Di Weekend INTERVJUER

»Jag får en kick av att sälja en häst för bra pengar«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Alexander Zetterman.

Foto: Lars Jansson

Vid 27 års ålder har han hunnit smaka på livet i den absoluta toppen. Men han har också fått erfara hur snabbt allt kan förändras. Här berättar ryttaren Alexander Zetterman om segrarna, affärerna – och kampen för att komma tillbaka.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Läktarna fullkomligt exploderade den där söndagen i juli 2014 när det var klart att ingen av de internationella toppryttarna kunde slå Alexander Zetterman och Cafinos tid på Falsterbo Grand Prix.

Överst på prispallen, med segerbandet över bröstet, hade Alexander Zetterman svårt att hålla tårarna tillbaka under nationalsången.

Hans och brodern Daniel zettermans kamp för att nå den absoluta toppen var känd inte minst från den populära tv-serien Ryttareliten på SVT. Nu hade han överbevisat tvivlarna. Med råge.

Det året red han ihop 3 miljoner kronor i vinstpengar, där det bland annat ingick en bil.

Han var näst bästa svensk i VM i Normandie, tog sig till semifinal, tog en rad Grand Prix-vinster och ekipaget kvalificerade sig också till OS i Rio de Janeiro.

FAKTA
ALEXANDER ZETTERMAN

Ålder: 27 år.

Familj: Flickvännen Emelie Löthman, mamma Aisling, brodern Daniel och pappa Royne Zetterman.

Bor: Springfield Farm, Linderöd.

Meriter: Har deltagit i 17 nationshoppningar, tio världs- eller europeiska mästerskap och har vid sju tillfällen blivit svensk mästare.

VISA MER

Idrottsman och affärsman

Men när två av hans topphästar såldes – och han dessutom skadade sig på en tävling i Varberg – blev läget ett annat.

”Skadan var ingen stor sak egentligen. Men jag var borta ett par veckor”, säger han.

Att sälja hästar, även ens bästa häst, är en del av livet som elitryttare. Att Cafino såldes var inte enbart hans beslut, merparten av hästen ägdes av familjen Packendorff, en företagarfamilj som äger flera hästar. Men försäljningen – till unga amerikanskan Victoria Colvin - är inget han ångrar.

Även Flecu, som han ägde tillsammans med Mats Håkansson, såldes.

”Jag är i grunden en idrottsman. Men jag har ju växt upp med en far som är väldigt mycket en affärsman. Jag har lärt mig vikten av att driva en framgångsrik verksamhet. Jag får en kick av att sälja en häst för bra pengar också”, säger han.

Men faktum kvarstår. Utan topphästar uteblir de högsta topplaceringarna. 2015 blev inte det skördeår man kanske kunde förväntat sig och även 2016 var ett mellanår då Alexander Zetterman arbetade för att få ge yngre hästar tävlingskapacitet och erfarenhet.

”Det är klart att jag som alla andra önskar att få behålla topphästarna, men affärerna var en nödvändighet. Jag vet hur skört det är, hur kort tid hästarna är riktigt värdefulla. Det gäller att våga släppa taget och få in intäkterna. Det gäller att ha drivmedel eftersom det är dyrt att driva tävlingsstall”, säger han och pekar bort mot stallarna.

Sover i hästlastbilen

Vi är på väg till huvudbyggnaden på hans och moderns gård, där han har stall för 25 hästar, ridhus, utomhusbanor, ett eget bostadshus och byggnader för beridare och hästskötare. Och hästlastbilen som han tar ut på tävlingar, och i vars sovalkov han ofta lever stora delar av veckan när det är tävling. Även utan fina hotell kostar tävlandet stora pengar.

En bra försäljning ändrar förutsättningarna dramatiskt.

”Vi kan inte veta hur mycket vi får in i månaden, men utgifterna vet vi ju. En stor försäljning förändrar hela verksamheten, ja hela ens liv egentligen”, säger han.

Nu har han ett par unghästar som han hoppas på. Men några garantier för att de får vara oskadade och håller för de högsta klasserna finns aldrig.

”Man lever på hoppet väldigt mycket”, säger han.

Med tiden har Alexander Zetterman lärt sig vikten av att använda pengar och tid strategiskt.

Han har en rad sponsorer, men ingen stor som H&M, som Peder Fredricson och Malin Baryard Johnsson har.

En ryttare som saknar de tyngsta sponsorerna, och inte blir inbjuden till de stora tävlingarna där de högsta prispengarna finns, har små marginaler.

”Det är mycket administration, ett stort spel vid sidan av ridandet, som inte märks. Men det måste vara en balans, blir man för fokuserad på affärerna tappar man det sportsliga”, säger han.

På sikt önskar han att verksamheten växer.

”I dag är det här ett litet företag, men när jag kommer i 30-årsåldern hoppas jag ha tagit ett långt steg på den vägen. Jag vet att jag kan vta fram en häst till högsta nivån. Jag vet att jag kan leverera.”

Men konkurrensen är benhård

”Vi har ett väldigt starkt landslag just nu. Det krävs att man har ett par tre topphästar på Grand prix-nivå för att platsa. Det är dit jag måste komma tillbaka. Det innebär mycket jobb”, säger Alexander Zetterman som har siktet inställt på att inom en inte alltför lång tid åter finnas bland de 300 högst rankade ryttarna i världen.

”Vi är yin och yang”

Drivkraft saknar han inte. Han har aldrig haft brist på motivation även om det är motigt, säger han. I övrigt har han svårt att sätta fingret på vilka som är hans styrkor respektive svagheter.

”Styrkor? Det vet jag inte riktigt, vilka är det egentligen?”

Alexander Zetterman lyckas inte komma på någon och frågar sin mamma, Aisling Zetterman, i vars vita soffa han slagit sig ned.

Ridbyxorna är rena, men det går nog inte att säga samma sak om ridstövlarna. Inte mina boots heller, jag försöker hålla dem från soffan så gott det går.

Tillbaka i sadeln

Svaret kommer efter en stund från Aisling Zetterman, uppvuxen i USA.

”Tricky question … jo, du är cool. Vi är yin och yang, jag är hetlevrad, du är lugn”, säger hon.

”Ja. Jag är nog lite tête de bois, lite träskallig”, säger Alexander Zettermann.

Det gäller även på tävlingsbanan. Numera.

”När jag var yngre tänkte jag inte på konsekvenserna. Nu har jag kommit till en nivå där jag kan ta kalkylerade risker. Jag kan spänna bågen för mig själv, men det handlar mer om precision. Jag är ingen total dåre längre som bara bränner på.”

Behöver tålamod

Analys och strategi är viktigt, både i sporten och i affärer, men man måste våga lita på sin magkänsla också, säger Alexander Zetterman.

”Det kan ju bli ett felbeslut, men så bygger man upp en starkare intuition, tror jag.”

Tålamod är också något som behövs, har han lärt sig.

”När jag var yngre hade jag så bråttom. Jag skulle helst vinna allt ’igår’ och satte höga krav på mig själv. Jag har fått lära mig att det ibland krävs ett djupt andetag. Det lönar sig i längden att vara ihärdig, jag har en tlång karriär framför mig och kan komma långt i den här sporten”, säger han.

Men att det kan ta tid har hästarna lärt honom, liksom att det inte är bra med för höga krav på sig själv. Då känns det bara övermäktigt när allt inte går som planerat.

”Jag är 27 år nu, och det känns som att jag har gått fem år på uvvvniversitet. Jag har gått på ett par minor, varit med om både det ena och andra. Nu vet jag vad som krävs.”

Relationen med pappan

Att relationen med fadern, tillika tävlingsryttaren Royne Zetterman, varit problematisk är väl känt inom ridsporten. Efter det att fadern lämnat familjen, så talade han och sönerna inte med varandra på många år, trots att de möttes på samma tävlingar. Men nu tävlar Alexander Zetterman den lovande hingsten Magic Park, som ägs av fadern.

”Ibland måste man stå upp för sig själv för att inte bli överkörd. Jag känner väl fortfarande samma sak i grunden för min fars beteende, men jag har lärt mig att förstå människor bättre. Han har någonstans mött mig på halva vägen”, säger han.

I ryttarmeckat Wellington

Alexander Zetterman äger i dag Springfield Farm tillsammans med sin mor. Namnet till trots ligger gården inbäddad i det lilla samhället Linderöd i mitten av Skåne.

Sedan flera år tillbringar han vintrarna i ryttarmeckat Wellington i Florida.

Sporten är en helt annan i USA, säger han. För det första är tempot på tävlingarna hårdare, banorna längre och omhoppning sker direkt efter grundomgång.

”Min häst var ju helt slut i början”, säger han.

För det andra skiljer sig hästaffärerna från de svenska. Merparten av hästarna importeras, det är dyrbara processer med många risker, och hästköparna ställer hårda krav. Men vintrarna i USA är värdefulla, som en förberedelse för kommande tävlingssäsong i Sverige och Europa, men också för att bygga nätverk med möjliga sponsorer och hästägare.

God affär att rida åt andra

I början var Alexander Zetterman och hans bror Daniel relativt ensamma européer på tävlingarna, numera är det ett tjugotal europeiska ryttare på plats.

Liksom i andra branscher är hästbranschen under omvandling.

”Att företag hela tiden måste förändras, som inom modebranschen exempelvis, gäller det även inom ridsporten. Det går fort. En strategi som fungerade för två år sedan fungerar kanske inte bra nu”, säger han.

Intresset för näringslivet är uppenbart, och när han hinner läsa blir det ofta biografier om företagsledare och idrottare. Men en tävlingsryttares dagar är långa. Alexander Zetterman rider fem–sex hästar om dagen och sitter på kontoret ett par timmar efter det.

När möjlighet finns träffar han helst sin flickvän, Emelie Löthman. Det är inte helt lätt dock, hon studerar till veterinär i Spanien.

Supersimmare som förebild

Att vara elitryttare kräver god fysik och han lägger också ned åtskilliga timmar på funktionell träning. Tillsammans med sina personliga tränare Seth Ronland och Andreas Öhgren har han tagit fram träningspass som han numera ofta gör hemma på gården. De innefattar både styrka och smidighet.

En av hans största förebilder är simmaren Michael Phelps.

”Han var bara en tanig pojke med beteendesvårigheter som många tyckte var hopplös. Men han lyckades vända det till sin fördel. Han har gått långt över gränserna för vad andra klarar av att träna”, säger Alexander Zetterman.

”Han tog inte en dag ledigt i åtta år före OS. Varje dag simmade han och stirrade på det där svarta sträcket i bassänggolvet. Ändå fanns det inga garantier. Han kanske inte skulle vinna något”, säger han.

Och när man är beroende av en annan individ, en häst, är osäkerheten möjligen än större.

”Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna uppnå mina mål. Jag kan inte veta när jag till slut får en så bra häst. Det är utmanande. Jag måste bara ha tilltro till att det ska gå. Bara kämpa.”