Wiltshire är ett grevskap i sydvästra England känt för sina vida dalar och mjuka kullar. Färgerna är fyra nyanser av grönt med gråvita stenar som kontrast. Stonehenge ligger i detta grevskap, den mytomspunna cirkelformade stensättningen från bronsåldern. Wiltshire är också känt för att den brittiska armén har sitt största träningsområde bland dessa kullar och dalar.
I ett stenhus som byggdes av munkar på 1500-talet, och i århundraden ägdes av kyrkan för att sedan övertas av en major i armén på 1900-talet, bor i dag George Martin, pophistoriens främste producent, ofta kallad ”The fifth Beatle”.
På ägorna finns ett utsiktstorn av trä.
”I dag är det mest barnbarnen som klättrar upp där”, säger George Martin.
Även om man inte klättrar upp ser man ut över landskapet och familjen Martins ägor. Där finns hans tennisbana och en övertäckt pool. Där går krokiga landsvägar som för tankarna till tv-serier som I vår herres hage och Foyle’s War.
Flykten från London
Lugnet är så distinkt att man nästan kan ta på det. Det påminner om tystnaden som uppstår när en lp-skiva spelat klart men fortsätter snurra med regelbundna knäpp från pickupen. Ljuden visar sig komma från trädgårdsmästaren som lagar något med en hammare. I övrigt sjunger bara fåglar.
”Vi har älskat det här området i över 50 år”, säger George Martin.
”Det var vår tillflykt från galenskapen i London på 1960-talet. Men länge ansågs det vara omöjligt att köpa hus här i byn. Alla byggnader ägs och skyddas av National Trust. När möjligheten att köpa plötsligt dök upp bodde vi i Los Angeles, men slog till direkt. Vi fick börja med att plasta in hela huset för att röka ut alla insekter och skalbaggar.”
När George Martin uttalar ordet skalbaggar – beetles – studsar man till. Beatles tog sitt namn från skalbaggar men valde att stava på ett sätt som även för tankarna till beat, det vill säga takt.
Vi går längs grusgången – med varje grusknaster hörbart – och kliver sedan in över den höga tröskeln i 1500-talshuset och slår oss ned vid vardagsrumsbordet. George Martin och hans hustru lady Judy Martin bjuder på rykande hett kaffe i keramikkoppar och ställer fram en korg med chokladkex. Utanför står ett gigantiskt träd och väntar tålmodigt på att få löv.
Nästan döv
George Martin pekar mot sina öron och ler snett.
”I dag är jag i princip helt döv.”
Med sina långa fingrar spelar han sedan på bordskanten som det vore ett piano.
”Det här är ett C”, säger han.
”Jag kan inte höra det.”
Han fortsätter att demonstrera vilka toner han inte kan höra. Det enda som hörs är ljudet av hans egna fingrar som dunsar mot träbordet.
När jag ställer mina frågor kompletterar jag genom att även räcka över dem på papper. Men bortsett från hörseln är den 87-årige George Martin fullständigt glasklar. Han svarar på allt på en engelska så perfekt att den närmast framstår som ornamenterad.
”Trots att jag inte hör så skriver jag fortfarande musik”, fortsätter han.
”Häromveckan var jag och tittade på när ett verk jag skrivit uppfördes, det första jag skrivit utan att kunna höra det. Det var en märklig upplevelse. Jag kunde inte avgöra om sångarna sjöng i rätt tonart. Men jag såg på människors reaktioner att det verkade vara ett bra framträdande.”
Körde baklänges
George Martins öron fungerar inte längre. Han pekar på dem igen och suckar. Men under 87 år har han hört mer musik än alla vi andra.
Popmusiken hade inte blivit vad den blev utan honom. I populärmusikens gryning fanns inspelningstekniker, män i vita laboratorierockar (för det var bara män) som stod bakom glas och kontrollerade att inga mätare slog över till rött. Männen i de vita rockarna tvättade musiken med alkogel; deras uppgift var i princip att allt skulle vara så rent som möjligt.
In i denna värld klev ett skramligt och smutsigt band som hette Beatles. Bandmedlemmarna visade sig ha idéer om musik som ingen annan hade provat förut. Med en annan producent än George Martin hade många av Beatles idéer inte blivit något annat än just idéer. ”Kan vi inte testa att köra allt vi spelat in baklänges?” De flesta andra i musikvärlden hade i sådana lägen ringt plingplongtaxin.
Men George Martin var inte rädd för att testa någonting som de fyra beatlarna föreslog. Tvärtom uppmuntrade han dem att utmana sig själva. På 1950-talet spelade han in komediskivor med Peter Sellers och Spike Milligan. Vilt experimenterade var hans vardag.
Innan George Martin träffade Beatles hade han också spelat in all tänkbar annan musik: jazz, storband, schlager, alla sorters klassisk musik, med körer, orkestrar och säckpipor. Studerar man George Martins förstummande meritlista upptäcker man att han till exempel spelade in Enid Blyton när hon läste in sina Fem-böcker för radio. George Martin hade den bredd och den musikaliska kompetens som Beatles inte hade.
Bubbelgumsmusik
När vi pratat en stund räcker jag över en lapp där jag skrivit ”The impossible question: The Beatles greatest strength?”.
George Martin ler, stryker sin haka.
”Beatles främsta styrka var förmågan att överraska. När jag träffade dem lät de ärligt talat ganska förskräckligt. Deras sånger var alldagliga. De nöjde sig med varianter på den tidens bubbelgumsmusik. Den enda hyggliga sång de hade var Love me do. Jag gav dem en låt som jag visste var en säker listetta. De spelade motvilligt in låten, men ville inte ge ut den.”
Låten hette How do you do it?. När George Martin sedan i stället gav den till Gerry and The Pacemakers visade han ett första prov på sitt omdöme; den blev en listetta.
”Men Paul och John insisterade på att de ville spela in sina egna kompositioner. Jag sa: ’Okej, men då måste ni börja om och skriva nya låtar som är mycket bättre än dem ni har.’ Till min förvåning gjorde de det. De försvann, jobbade som små bävrar och kom tillbaka och spelade upp en fantastisk låt som hette Please, please me. När jag hörde den sa jag: ’Grattis, ni har just skrivit er första listetta.’ (Nästan rätt, den stannade på plats nummer två.) ’Nu behöver ni bara skriva en ny låt som är ännu bättre’.”
”De blinkade inte ens. De försvann, jobbade stenhårt igen och kom tillbaka med From me to you. Därefter She loves you. Därefter I want to hold your hand. Hela tiden nya låtar som var bättre än den innan. Nästan alla andra band nöjde sig med att göra kopior på den föregående hitlåten, men varje ny låt som Beatles gav mig lät annorlunda än dem vi spelat in tidigare. Det gjorde livet lätt för mig som producent.”
Att gå sin egen väg
Medan George Martin pratar noterar jag en bokhylla i andra rummet där det står några guldblänkande priser. Det visar sig vara hans Grammystatyetter. En av dem är för produktionen av Sgt. Pepper. Statyetterna är diskret placerade, vad som syns är i första hand trädgårdsböcker och en hyrfilm, Argo. På toaletten trängs guldskivorna.
Jag räcker över en lapp där jag skrivit en lång fråga:
Du har alltid varit så öppen för nya utmaningar och tekniker. De flesta människor är inte på det viset, utan håller fast vid vad de redan vet. Hur blev du så öppensinnad och orädd för att experimentera?
”Jösses, en stor fråga. Men om man inte går åt nya håll kommer man ingenstans. Man måste ta risker i livet. Det värsta som kan hända är att man ibland faller pladask och att man blir hånad. Det är inte så farligt. Alla artister och kompositörer värda sitt namn går sin egen väg.”
Hur bevarar man ett öppet sinne?
”Jag har ingen aning (skratt). Men för att kunna fortsätta ha kvar dina oberoende tankar måste du inse att du inte alltid kommer att ha rätt. Ibland blir det fel, så är det bara. Ändå måste du hela tiden försöka, ta risken. Annars bidrar du inte med något.”
Hur var din barndom?
”Jag är lycklig nog att ha vuxit upp i en kärleksfull familj. Vi var bara två barn, jag och min syster som olyckligtvis har gått bort. Jag var bortskämd. Jag var min mammas ögonsten. Mina föräldrar var ganska fattiga. Jag gick i en skola som leddes av jesuitpräster. Den visade sig vara mycket bra. Prästerna var intelligenta och mycket duktiga på att lära ut. Under kriget flyttades jag till en annan skola där det var tuffare.”
Hur var du som barn?
”Jag lärde mig själv att spela piano. Jag tyckte om att skapa och göra saker. Min pappa var snickare och jag tittade på honom.”
En snickares sätt att hitta kreativa lösningar på problem har kanske paralleller till att vara musikproducent? Att forma saker?
”Det är sant. Min pappa hade en kärleksaffär med trä. Han tillverkade bord på beställning. Han kom hem med bitar av fantastiskt trä som han visade för mig. ’Känn, pojke, är det inte underbart?’ Det var taktilt. Han smekte träet nästan som man smeker en kvinna. Så mycket brydde han sig.”
När George Martin säger det smeker han själv träbordet framför sig. Samma träbord som han nyss använt som ett tyst piano. När han talar om sin pappas förhållande till trä är det lätt att tro att han också talar om sitt eget förhållande till musik.
Relationen till Sverige
Med vid bordet sitter George Martins svenske vän Staffan Olander, 62 år. Han var tidigare vd på Sparbanken Syd, men har nu pensionerat sig från bankvärlden för att ägna sig åt Beatles på heltid.
1973, när Staffan Olander var 22 år, vann han Kvitt eller dubbelt i ämnet Beatles. Efter att han vunnit fick han ett gratulationsbrev av George Martin.
Att George Martin engagerade sig i ett svenskt tv-program hade att göra med att han hade en nära relation till Sverige genom sin vänskap med musikförläggaren Sture Borgedahl (1917–2007). Tillsammans startade de 1969 Air Music Scandinavia.
Tack vare Sture Borgedahl blev Staffan Olander, som då just börjat jobba på bank, sedan inbjuden av George Martin att besöka olika Beatlesrelaterade platser i London. De blev vänner och familjerna har umgåtts i 40 år. Under namnet Sparbanken Singers har Staffan Olander tillsammans med sina bankkollegor sjungit in in Yesterday i Abbey Road-studion – med George Martin som producent.
”Det finns många Beatlesfanatiker, men jag tror George Martin tyckte det var befriande att det var musiken jag var intresserad av”, säger Staffan Olander.
1989 ställde Staffan Olander upp i en ny omgång av Kvitt eller dubbelt under ledning av producenten Allan Schulman.
”Ja, jag kommer ihåg hans pojke Alex Schulman”, säger Staffan Olander.
”Han satt i mitt knä och kallade sig för Tander eftersom han inte kunde säga Alexander.”
Rätt svar fel
En av frågorna i den nya omgången var vem som spelar hammondorgel på Beatleslåten
I wanna be your man från lp:n With the Beatles. På albumets baksida står det att det var John Lennon, men Staffan Olander visste att det var George Martin (”Han tyckte att John spelade lite för dåligt och gjorde nytt pålägg.”) och svarade så.
SVT:s bedömde hans svar som fel – och den forne mästaren var utslagen ur tävlingen. Sedan började telefonerna ringa. Beatlesexperter över hela landet var upprörda. Expressen och Aftonbladet hakade på och därefter följde en vecka med löpsedlar om den nya slamkryparskandalen. Allt kulminerade när Kvällsposten kunde publicera ett fax från George Martin om att Staffan Olander hade rätt och SVT hade fel.
”Jag blev uppringd av Allan Schulman som motvilligt förklarade att jag skulle få en ny chans, med en ny fråga, nästkommande lördag. Först tackade jag nej, jag hade ju redan svarat rätt. Men det låg prestige i det från SVT:s sida och Allan Schulman bad och sa: ’Det förstår väl Staffan att den nya frågan kommer att vara så jävla lätt att du kommer att kunna svara på den’.”
Vilken fråga blev det?
”Vilka två låtar som George Harrison skrivit på Rubber soul”, säger Staffan Olander, slår ut med armarna och låter som han just fått frågan om vilken som är Sveriges huvudstad eller vilket djur i Afrika som har snabel och stora öron.
Paul och Ringo ringer
I sin villa i Skåne har Staffan Olander samlat världens ledande Beatlesarkiv, döpt till Abbey Room. Det är så komplett att skivbolagen Apple och EMI reser till hans källare och scannar av skivomslagen när de gör ny- utgåvor med Beatles. Tittar man på nyutgåvor ser man hans namn bland det finstilta. Det är häpnadsväckande att det är skånske Staffan Olanders privata innerpåsar till lp-skivorna som scannats av till nytryck av pophistoriens mest betydelsefulla album.
”Apple drevs ju av hippies”, säger Staffan Olander.
”Ingen tänkte på att spara något.”
Även Paul McCartney och Ringo Starr ringer till Staffan Olander när de behöver veta något om sin egen historia. Han har skrivit omslagstexter till nyutgåvorna av Ringo Starrs fyra första soloalbum och har hjälpt både honom och George Martin att skriva flera böcker.
”Staffan”, ler George Martin och lägger armen om sin vän.
”Vi har känt varandra sedan Jesus föddes.”
Mycket tack vare Staffan Olanders försorg är George Martin numera hedersdoktor vid Lunds universitet. Sverige är också det enda land där det finns ett pris uppkallat efter George Martin. Med pengar från Sparbanken Östersund delas 100 000 kronor ut till en svensk musiker som utfört sin gärning i Skåne. Första mottagare av Sir George Martin Music Award 2010 var Christoffer Lundquist, Per Gessles högra hand. Årets pristagare är singer-songwritern Pernilla Andersson.
Psycho inspirerade
Om någon timme ska George Martin hämtas av chaufför för att åka i väg på ett läkarbesök.
”Jag är inte ung längre”, säger han.
Jag inser att en möjlighet som jag väntat ett helt liv på håller på att ta slut. Jag sträcker i rask takt fram frågor jag skrivit ned.
George Martin svarar tålmodigt på mina frågor om sitt arrangemang och sin produktion av Shirley Basseys Goldfinger (i mitt tycke bland det bästa som spelats in) och sida B på Abbey Road (i mitt tycke hans höjdpunkt med Beatles). En fråga verkar han inte ha hört förut:
Är det sant att stråkarrangemanget till Eleanor Rigby är inspirerat av Hitchcock-filmen Psycho och Bernard Herrmanns filmmusik?
”Ja. Paul ville göra stråkarna mer följsamma, men jag ville att de skulle hugga hårdare, vara mer gälla. Så jag kom att tänka på Herrmanns mycket smart arrangerade filmmusik. Och kopierade honom. Det är ett råd jag kan ge alla: Skäms inte för att kopiera men se till att kopiera de bästa. Eleanor Rigby är en av mina personliga favoriter. Rörelser i cellon sjunger ut rader som inte finns i sången.”
Vilket råd kan du ge till unga arrangörer?
”Om du studerar och lär dig skriva bra för fyra röster – sopran, alt, tenor, bas – kan du även skriva bra för stråkar. Det viktiga med arrangemang är klarheten. När en del musiker, som bara komponerar på piano, blir ombedda att skriva något för orkester använder de alla sina fingrar när de komponerar. Det är det sämsta man kan göra. Det blir för tätt, för rörigt. Lyssna på stråkkvartetter och inse att det avgörande är det utrymme som finns mellan de två violinerna, cellon och violan. Utrymme ger klarhet.”
Vad definierar en bra produktion?
”Något som inte är för krångligt att lyssna på. Något som inte bara berör öronen utan hjärtat. Det är avgörande. Att beröra människors hjärtan med musik.”
