Du har rapporterat från krigszoner som forna Jugoslavien, Tjetjenien, Rwanda, Libanon, Sierra Leone, Nigeria, Burkina Faso, Afghanistan, Iran, Irak, Somalia och nu Syrien. Finns det likheter?
”På vissa sätt, men Syrien är det mest cyniska krig som jag någonsin har rapporterat ifrån. Ett land där regeringar är beredda att offra hur många medborgare som helst för sin egen vinning. Situationen är fruktansvärd. Kriget har pågått i fem år och sex miljoner barn är traumatiserade och på flykt. Detta kommer att påverka hela världen under lång tid fram-över.”
Hur började du som krigskorrespondent?
”23 år gammal reste jag till Västbanken tillsammans med min dåvarande fästman som var fotograf. Hela mitt liv förändrades av allt jag såg där. Under många år var jag personen som redaktionen kunde ringa mitt i natten och inom två timmar skicka till ett nytt krig. Men när jag närmade mig 40 år insåg jag att jag inte hade något liv. Många av mina kolleger blev alkoholister, skadades eller begick självmord. När jag och min dåvarande man skulle få barn flyttade vi till Paris. Att försöka leva normalt var mycket svårt, men jag är mycket stolt över det liv jag har skapat. Numera reser jag inte bort i månader, jag gör två kortare resor i månaden i stället.”
Du har tidigare berättat att när du fick barn började du lagra vatten och förnödenheter i din Parislägenhet. Nu är du lugnare, men har du en plan om något skulle hända?
”Min son som bara tittar på Pewdiepie på sin mobil tycker att jag är otroligt jobbig som alltid talar om terrorattacker, men vi har en plan i flera steg hur vi ska nå varandra om något händer. Jag kan packa klart på några minuter och har alltid kontanter tillgängligt.”
Vad tar du alltid med dig på dina resor?
”Mediciner som antibiotika och första hjälpen mot skottskador, foto på min son och något som påminner om mitt hem. Den första frågan jag alltid ställer är vad flyktingar tog med sig hemifrån. Alla säger id-papper, foton och, om de har något, guld. Guld är valutan som kan användas överallt för att sälja eller muta folk. Jag har själv köpt en stor guldring för samma ändamål.”
Är du någonsin orolig för hur du ska ta dig hem från en krigszon?
”Det där är det normala sättet att tänka. Jag har alltid bara jobbat för att ta mig in! Efter att jag har ringt eller mejlat in min historia är jag helt lugn. Skulle jag dö gjorde jag det för något jag är stolt över. Jag blev kidnappad i Bosnien och förd ut i skogen för att avrättas, men klarade mig. Men det är farligare i dag. Blir du kidnappad av IS blir du torterad och halshuggen.”
I din bok finns fruktansvärda berättelser om tortyr och våldtäkter. Hur är det möjligt att så många människor är kapabla till utstuderat våld?
”Genom en primitiv avhumanisering, även av barn. Hatet börjar hos politiker och eldas på ner genom leden. Jag intervjuade en tonårig kvinna som kallades ’Queen cut hands’ i Sierra Leone som befann sig hos jesuitmunkar för rehabilitering. När hon berättade hur hon hade stympat människor, huggit av armar och händer på sex månader gamla bebisar så blev hon upphetsad av spänning. Det kändes som om jag plötsligt såg ansiktet av ren ondska. Men för att stoppa ondskan måste man förstå den.”
Vad ger du för råd till nya journalister?
”Ge en röst åt en människa som inte har en. Du behöver inte åka till ett krig – uppsök en kvinnojour eller ett flyktingboende. Överdriv aldrig, deras upplevelser räcker. Vår enda makt är att obevekligt fortsätta att berätta.”
Vad tycker du att alla medborgare borde göra?
”Skaffa sig kunskap om vad som händer i världen. Det är 2016 och människor slaktas varje dag några hundra mil bort. De svälter, har ingen medicin eller skydd. Min far som var djupt religiös katolik brukade säga att man ska se Jesus ansikte hos dem som behöver hjälp. Välkomna de drabbade. Visa medlidande.”
