKTA
Neil Strauss

Ålder: 48 år.

Familj: Hustrun Ingrid de la O och sonen Tenn, 2 år.

Utgivning i urval: The Long hard road out of hell (1998), The Dirt (2001), The Game (2005), Emergency (2009), Everyone loves you when you’re dead (2011).

Aktuell med: Självbiografin The Truth och I can’t make this up, en biografi om komikern Kevin Hart, som släpps i USA i juni.

VISA MER

”Jag kan förstå att det låter ironiskt”, säger Neil Strauss.

”Men det finns ingen ironi. För att ens hamna i raggningsvärlden måste man vara rätt besatt av sex till att börja med.”

Det luktar saltvatten och vetegräs i lokalen. En tv på en hylla visar surffilmer. Några av kunderna är barfota. Neil Strauss har gröna tygskor på sig och råder mig att prova en mugg med hemkokt varm buljong på ko som, enligt menyn, endast har ätit gräs. Han bor i området sedan många år och surfar på stränderna i närheten flera gånger i veckan.

Förra gången vi sågs, för elva år sedan, bar Neil Strauss en gräll, figursydd skjorta med långa 70-talssnibbar, bootcutjeans och höga platåskor som doldes under långa byxben. Då var han i Sverige för att marknadsföra Spelet och introducerade begrepp som ”påfågelsteorin” och ”negging” för svenskarna. Den stora hörsalen på Kulturhuset i Stockholm var till brädden fullsatt av nyfikna män och något mer skeptiska kvinnor. Boken blev en försäljningssuccé även här och resultatet blev att också svenska kvinnor i flera år fick stå ut med killar i märkliga kläder som försökte ragga genom förolämpningar.

Spelet började som ett uppdrag för New York Times: skriv en text om raggningskurser i Los Angeles. Generad anmälde sig Neil Strauss till en kurs och fastnade, lockad av löftet att få framgång hos kvinnor. Trots att han som etablerad rockjournalist rapporterat om dekadensen på turnéer med världskända rockband, hade han själv inte lyckats få så mycket som en kyss av någon annan än Mötley Crües trummis Tommy Lee.

”Medveten manipulering”

Boken slog ner som en bomb.

”Mitt nummer stod fortfarande i telefonkatalogen på den tiden. Samma dag som boken släpptes fick jag ett samtal från en kille som ville ha råd om hur han skulle göra med en tjej. Då insåg jag att det hela skulle barka iväg.”

I dag har Spelet sålt i 2,5 miljoner exemplar och blivit en vattendelare. Avskydd för objektifieringen av kvinnor och vissa näst intill övergreppsliknande raggningsmetoder; hyllad av män som hävdar att tricksen funkar och att de fått bättre socialt självförtroende genom boken.

Neil Strauss skruvar sig på stolen och säger att han misstänker att boken inte har åldrats så väl, även om han inte öppnat den sedan den kom.

”Jag ångrar absolut inte att jag skrev den. Tiden i den världen gav mig väldigt mycket personligen, jag fick ett helt nytt självförtroende. Utan den hade jag inte suttit här med fru och barn i dag. Samtidigt förlorade jag mig själv i den världen. I dag skulle jag inte förespråka någon form av medveten manipulering av andra människor.”

Behandling för sexmissbruk

Neil Strauss nya bok The Truth: An uncomfortable book about relationships tar vid där Spelet slutar. Efter några år som häradsbetäckare lämnade Strauss sin raggningspersona ”Style”. Men det var svårare än han trodde att ha en monogam relation. The Truth handlar om att Strauss inser att han inte är förmögen till, och inte heller vill vara trogen till flickvännen Ingrid. Han älskar henne, men kan inte komma undan känslan av att det kan finnas något bättre, mer spännande runt hörnet. Efter att han är otrogen med hennes bästa vän, i en bil parkerad utanför en kyrka, checkar han in sig själv på ett behandlingshem för sexmissbrukare. Det blir början på en lång personlig resa.

”Jag tvingades inse att problemet inte var alla andra, utan jag själv. Spelet handlade om att utmana sitt beteende. The Truth handlar om att ändra sina grundtankar. Att inse att myllan du växt upp i är förorenad. Det var en extremt svår sak att inse och sedan förändra.”

Under terapiarbetet inser han att hans mamma är en narcissist som bundit sin son patologiskt tätt intill sig, vilket gjort honom rädd för att snärjas. Pappan har hela tiden varit onåbar i hemmet, en flytande, svag karaktär som inte tagit känslomässigt ansvar.

Boken inleds med att en ung Neil letar efter porrfilmer i sin fars garderob och tänker att han fått jackpott när han upptäcker ett par påsar med VHS-kassetter. Innehållet på banden är visserligen porr, men inte av den sorten som Neil var ute efter. I stället tvingas han inse att pappan har en mycket speciell sexuell fetish. För att inte avslöja bokens innehåll går det bara att konstatera att det är smärtsamt privata detaljer som kommer fram i ljuset. Vare sig Neil Strauss eller hans föräldrar målas med särskilt snäll pensel. Han berättar att han applicerar samma hårda regler på sig själv som på dem han skriver böcker om.

”I boken avslöjar jag pinsamma, obehagliga saker som jag inte ens har berättat för mina närmaste vänner. Men det är en del av poängen. Ingen människa mår bra av att bära på sådana hemligheter. Som den här boken till exempel.”

Han pekar på bokhyllan bakom vårt bord. Där står kaféägaren Khalil Rafatis självbiografi I forgot to die, med recensionscitat och baksidestext av Neil Strauss, jämte ett gäng av dennes egna böcker.

”Khalil skriver om sin resa från heroinmissbrukare till framgångsrik affärsman. Under processen tvivlade han på hur mycket fult han skulle avslöja om sig själv. Svaret är allt. Allt som du skäms över och inte vill att någon ska veta om dig måste in i boken. Annars är det ingen idé att skriva alls.”

Försöker leva med tre kvinnor

Vistelsen på behandlingshemmet ger dock inte den effekt som terapeuterna önskar. I stället för att ta itu med sina problem drar Neil Strauss slutsatsen att det nog är fel på samhällets normer. När han vid ett tillfälle var ute och surfade med musikproducenten Rick Rubin, som finns med i boken som en sorts zenliknande fadersfigur, kommer han fram till slutsatsen att överge parrelationer helt och i stället helhjärtat prova polyamori. Rubin är tveksam, men Neil Strauss gör slut med sin flickvän och börjar undersöka olika sätt att ägna sig åt flera sexpartners samtidigt.

Han anstränger sig för att få det att fungera, men det blir hela tiden problem. Han får skäll för att han äter popcorn under en polyamorös ritual. Att försöka leva med tre kvinnor i ett sexkollektiv visar sig leda till att någon alltid är sur. Han åker på en orgie i Las Vegas, arrangerad av före detta barnskådespelaren Corey Feldman, där han tar för mycket av drogen GHB och råkar somna mitt under en avsugning. Neil Strauss skrattar.

”Man kan ju lugnt konstatera att fantasi och verklighet är två helt olika saker, speciellt när det handlar om sex. Men en del av mitt problem var att jag ville att verkligheten skulle vara som en fantasi och blev väldigt besviken när det inte blev så.”

Grävde en bunker

Till slut beslutar han sig för att gå till botten med sina problem. Han åker tillbaka till behandlingshemmet och diagnostiseras med ångestsyndrom, depression, två varianter av sexmissbruk och ADHD.

Oavsett vad Neil Strauss skriver om, porrbranschen, överlevnadskulturen inom preppervärlden eller sig själv, så går han in för ämnet totalt. Skriver han om ett rockband umgås han med musikerna dygnet runt, för att se hur de beter sig i olika situationer. När han började intressera sig för överlevnadskultur slutade det med att han började gräva i sin trädgård och inredde där en bunker, liksom skaffade bostad och medborgarskap i önationen St. Kitts.

Själv säger han att han drivs av sin nyfikenhet, viljan att lära sig och av en naggande känsla av att ännu vara ung och oerfaren.

”Jag skriver faktiskt just nu på en liten bok som heter The Power of low self esteem. Den handlar om att känslan av att inte vara tillräckligt bra kan vara en väldigt effektiv drivkraft. Att hela tiden försöka bli bättre. Att ha låg självkänsla har faktiskt har lagt grunden för hela min karriär, jag skulle inte byta det mot något.”

En mästerlig intervjuare

Neil Strauss drömde om att bli författare redan under uppväxten i Chicago. Som barn upptäckte han popmusik genom sin brittiska barnflicka som introducerade honom till Beatles och andra british invasion-band. I början på 1990-talet började han skriva om experimentell jazz och noisemusik för mindre tidningar. Strax blev han värvad av Village Voice, sedan New York Times och Rolling Stone. Neil Strauss gjorde sig snabbt ett namn som en mästerlig intervjuare, skicklig på att få även erkänt blyga artister att öppna sig. Det är lätt att förstå varför han kommer folk nära. Vi har haft kontakt flera gånger genom åren och Neil Strauss är alltid väldigt trevlig. Han lyssnar uppmärksamt och ingjuter en känsla av förtroende.

Efter ett reportage i Rolling Stone tyckte Marilyn Manson att Strauss var så sympatisk att han ordnade ett bokkontrakt på en biografi. Strauss gav sig ut på turné under Marilyn Mansons mest självdestruktiva period och resultatet är fascinerande läsning i The Long hard road out of hell, som kom ut 1998.

”Jag vill skriva som personen i fråga skulle ha skrivit om han eller hon var skribent. Jag måste komma in i dennes huvud, därför ser jag till att vara med personen hela tiden. Men det bygger också på att personen går med på det. Manson släppte in mig överallt: på toan när han tog kokain, när han var slutkörd och less. Till slut klagade bandmedlemmarna på att han hellre ville vara med mig än med dem.”

Samtidigt försökte Neil Strauss sköta sitt jobb som musikskribent för New York Times.

”När de däckade runt morgonkvisten, rensade jag soffbordet från flaskor och skräp, och skrev artiklar. Men för mig som skribent var det en fantastisk tid. Manson började hitta på egna regler för förhållanden som han ringde till mig för att diskutera. Som till exempel: ’Om man har sex med en tjej i en annat land och ringer sin flickvän innan tidszonen har kommit ikapp, då räknas det inte som otrohet för då har det inte hänt ännu.’ En dag ringde han från Sydamerika med en ny regel: ’Om tjejen har ditt ansikte som tatuering så måste man ligga med henne, något annat skulle bara vara oartigt’.”

Smutsen upp till ytan

Tre år senare kom den enormt hyllade Mötley Crüe-biografin The Dirt, som satte i gång den rockbiografiboom som än i dag syns i pocketställ på flygplatser och bokhandlare runt om i landet. Plötsligt började biografier om inte bara hårdrocksband, utan även enskilda basister och trummisar, sälja i över hundra tusen exemplar – bara i Sverige.

”Att jobba med ett band som just håller på att bli kändisar, som med Marilyn Manson, var väldigt tacksamt. De var som barn i en godisaffär. När ett band varit kända länge är det mer som att gå till jobbet, de stämplar in och sedan ut igen. Mötley Crüe var så etablerade. De var alla gifta eller låg på rehab. Det handlade mer om att få fram berättelserna och anekdoterna.”

Hur gjorde du det?

”Med Mötley Crüe satte jag upp några grundregler: ’Om boken ska heta The Dirt så måste det finnas smuts i den. Ni är inte tillåtna att läsa de andra medlemmarnas kapitel. När jag är helt klar får ni läsa allt, men ni får inte ändra något i någon annans kapitel.’ Tommy Lee upptäckte på den vägen att Nikki Sixx hade legat med hans fru. Det var många historier som kom upp till ytan.”

The Dirt startade en explosion av hårdrocksbiografier, som modellerades efter den.

”Själv var jag inspirerad av William Faulkners roman Medan jag låg och dog. Jag försökte lista ut hur man bäst skriver en biografi om ett band. Skriver man i vi-form? Intervjuar man alla samtidigt? The Dirt var starten på en trend, men som med allt annat spännande leder det till att folk först härmar det bra, sedan dåligt, och till sist tröttnar helt.”

Hur skulle du beskriva rockbiografins utveckling?

”På den tiden, runt millennieskiftet, hade inte kultur och nöje samma plats i nyhetsbevakningen. Bortsett från det senaste valet i USA befinner vi oss nu i en tid där många kändisar är mer intressanta och skapar större nyheter än våra politiker. Vår relation till underhållningsindustrin och rockbiografier är helt förändrad. När Napoleon var som störst hade han 60 miljoner undersåtar. Kim Kardashian har 95 miljoner följare på sitt Instagramkonto. Det är vansinnigt när man tänker efter.”

Läser du själv rockbiografier?

”Nej, jag läser nästan uteslutande skönlitteratur. Jag har faktiskt precis läst ut Dvärgen av Pär Lagerkvist. Det är en av de bästa böcker jag har läst, jag ska börja med Barabbas nu. Ingen känner till honom här, det är synd.”

Hur upptäckte du honom?

”Jag letar alltid efter bra böcker som fördjupar sig i människans mörka sidor. Dvärgen är ett bra exempel på det. Det är en allegori för krig och meningslösheten av politiskt krig och våld. Den är så bra. Men om jag ska rekommendera någon biografi är det My wicked wicked ways om Erroll Flynn och Kinski Uncut om Klaus Kinski.”

Hur påverkade Spelet synen på dig?

”Den förändrades totalt. Fenomenet Spelet är fortfarande för komplicerat för mig att riktigt förstå. Jag var nyligen i Australien och talade på en konferens. Plötsligt blev jag utskälld för Spelet, men det visade sig att personen inte ens läst boken, utan bara bildat sig en uppfattning av vad som sägs om den. Boken är större än mig, jag har ingen kontroll över den längre.”

Många uppfattar den som grabbig på ett obehagligt sätt.

”Så kan man se på den. Men jag vill säga två saker. Jag skapade inget som står i Spelet, den världen fanns redan och att inte visa både det bästa och det värsta hade varit ansvarslöst. Och jag skrev faktiskt boken för kvinnor lika mycket som för män, för att göra det lättare att förstå män och deras beteende. Ironin med Spelet är att den handlar om män som är rädda för kvinnor men boken gjorde kvinnor rädda för män.”

Den tanken gick nog över huvudet på de flesta.

”För att vara ärlig har jag inte läst vare sig Spelet eller instruktionsboken Rules of the game som jag också skrev, sedan de kom ut. Antagligen skulle jag skämmas om jag läste dem i dag. Men det finns en intressant iakttagelse här. Spelet är en bok om töntiga killar med låg självkänsla som försöker hitta ett sätt att få kontakt med kvinnor, oavsett vad man tycker om metoderna. Men The Dirt handlar om fyra rockstjärnor som på ett medvetet sätt beter sig mycket värre mot kvinnor. Men kring den boken blev det ingen diskussion.”

Varför inte, tror du?

”Därför att vi utgår från att de ska vara svin, de är rockstjärnor. Samtidigt har vi problem med att en 23-årig ingenjörsstudent försöker ta till tricks från en bok för att bli av med oskulden. Vår kultur saknar fortfarande ett hälsosamt sätt att se på sex och samlevnad.”

Du har tagit dig an många olika ämnen. Vad lockar dig till ett projekt?

”Jag blir alltid intresserad av fenomen eller livsöden som inte berättats tidigare. Nu skriver jag på en biografi om komikern Kevin Hart. Han är gigantisk i USA nu och alla tror att han nådde framgång över en natt. Men jag är fascinerad av hur länge han har kämpat, med många motgångar. Boken är absolut inte lika spektakulär som The Dirt, den handlar mer om känslomässig utveckling.”

Vilka är dina läsare?

”Jag har ingen aning och jag tänker inte på dem. Jag tror också att det är väldigt olika från bok till bok. Det finns de som gillar rockböckerna, killar som gillar Spelet och jag har fått många kvinnliga läsare genom The Truth. Preppers tycker om Emergency. Jag skriver om det jag gillar. Vi lever i en värld där alla försöker göra sig själv till ett varumärke och det är en fälla. Målet är att få folk att hänga med en, inte försöka tillfredsställa alla. Det är precis som en i relation.”

Vad är The Truth?

”För mig är The Truth ärlighet. Att konfrontera sig själv, se sig själv objektivt. Annars går det inte att utvecklas på en djup nivå. Detsamma gäller i förhållanden. Full ärlighet är den enda sättet att leva.”

Boken slutar med att du gifter dig med flickvännen som du lämnade. Vad tycker hon om att blottas i en bok såhär?

”Hon är helt enkelt en fantastisk och trygg människa. Hon har inte påverkats av all uppmärksamhet kring boken heller. Det enda hon har gjort är att ge några råd till läsare som letat upp henne på nätet och ställt frågor om sina förhållanden. Ett förlag har bett henne skriva en bok om hur man fångar och behåller män. Det ska hon inte göra – så vitt jag vet.”

Hur är din relation med dina föräldrar i dag?

”De är inte så glada efter The Truth. Men det är okej. Jag fick i alla fall ut sanningen och det är det viktigaste för mig. Jag pratar med pappa ibland, men mamma pratar inte med mig alls. Hon upplever att jag skrev boken enkom för att såra henne. Så klart.”

Allt som saknades under uppväxten

Utöver boken om Kevin Hart arbetar Neil Strauss på flera andra böcker just nu. Han ägnar också mycket tid åt det exklusiva självhjälpsnätverket The Society som han startade för fyra år sedan. För 1 700 kronor i månaden får 100 utvalda medlemmar per år regelbundna mejl från Neil Strauss, stiltips, personliga mål och möjlighet att gå på föreläsningar och olika event inriktade på personlig utveckling. Han vill inte avslöja vilka som är medlemmar, utan säger bara att det är världskända musiker, företagsledare och andra framgångsrika människor. Tillsammans har gruppen bland annat varit i Nordkorea, lärt sig överleva i skogarna i norra Washington, testat hur man snabbt flyr med en bil och hur man tar sig ur handklovar.

”Vi gör alla möjliga actionäventyr. Jag älskar att lära mig nya saker. Och vi ägnar mycket tid åt att prata psykologi, vi reder ut våra barndomar. Terapeuterna som jag jobbade med till The Truth är med i Society. Jag skulle definitivt kunna vara en terapeut om jag inte var författare.”

Varifrån kommer din önskan att hjälpa andra människor?

”Det som jag saknade när jag växte upp ger jag nu till andra. Goda råd, livsinriktning, självkänsla. Att lära sig göra upp eld, eller få veta vilka växter som är ätliga. Hur man behandlar kvinnor i en relation. Mina föräldrar lärde mig inget sådant. Att skriva för mig är att dela med mig av mina kunskaper.”

Finns det några kvinnor i The Society?

”Många kvinnor har ansökt, men männen i gruppen vill inte ta in några. De skulle inte känna sig bekväma med att visa sig supersårbara inför kvinnor. Att prata om sina rädslor, svårigheter att vara trogna eller problem med sina barn. Så jag funderar på att starta ett kvinnligt Society också.”

Mammas samtalspartner

Det märks att Neil Strauss är stammis på kaféet. Flera av gästerna hälsar glatt och en efter en kommer fram för att småprata. En solbränd man i 30-årsåldern med långt mörkbrunt hår, som tydligen är musiker, berättar om sina spelningar i området och sin pappa som jag förstår är känd. Jag är nyfiken på vem han är, men samtalet bara pågår och jag ger till slut upp och tackar för mig.

När jag går mot parkeringen kommer Neil springande efter mig.

”Vänta! Jag såg att du ville fråga vem det var jag pratade med. Det var Duane Betts, son till Dickey Betts i The Allman Brothers.”

Tack! Är det ofta så att folk inte kan sluta prata med dig?

”Så har det faktiskt alltid varit. Under hela min uppväxt var jag min mammas samtalspartner; vi pratade om hennes problem med pappa, deras sexliv, en massa saker jag inte ville höra talas om. Men samtidigt gav det mig någon sorts empati, jag blev bra på att sätta mig in i andras erfarenheter. Kanske känner de sig trygga och förstådda på något sätt. Och i slutänden är det ju det människor vill, att bli förstådda.”