När årets nomineringar till Guldbaggegalan avslöjas visar det sig att filmen Tjuvheder, regisserad av debutanten Peter Grönlund, får hela sex nomineringar: bästa regi, manuskript, kvinnliga huvudroll, kostym, klippning och scenografi. Tjuvheder är därmed den film som får flest nomineringar i år, tillsammans med En man som heter Ove.
”Det är många fler nomineringar än vad jag hoppades på”, säger Peter Grönlund på telefon samma dag.
”Jag är jätteglad så klart, bredden på nomineringarna visar också att vi har gjort en bra film som helhet.”
Första gången vi ses är i slutet av november, på ett kafé vid Mariatorget i Stockholm. Tjuvheder, som utspelar sig bland de hemlösa i Stockholm, har gått på bio i sex veckor och fått fyror och femmor i alla recensioner. Filmannonserna är spräckliga av uppradade betygssymboler och citerade superlativ. Själv säger regissören Peter Grönlund att han inte har någon distans till filmen över huvud taget.
”På galavisningen filtrerades allt genom min primalångest. Jag tolkade publikens tystnad som att de hatade filmen. Det var nästan komiskt när det blev stående ovationer, jag har uppenbarligen noll radar”, säger han.
Han arbetar nu på ett utkast till sin nästa långfilm och skriver hela dagarna, ofta här på kaféet. Ett stenkast bort ligger redaktionen för Situation Stockholm, tidningen som säljs av hemlösa i Stockholm. Där arbetade Peter Grönlund under flera år i den sociala verksamheten, där man hjälper hemlösa med vardagsbestyr, datorbruk och myndighetskontakter.
”Jag har alltid varit intresserad av att arbeta socialt, men jag började faktiskt på Situation Stockholm för att jag inte kom in på Dramatiska institutet. Jag sökte tre gånger, både till manus- och regilinjen”, säger Peter Grönlund.
”Jag kände mig otroligt främmande under ansökningsintervjun och gjorde uselt ifrån mig. Men att jag inte kom in är inget jag sörjer i dag. Med tanke på de filmer jag vill göra var Situation Stockholm den bästa manus- och regiskola jag kunde ha gått.”
Knarkkvartar och fina villor
Peter Grönlund är 38 år, född i Teheran i Iran och adopterad av en svensk familj. Han växte upp i Bromma med sina föräldrar och en syster, i en villa precis i brytpunkten mellan ”fina” och ”fula” Bromma. Fem minuter åt ena hållet fanns det arbetarbostäder och knarkkvartar – åt andra hållet välmående, homogena villaområden för höginkomsttagare.
”Jag hade vänner från alla områden och jag tror att det tidigt gav mig en blick för klasskillnader och olika sociala förutsättningar, vilket sådde ett frö till vad jag håller på med i dag”, säger han.
»Jag hade en kärleksfull uppväxt och ordnade förhållanden, men inget direkt kulturellt arv.«
Men intresset för film skapade han själv.
”Jag hade en kärleksfull uppväxt och ordnade förhållanden, men inget direkt kulturellt arv. Det fanns inte mycket böcker, musik och film hemma utan det intresset kommer från mig själv”, säger han.
Som barn ritade han mycket, men upptäckte som 13-åring Joakim Thåström och ville bli musiker. Han skrev låtar, spelade punk och började så småningom också att måla stora abstrakta tavlor, och försökte sig på att skriva en roman.
”Men jag fastnade när jag försökte skriva skönlitterärt. Jag kom aldrig någonstans. Till slut släppte jag idén om mig själv som författare.”
Som att hitta hem
1998 hade Lukas Moodyssons film Fucking Åmål premiär.
”Min subjektiva uppfattning just då var att allt var stagnerat och ett vakuum sedan Ingmar Bergman. När Fucking Åmål kom drabbades jag verkligen av enkelheten, romantiken och sanningen i den berättelsen. Jag såg den tre gånger på bio och fem gånger efteråt. Jag insåg att man kan göra fantastisk film i Sverige.”
Peter Grönlund började leta filmer utanför underhållningstablån, bland annat var han stamkund på den numera nedlagda filmbutiken Casablanca. Han försökte att skriva ett långfilmmanus – och gjorde klart sitt första manus på tre dagar.
”Jag var 24 år och förstod att film var rätt för mig. Där samlas alla mina uttryck i ett medium. Det var ett uppvaknande, på riktigt som att hitta hem.”
»Man kan inte förstå exakt hur det är att vara hemlös eller narkoman om man inte har varit det själv.«
Peter Grönlund gick Stockholms filmskola och gjorde ett par kortfilmer. Under arbetet på Situation Stockholm kunde han, oväntat enligt honom själv, relatera väl till de människor han mötte.
”Man kan inte förstå exakt hur det är att vara hemlös eller narkoman om man inte har varit det själv. Men man kan ta till sig alla möten och berättelser och känna igen något hos sig själv ändå.”
Parallellt med arbetet på Situation Stockholm, skrev han manus och försökte få nya projekt finansierade. I kortfilmen Gläntan (2011) har skådespelarna Lo Kauppi och Malin Levanon, precis som i Tjuvheder, huvudrollerna och miljön är liknande. Den blev Guldbaggenominerad som bästa kortfilm. Manuset till Tjuvheder skrev Peter Grönlund speciellt för Malin Levanon och Lo Kauppi, men utöver dem ville han använda så många amatörskådespelare som möjligt, alla funna bland hemlösa, narkomaner och kriminella. Personerna rekryterades genom bland annat lappar hos Stadsmissionen och intervjuer. Folk tog med sig vänner och intresset spred sig bland härbärgen och hjälporganisationer. Pauline Hansson var rollbesättare och Frida Bargo producent.
”Vi frågade alla: ’Vad är tjuvheder för dig?’ Tjuvheder är ett vedertaget begrepp i den kriminella världen, det har nog hängt med sedan Långholmens tid. Begreppet är en vattendelare i filmen, hur man förhåller sig till den person som bryter mot tjuvhedern.”
Narkomaner och kriminella i filmen
Minna, spelad av Malin Levanon, blir vräkt från sin lägenhet och blåser en annan småkriminell på pengar. Av en slump stöter hon på alkoholiserade Katja, spelad av Lo Kauppi, och följer med henne till en husvagnspark och gömmer sig där. Snart börjar hon snärja in sig i lögner och blir påkommen.
”Filmen myllrar av folk och det är en del av berättargreppet. I den här världen går folk in i och ut ur varandras liv. Man har otroligt många flyktiga relationer och man är snabb på att binda sociala band för tillfälliga gemensamma mål. Det kan vara avgörande. Jag ville visa det genom att slösa med ansikten, verkligen låta dem flimra förbi i historien för att belysa hetsen och otryggheten, men också en övergripande gemenskap”, säger Peter Grönlund.
»Vi har fått otroligt fin respons, vilket jag är lycklig över. Annars hade det varit ett personligt misslyckande.«
Jan Mattsson i rollen som den skräckinjagande langaren Christer Korsbäck har fått lysande recensioner.
”Första gången vi träffades var det direkt uppenbart att han var intressant. Vi kallade honom flera gånger för att se om han dök upp och det gjorde han punktligt varje gång. Jan är extremt intelligent och verbal, en fantastisk människa. Han är på ett behandlingshem nu, vilket han är öppen med. Han är en otrolig begåvning. I de tv-intervjuer han har gjort tillsammans med mig och Malin Levanov i samband med att filmen hade premiär var han den som skötte sig bäst.”
Vad tycker amatörerna som medverkande i filmen om resultatet?
”Vi har fått otroligt fin respons, vilket jag är lycklig över. Annars hade det varit ett personligt misslyckande. Manuset utgår från den verkligheten som de här personerna lever i varje dag och jag är på deras sida. Folk kände igen det och det skapade ett förtroende. Men de som medverkar är allt från akut hemlösa till fullt funktionella personer som har lägenhet och går på metadon.”
Är någon del av manus improviserat?
”Absolut. När skådespelarna kunde sina karaktärer var de friare att lämna manus. De spontana replikerna som vi har behållit i filmen är guld. Som vissa känslomässiga utfall. Jan, Christer Korsbäck, har flera. Till exempel var det inte jag som formulerade ’jag klipper till dig så du ser ut som en fitta i plåten din jävel’, men jag önskar att jag hade gjort det.”
Inget offer – en fighter
Tjuvheder innehåller nästan inget explicit våld. Huvudrollen Minna hotas, men får aldrig stryk och tar aldrig av sig kläderna. Hon stjäl 8 000 kronor, inte någon miljardkuppssumma. Polis och socialarbetare som dyker upp genom historien är rätt schysta personer – här finns ingen typisk korrupt polis som antagonist.
”Det är fullständigt medvetna beslut. Jag har sett folk slåss om 20 kronor för att en av dem vägrat erkänna sin skuld. Tjuvheder är också en feministisk film. Minna är inget offer, hon är en fighter, en affärskvinna. Jag tycker det är sjukt intressant att arbeta med hot om våld, men inte visa det. Dramat blir nervigt. När det väl händer en våldsam scen i filmen blir den extra obehaglig.”
Du har romer med i miljön, men inte i handlingen. Delar de inte värld?
”Nej, de världarna går inte ihop. Vi har en politik i Sverige som ställer svaga grupper mot varandra i svåra tider. De här grupperna bevakar sina territorier, det har jag bevittnat. De europeiska romer som finns här nu delar inte husvagnsläger med de svenska hemlösa och har andra grunder för sitt utanförskap. Men jag ville ha med dem i gatubilden så de syns i filmen vid flera tillfällen.”
Vad handlar din kommande film om?
”En uppväxtskildring i en kriminell familj i Sverige. En social berättelse, så mycket kan jag berätta. Om allt går som vi hoppas kan vi spela in i början av 2017. Precis som med Tjuvheder kommer vi att ha en lång rollbesättningsprocess för att hitta amatörskådespelare.”
”Svårt att göra film”
Enligt Svenska filminstitutets biografstatistik har ungefär 33 000 personer sett Tjuvheder på bio i Sverige. Det är en tjugondel av vad publikdragaren och Guldbaggekonkurrenten En man som heter Ove med Rolf Lassgård har, men det är mer än alla de andra svenska indiefilmer som har fått höga betyg under året, som Svenskjävel, Flocken, Efterskalv, Min lilla syster och Unga Sophie Bell.
Tjuvheder hade en budget på 11 miljoner kronor och 182 scener spelades in under 35 dagar. Sedan tog det sju månader att klippa ihop den. Peter Grönlund satt i juryn för årets filmfestival i Stockholm och såg 21 internationella filmer under kort tid.
”Då blev det tydligt hur många filmer som har enorma kvaliteter men inte håller hela vägen. Något brister. Manuset kan skvallra om en världsbild eller människosyn som skaver, eller att man förenklar och fördummar på grund av att man brister i tillit till publiken. Det är svårt att göra film.”
Vilken sorts filmer vill du göra?
”Film som handlar om vårt samhälle i dag och lyfter fram politiska och sociala frågor. Vilket är vårt förhållande till utsatta människor? Jag vill synliggöra dem. Vi måste lyfta blicken och inse att alla andra inte har haft samma förutsättningar som vi själva.”
|
