Din senaste roman En storm kom från paradiset blev hyllad och mångfaldigt prisad. Hur känns det inför det här släppet?
”Bra, men nervöst. Det är ovanligt och nytt för mig att göra intervjuer innan, det brukar inte finnas intresse för det innan boken har recenserats. Det är lyxigt och ett privilegium, men känns också märkligt.”
Din nya bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar handlar om en kvinna som begått ett terrorattentat i Göteborg och sitter på en rättpsykiatrisk klinik. Till författaren och berättarjaget säger hon att hon kommit från framtiden för att hindra attentatet. Varifrån kommer science fiction-inslaget?
”Jag växte upp på 1980-talet när det var mycket prat om kärnvapenkrig, när sådant fanns vid horisonten, och jag har länge velat skriva om någon som tror att de kommer ifrån en hemsk framtid. Den gestalten finns till exempel både i filmen Terminator och serien X-Men, och har nog intresserat mig sedan barndomen. Jag började för tre, fyra år sedan med att skriva fragment kring det här.”
Under tiden som du skrev din bok inträffade flera terrorattentat i Europa. Påverkade det din historia?
”Ja. Efter attacken mot Charlie Hebdo-redaktionen började jag undersöka om det var möjligt att skriva in en sådan händelse i min berättelse. Något som var så samtida och så laddat. Det första försöket hade ett starkt element av satir, men när Bataclan i Paris attackerades insåg jag att det var etiskt omöjligt att skriva på det sättet. Jag behövde skriva en djupt allvarlig bok och att det var tvunget att falla en dom över skeendet. Därför kliver berättarjaget in i boken. Han ledsagar läsaren i tolkningen av det som inträffar.”
Är du orolig över samtiden?
”Jag känner en oro över det språk som finns runt oss. Över de röster som ser vissa liv som mer värda än andra, och hur de kan komma att konkretiseras i politik som blir våldsam. Man kan redan se det hända i USA, men samma röster finns i Sverige. Jag känner oro för vad som kan komma att ske i Sverige och hur det kan se ut här om tio år.”
Boken präglas av en dystopisk ton som målar upp ett Sverige där så kallade ”Sverigefiender” sätts i arbetsläger om de inte skriver på ett medborgarkontrakt. Vad vill du att läsaren ska känna?
”Hopp, ytterst. Ett hopp om att historien inte behöver upprepa sig och om att hämndens cykler kan brytas.”
Du konverterade till islam för tio år sedan. Vad ledde fram till det beslutet?
”Mitt liv samlades till en brännpunkt, kan man väl säga. Jag har sökt efter en mening hela mitt liv, det gör väl alla människor. Länge fann jag den i poesi, där kunde jag hitta ljuset i skuggorna och det vackra i sorgen. Men det tog slut för mig i tjugoårsåldern. Det var många av mina vänner som hade dött, och världen mörknade. Då kom religionen in i mitt liv.”
Vad betyder den för dig?
”Mycket. Det finns en plats längst inuti mig som också är en plats längst bort, längs den yttersta horisonten. Det är där tron finns. När omvälvande saker i livet händer, som när människor dör, eller när min dotter föddes, då går jag till tron. Det är i tron som jag möter det fullständigt ofattbara, det främmande.”
Vad gör du när du inte skriver?
”Jag brukar vara ute och springa. När jag slutade röka var jag tvungen att göra något med de tomma stunderna. Men största delen av min lediga tid är jag med mina barn. Spelar fotboll, bygger lego, lagar mat, är ute med barnvagnen.”
Vad läser du just nu?
”Jenny Tunedals Rosor skador och Lars Noréns dikter i Stoft. Marie Silkebergs Atlantis, som är grym. I den hittar jag det som jag brukade finna hos Göran Sonneby – en sådan akut hypernärvaro i världen. Jag lyssnar också på en ljudbok, Absolution Gap av Alastair Reynolds. Jag läser många science fiction-böcker.”
