Di Weekend INTERVJUER

Nazisternas byten grävs fram

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Richard Aronowitz på Sotheby's spårar konstverk.

Hampus Andersson

Richard Aronowitz tar jobbet på auktionshuset Sotheby’s personligt: att jaga konst som nazisterna plundrade från judar.
”Min mormor dog i Förintelsen”, säger han.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Ingen vet med säkerhet hur många konstverk som fortfarande saknas efter nazisternas plundringar i Europa före och under andra världskriget.

”Det rör sig säkert om 300 000 verk, som antingen förstörts, eller finns i privata samlingar eller på museum”, säger Richard Aronowitz.

Han har arbetat i elva år med att spåra konstverk tillsammans med sitt team på totalt fem personer.

”När jag började med det här undrade jag om det verkligen skulle finnas något kvar att göra efter tio år. Nu ser jag att jobbet knappast kommer att minska de närmaste tio åren i takt med att allt fler konstverk kommer ut på marknaden.”

Enbart i Europa genomför Sotheby’s omkring 15 000 försäljningar om året. Mellan 50 och 60 av dessa brukar kunna stämplas som plundrade eller tvångsinköpta av nazisterna.

FAKTA
Tavlor som hittat hem

Bland de verk som konstdetektiver som Richard Aronowitz lyckats hitta rätt ägare till finns mångmiljonobjekt som sålts på auktion på senare år.
Försäljningarna har kommit till stånd efter för- handlingar mellan efterlevande till de ursprungliga ägarna och nuvarande innehavare.

  • ”Bildnis Gertrud Loew”, av Gustav Klimt
    Hängde i familjen Felsöványis hem i Wien när nazisterna tog över det och använde det som högkvarter.
    Tavlan hamnade senare i The Gustav Klimt Foundations samlingar. Efter omfattande efterforskningar lyckades restitutionsexperter få parterna – Klimt-stiftelsen och familjen Felsöványi – att enas om en försäljning.
    Auktionen hölls för två år sedan.
  • ”Suprematism 18th Construction”, av Kazimir Malevich
    Ställdes ut i Berlin 1927. Konstnären tvingades återvända till dåvarande Sovjetunionen där han avled 1935 utan att ha kunnat återförenas med sitt verk.
    Tavlan förvarades först i Berlin men såldes senare vidare till Stedelijk Museum i Amsterdam. Efter en historisk uppgörelse – efter 17 års kamp och tvist om att fastställa äganderätten – återlämnades verket till hans släktingar. Det såldes på auktion 2015.
  • ”Two Riders on a Beach”, av Max Lieberman
    Var ett av verken, bland över 1 000, som upptäcktes i en hemlig konstgömma i München hos konstsamlaren Cornelius Gurlitt för sex år sedan. Det totala värdet på samlingen, med verk av bland andra Marc Chagall, Henri Matisse och Pierre-Auguste Renoir uppskattades till över 12 miljarder kronor.
    Efterforskningar visade att verket tidigare ägts av konstsamlaren David Friedmann som dog 1942. Målningen såldes på auktion i maj 2015 av dennes släktingar.
VISA MER

Bland konstdetektiver finns en särskild mytomspunnen plats i Europa: ett gigantiskt lager i Schweiz, en så kallad freeport, ett skatteparadis i form av en hangar. Där uppges konstföremål för miljarder förvaras. Men för Richard Aronowitz är det tveeggat.

”Det är lite problematiskt för mig för samtidigt som jag gärna skulle vilja gå runt i det där lagret och granska målningarna med förstoringsglas är det också en plats där många av våra kunder förvarar sin konst. Men det som finns där och är plundrat gods kommer förr eller senare ut på marknaden. Då kan sådana som jag komma åt dem.”

I samband med att de så kallade Panamadokumenten läckte från banken Mossack Fonseca framkom att samlare och investerare utnyttjat brevlådeföretag för att dölja sina konstsamlingar.

”Jag har inte personligen kunnat igenom de dokumenten, men de gläntar på dörren och öppnar för att fler konstverk kan komma till rätta.”

Samtidigt rinner tiden ut. Allt färre mänskliga källor finns kvar i livet. Både bland de efterlevande till de rättmätiga ägarna och hos dem som kommit över verken.

”Mycket av min arbetstid är förlagd till det förflutna och hände för 80 år sedan. När vi upptäcker plundrad konst som lämnats in till Sotheby’s är det mitt jobb att initiera en dialog mellan säljaren och den som ser sig som rättmätig ägare.”

»Det är riktiga drömobjekt«

Det handlar inte om en process i juridisk mening, snarare om att göra upp en affär med moraliska och etiska förtecken. Nuvarande ägare kan exempelvis hävda att man kommit över verket i god tro.

Åtskilliga av de konstverk som allierade specialförband hittade vid krigsslutet – gestaltat i Hollywoodfilmen ”Monument Men” – återfördes visserligen till länderna de stulits ifrån, utan att nå fram till rätt ägare.

”Vi har omkring ett dussin sådana fall om året där det inte längre finns juridisk grund och man kommer överrens om att sälja verket och dela på pengarna. Vi tar inte ut någon kommission i de fallen.”

Richard Aronowitz är inbjuden till Sverige av Micael Bindefelds Stiftelse till minne av Förintelsen. Besöket är hans första och kan ses som ett första steg för att undersöka hur det ser ut på skandinaviska museer. Och vad som konkret görs för att reda ut var konsten kommer ifrån.

”Jag hoppas kunna öka medvetenheten om detta. Logiskt sett borde det finnas flera verk på svenska museer som nazisterna stulit. Jag misstänker att det är så, men museer brukar inte vilja prata om det här eftersom det skulle vara som att öppna Pandoras ask.”

Internet har både underlättat hans jobb och ökat arbetsbördan. Bland de sajter han dagligen plöjer igenom finns bland annat Art Loss Register (spännande att klicka runt på även för lekmän).

”Jag förstår inte hur man kunde jobba med det här före den digitala eran, men i takt med att antalet databaser ökat har också arbetsbördan femfaldigats eftersom det bara blir fler register att kontrollera för oss.”

Konsten och kapitalet sida vid sida

Richard Aronowitz team gör även efterforskningar åt privatpersoner.

”Men det kan vara väldigt svårt när man bara har gamla suddiga svartvita fotografier på väggar med tavlor att utgå ifrån.”

Jobbet kan bli väldigt känslosamt. Som när en judisk familj som flydde från Berlin till Storbritannien under andra världskriget kunde få tillbaka sin målning för några år sedan.

”Den åttioåriga mannen bröt ihop inför mig när han fick se tavlan igen. Det är enormt känslosamma ögonblick och den enda anledningen till att jag jobbar med det här. Att kunna hjälpa. Men jag är bara en liten kugge i ett stort maskineri”, säger Richard Aronowitz.