Di Weekend INTERVJUER

»Dörren låstes och jag visste ingenting«

I RÄTTEN. Saabs förre vd Jan Åke Jonsson i Vänersborgs tingsrätt i januari i år. Han har åtalats för grovt försvårande av skattekontroll i två fall, grovt osant intygande och grovt svindleri.

Foto: TT

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

I maj 2013 hämtades Saabs tidigare vd Jan Åke Jonsson av polis i sin bostad i Göteborg. Di Weekends Håkan Matson har träffat honom och för första gången berättar han om timmarna i arresten.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Jag hade varit i sommarstugan utanför Oxelösund hela veckan innan, men åkt hem till Göteborg för att springa Göteborgsvarvet på lördagen.

På måndagen satt jag hemma i lägenheten i Göteborg och hade jäkligt ont i benen. Jag var inte så vältränad. På förmiddagen skulle min hustru Kristina ut på ett ärende och jag stannade hemma.

Då ringde det på dörren.

Utanför stod två män. En visade sin polislegitimation. De frågade om de fick komma in.

Det slog mig att de inte hade ringt på porttelefonen, så tydligen hade de koden. Man kan ju också undra hur de visste att jag var hemma och att de kunde plocka in oss tre samtidigt. Uppenbarligen hade de följt oss en tid och hade koll på oss.

De två männen förklarade att jag måste följa med dem.

Jag fick ingen information om vad det gällde. De sa att det handlade om Saab, men inget mer. Bara att vi skulle åka till något ställe i Mölndal.

Jag gick in på mitt lilla hemmakontor och plockade med mig några saker. Min plånbok och mobilen. Hela tiden följde mig polisen som en skugga.

När vi skulle gå sa jag att jag att ville ta hissen ned. Vi bor bara på andra våningen, men jag hade så ont i benen. Då trängde sig polisen med i hissen. Jag fick inte åka ensam.

De hade parkerat sin bil, en BMW, på en sidogata, och jag fick hoppa in i baksätet, och så åkte vi väg.

Jag hade i det läget inga planer på att ringa min fru. Jag tänkte att jag väl är borta ett par timmar och sedan skulle få åka hem.

Jag visades in i en sorts mottagning och ombads att sätta mig att vänta.

Sedan sa de till mig att jag skulle ta av mig skorna och lämna ifrån mig alla grejer. Du ifrågasätter ingenting, du gör det bara. När något sådant här händer är det så att du blir precis paralyserad. Man är väldigt följsam.

Sedan visades jag in i ett annat rum, där det satt en annan kille. Vi tittade på varandra, men sa inget.

Efter en stund knackade det på dörren. Det kom in en person och sa till den här killen:

”Vi hittade inget i ditt urin, så du ska få gå härifrån.”

När dörren hade stängts igen ställde sig killen upp och jublade. Man kan väl bara ana vad han var misstänkt för.

Till slut fick jag gå in i ett förhörsrum, med stolar som var fastskruvade i golvet. Först då visade de gärningsbeskrivningen, så att jag i alla fall fick läsa vad jag var misstänkt för. Men jag erbjöds inte att få göra anteckningar.

Jag fick frågan om jag ville ha ett juridiskt ombud, men jag svarade att jag inte har gjort någonting brottsligt så det behövdes inte.

Fortfarande trodde jag då att jag skulle få åka hem efter förhöret.

Så började han förhöret. Då var åklagaren inte där, utan bara en förhörsledare, som hade extrainkallats på grund av personalbrist. Det var många frågor om vad Victor Muller egentligen gjorde på Saab, vilka arbetsuppgifter han hade, egentligen inga konstiga saker alls.

När förhöret var slut kom en kvinnlig polis och ledde mig uppför en trappa.

Hon förklarade att jag nu var anhållen.

Jag förstod ingenting, jag var en smula chockad av allting. Jag frågade vad det innebär. Hur länge ska jag vara anhållen?

”Det prövas en gång per dygn”, sa polisen.

»Jag är väldigt bra på carpe diem«

Så kom jag upp till en korridor med celldörrar på båda sidor. En dörr var öppen. En vaktare bad mig att ta av mig kläderna. Tröja, skjorta, brallor. Jag fick också dra ned kalsongerna till knävecken och skaka dem, för att visa att jag inte hade gömt något – förmodar jag.

Sedan fick jag ta på mig igen.

Jag fick en filt. Dom hade inga kuddar, så jag fick en extra filt som jag kunde rulla ihop i stället.

Efter det fick jag gå in i cellen.

Galonmadrass på en brits. Skrivbord fastskruvat i väggen. Fällstol fastskruvad i väggen. En öppen toalett, som bara kunde spolas från korridoren, så det fick man be om, liksom toapapper och lyset.

Dörren låstes och du vet ingenting om vad som ska hända.

Så småningom kom förhörsledaren upp och sa att jag skulle få sitta över natten. Jag svarade att jag måste få ringa min fru och berätta var jag fanns. Dessutom ville jag ringa och ställa in ett möte jag skulle ha dagen efter.

Han svarade att tyvärr, det kunde han inte göra något åt. Men han lovade att prata med åklagaren.

Åklagaren hade sedan kontakt med min fru, men först någon gång vid 16–17-tiden. Hon hade kommit hem vid 13-tiden och undrade förstås vart jag hade tagit vägen. Det såg ut som om jag hade släppt allting hemma och bara försvunnit, utan att ringa. Hon var så klart redan skärrad.

Själv satt jag i cellen. Eftersom det var maj var det ljust ute. Hjärnan snurrade hela tiden. Jag hade inte käkat sedan frukost och fick någon liten låda med ris. I övrig erbjuds man ingenting. Däremot kom de och frågade om jag ville ha sömnmedel eller några andra piller. Det var de väldigt noga med.

Jag bestämde mig för att vara uppe tills det blev mörkt. Jag började vandra runt i cellen och räknade till 15 steg, plus tre extra om jag också svängde in på den öppna toaletten.

Till slut la jag mig ned på britsen och försökte somna.

Efter en timme rasslade det till i det lilla fönstret. Jag låg på sidan och vände mig väl inte om direkt, så de slog på fullt ljus.

Så där höll det på hela natten, en gång i timmen ungefär. Kanske var det för att kolla om jag var i livet, om jag skulle försöka ta livet av mig, jag vet inte.

På morgonen kom en polis och bad mig följa med till ett rum, där jag blev fotograferad och fick lämna fingeravtryck. Jag fick också igen ta av mig alla kläder och visa om jag hade födelsemärken någonstans på kroppen.

Då fick jag också en fråga om jag ville ha något att läsa. Jag svarade att jag inte ville det.

Efter lite frukost i någon plastmugg berättade någon att mitt juridiska ombud hade anlänt. Det kändes konstigt, eftersom jag inte hade bett att få någon juridisk hjälp. Det visade sig att åklagaren hade allokerat ett ombud för min räkning.

En ny stjärna poppar upp

Ombudet, en yngre kvinna från en advokatbyrå, berättade att det var en hel del uppståndelse kring gripandet av mig och de andra från Saab Automobile, bland andra Kristina Geers. Jag insåg då att detta nu var ute.

Hon berättade också att hon hade fått ett samtal från Finansinspektionen, som hade låtit meddela att jag borde ta en timeout från Vattenfall. Jag förstod inte vad Finansinspektionen hade med det att göra. Det visste hon inte.

Det visade sig att någon på finansdepartementet hade läst på nätet att jag var gripen och tydligen drabbats av panik. Ingen hade tagit reda på vad saken gällde eller vad jag var misstänkt för. I stället hade man delegerat till någon att ringa till mitt juridiska ombud, som missförstod och trodde att det var finansinspektionen som ringde.

Jag försökte sedan gå igenom fallet med henne, vad Saab och Spyker var för något och vilken roll jag hade spelat där.

Då kom åklagaren och knackade på. Han var otålig och ville ha ett andra förhör.

Då förstod jag också att Kristina Geers satt i ett angränsande rum och att han gick emellan för att jämföra våra svar.

När förhöret var klart skulle jag få åka hem. Utanför var det tjockt med journalister, så jag togs ut en annan väg och till slut blev det faktiskt åklagaren och förhörsledaren som körde hem mig.”

Di den 21 maj 2013.

berättat för