Di Weekend INTERVJUER

Ambassadören ser ljusning för krigets Irak

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

OLIKA UNIVERSUM. ”Jag lever i parallella världar när jag är hemma. Å ena sidan träffar jag min familj, å andra sidan tänker jag på den irakiska befolkningen och min egen personal i Bagdad, som drabbas av attentat varje dag”, säger Annika Molin Hellgren, här i familjens lägenhet i Liljeholmen i Stockholm.

Jack Mikrut

Som Sveriges ambassadör i Irak lever Annika Molin Hellgren med krigets fasor inpå knutarna. Redan som barn insåg hon att livet är kort.
”Den insikten ger mig både adrenalin och ångest. Det gäller att ta sig an livet med en stark daglig aptit”, säger hon.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

»När vi träffas hemma i Annika Molin Hellgrens smakfullt inredda lägenhet i Liljeholmen i Stockholm känns kriget långt borta. Området är lugnt, kaffet puttrar i bryggaren.

Att ha familjen med sig i en så våldsutsatt stad som Bagdad är uteslutet, därför kommer hon hem ungefär var femte vecka.

På kylskåpsdörren sitter en kom ihåg-lapp till familjen: de får inte glömma att varje dag bära ned soporna, tömma diskmaskinen och torka av bänkar och spis.

Döttrarna är 20 respektive 16 år.

”Så här långa perioder har vi aldrig varit ifrån varandra förut, på mina tidigare posteringar har hela familjen flyttat tillsammans. Men jag tror att det är värre för mig än för barnen, de kanske till och med tycker att det är lite skönt att frigöra sig från sin mamma i den här åldern”, säger Annika Molin Hellgren en aning sorgset.

FAKTA
Annika Molin Hellgren

Ålder: 53 år.
Familj:
Gift med Magnus Hellgren, chef för enheten för nedrustning och icke-spridning på UD. Två döttrar.
Bor:
På ambassaden i Bagdad, Irak. I Liljeholmen i Stockholm.
Utbildning:
Fil kand i Uppsala, Poppius Journalistskola, UD:s handläggarutbildning, École Nationale d’Administration (ENA) i Paris.
Yrkesbana på UD:
Mellanösternenheten i Stockholm, OECD-delegationen i Paris, ambassaden i Damaskus, svenska representationen vid FN i Genève, Afrikaenheten i Stockholm, ambassadör för Eritrea och ambassadör för jämställdhet i Stockholm. Ambassadör i Irak sedan den 1 september 2015.
Förebild inom diplomatin:
Dag Hammarskjöld.
Har bott i:
Sverige, Sydafrika, Turkiet, Italien, Frankrike, Syrien, Egypten, Schweiz och Irak.

VISA MER

Beslutet att åka fattade hon tillsammans med sin man Magnus Hellgren, som också är diplomat och jobbar på UD.

”Så han förstår vad jobbet innebär. Det var viktigt för mig att ha hans stöd, inte minst eftersom han har huvudansvaret här när jag är borta.”

Hon har varit på plats i Bagdad i drygt nio månader. Under den perioden har våldet trappats upp, staden drabbas av attentat varje dag.

I början av juli skakades Bagdad av ett bombdåd som dödade över 250 människor och skadade lika många. Även i maj dödades ett hundratal människor. I takt med att terrororganisationen Islamiska Staten, IS, förlorar territorium riktas våldet allt oftare mot civila.

Är du rädd?

”Nej, då skulle jag inte kunna vara där. Vi har god säkerhet och vi tar inga onödiga risker. Vi är inte måltavla för den konflikt som pågår. Det som oroar mig är den effekt som allt detta våld har på det irakiska samhället, den är förödande.”

Hon har alltid flera livvakter med sig när hon går ut. Hon bär skyddsväst, förflyttar sig i säkerhetsbilar och det finns stadsdelar som hon undviker helt.

”Man måste alltid planera allting noggrant, och det gör att våra möten blir färre och mindre spontana. Om vi till exempel ska ha ett arrangemang hos oss på ambassaden kommer ju alla besökare också i säkerhetsbilar, och det får inte plats för hur många som helst på vårt område. Det blir en konkret begränsning i kapacitet som skapar speciella mönster för hur vi umgås, även om vi försöker leva så normalt som möjligt.”

Längtar alltid till Mellanöstern

Att hon är ambassadör i ett arabland är ingen slump. Hon har bott i Mellanöstern tidigare, och hon längtar alltid tillbaka dit.

Redan som barn flyttade hon runt mycket eftersom hennes pappa var civilingenjör på den internationella koncernen Atlas Copco. Familjen bodde i Sydafrika, Turkiet och Italien. Längst tid bodde de i Turkiet, när Annika Molin Hellgren var mellan sex och elva år gammal.

”Turkiet gjorde ett otroligt starkt intryck, och blev en viktig del av mig. När jag läste Nobelpristagaren Orhan Pamuks Istanbul började jag nästan gråta, det var som att få min barndom tillbaka.”

Hon hörde aldrig sina föräldrar yttra ett negativt ord om de länder de bodde i.

”De var alltid väldigt öppna för de samhällen vi kom till. Min pappa har arbetarbakgrund, så av honom fick jag också lära mig att det är hårt arbete som gäller. En annan viktig sak jag fick med mig var att pappa alltid trodde på mig. Jag tror att det är vanligt hos kvinnor som avancerar på sina jobb.”

Efter studenten bodde hon ett år i Paris hos vänner till en släkting. Mannen i familjen var marockan, och umgicks med den franska intellektuella eliten.

”Det här var 1982, då Israel invaderade södra Libanon. Genom mina vänner träffade jag libaneser och palestinier vars familjer drabbades hårt, och någonting väcktes i mig. Jag ville veta vad den israelisk-palestinska konflikten gick ut på egentligen, och bestämde mig för att bli journalist och lära mig förstå Mellanöstern.”

Hoppade av ekonomilinjen

Hon åkte hem till Sverige och Uppsala för att läsa Internationella ekonomlinjen med fransk inriktning. Men 1980-talet var yuppisarnas och finansvalparnas årtionde, och hon insåg att det var fel väg att gå.

”Med de drömmar jag hade blev det en krock, så efter ett år hoppade jag av till mina föräldrars förskräckelse.”

I stället plockade hon ihop en egen utbildning som bestod av arabiska, franska, statskunskap och nationalekonomi. Vid sidan om pluggade hon på Poppius Journalistskola i Stockholm.

Efter det åkte hon till Mellanöstern ett år för att plugga arabiska i både Syrien och Egypten.

”I Damaskus hyrde jag in mig hos en familj där jag sov utomhus på deras tak i två månader. Där föddes en enorm kärlek till Syrien.”

När hon kom hem jobbade hon ett tag som reporter på Upsala Nya Tidning och Svenska Dagbladet.

”Min stora idol var Agneta Ramberg, utrikeskorrespondent på Sveriges Radio. Men jag insåg snart att det skulle ta väldigt lång tid att komma till arabvärlden som journalist, så när min bästa vän sökte in till UD gjorde jag det också.”

Redan efter ett halvår hade hon jobb på Mellanösternenheten, och sedan dess har hon varit UD trogen i 25 år. På UD träffade hon också sin man, och tillsammans har de flyttat runt i världen som svenska diplomater.

Totalt har de bott 14 år utomlands, av dem har de båda kunnat arbeta i elva år var. Resten av tiden har en av dem varit medföljande eller föräldraledig. De har bott i Paris, Damaskus och Genève.

”Jag var otroligt glad när jag fick återvända till Syrien som diplomat. Jag var andreman på ambassaden där i fyra år. När Sverige stängde ambassaden i Beirut 2001 fick min man dessutom i uppgift att täcka Libanon från Damaskus. Det blev en superkombo för oss, även om jag ska erkänna att jag var lite orolig varje gång han reste över bergen mellan Syrien och Libanon. Det var inte någon trafiksäker rutt precis.”

Ägnade sig åt fallet Dawit Isaak

Sitt första jobb som ambassadör fick hon 2012 då hon blev Stockholmsbaserad ambassadör för Eritrea.

”Jag tillbringade en vecka i månaden i Eritrea. Att vi täcker en del länder från Stockholm är en resursfråga. Andra exempel på det är Irland, Bulgarien, Vatikanstaten och delar av Västafrika.”

Hon är dock förtegen om sin period som ambassadör för Eritrea, eftersom hon ägnade en stor del av tiden åt det känsliga fallet Dawit Isaak, den svensk-eritreanske journalist som har suttit fängslad utan rättegång i över 14 år.

I januari förra året fick hon Margot Wallströms uppdrag att samordna den feministiska utrikespolitiken som Sveriges första ambassadör för jämställdhet.

Vad gör en sådan ambassadör?

”Vi kan inte nå våra utrikespolitiska mål om hållbar utveckling, fred och säkerhet utan att säkra respekten för kvinnors mänskliga rättigheter. I Sverige har vi drivit kvinnors rättigheter väldigt länge, men i stora delar av världen kränks dessa fortfarande då kvinnor utsätts för våld och inte tillåts delta i fredsförhandlingar och återuppbyggnadsprocesser”, säger hon.

”Därför måste genusfrågan upp i nivå med andra, för världen avgörande frågor. Genom att inkludera den i all utrikespolitik ger vi den dess rättmätiga dimension.”

Annika Molin Hellgren ägnade drygt åtta månader åt att etablera en arbetsgrupp och en handlingsplan för den feministiska utrikespolitiken tills hon fick nästa postering: Bagdad.

Irak självständigt sedan 1932

I Irak ligger det historiska Mesopotamien, civilisationens vagga. Där floderna Eufrat och Tigris möts uppstod världens första högkultur, den sumeriska, för 5 000 år sedan. Där ligger också den plats som i Bibeln kallas Paradiset.

Den bakgrunden utgör en stark kontrast till dagens krigshärjade Irak, som blev självständigt från Storbritannien 1932.

En viktig delförklaring till konflikten ligger i historiska motsättningar mellan de muslimska inriktningarna sunni och shia, som ursprungligen handlade om vem som skulle efterträda profeten Muhammed. Med tiden har konflikten kommit att handla lika mycket om geopolitik, inflytande och makt.

Under den brittiska kolonialtiden hade britterna installerat sunni vid makten. Sunni dominerade även under diktatorn Saddam Husseins 23 år vid makten, eftersom hans Baathparti var sunnitiskt. Saddam Hussein störtades 2003 i en USA-ledd invasion, som följdes av ett blodigt inbördeskrig.

2006 kom shiiten Nuri al-Maliki till makten, som drev en sekteristisk politik som splittrade landet ytterligare. Till det ska läggas de irakiska kurdernas etniska kamp för en egen nationalstat.

Ur Nuri al-Malikis hårda behandling av sunnerna uppstod terrororganisationen IS, som är en utlöpare från al-Qaida. IS består av anhängare till en extrem fundamentalistisk form av sunniislam med anor från 1200-talet. IS mål är att upprätta ett eget kalifat som omfattar Irak, Syrien och Jordanien.

”Många av de problem Irak tampas med uppstod inte med IS, utan IS är snarare ett symptom på de problemen. Man ska också komma ihåg att de som utgör kärnan i IS har andra skäl att vara där än de anhängare som åker ned från Sverige”, säger Annika Molin Hellgren.

Från Sverige och övriga Europa ansluter sig arga unga män som har gett upp hoppet om ett bättre liv i väst, medan IS innersta krets utgörs av före detta högt uppsatta officerare i Saddam Husseins armé som utrangerades efter den amerikanska invasionen. Vid utrensningen förlorade de både sin födkrok och sin ställning.

”I efterhand är det lätt att säga att det var ett strategiskt misstag – under Saddam Husseins tid var man ju tvungen att vara med i Baathpartiet för att få ett jobb. I stället hade det varit bättre att inleda ett försoningsarbete redan då.”

IS har tryckts tillbaka

2014 förlorade Nuri al-Maliki premiärministerposten till Haider al-Abadi, som anses vara mer benägen att försöka ena olika läger. Men det är en bräcklig regering han leder, vilket blev tydligt då parlamentet stormades i slutet av april i år.

”Korruptionen är utbredd och misstron för politikerna är enorm. Staten är svag, en stor del av säkerheten ligger i händerna på lokala miliser och stammar. Irakierna har aldrig upplevt hur det känns när staten upprätthåller rättssäkerheten med civila medel”, säger säger Annika Molin Hellgren.

Dessutom försvagas ekonomin av ett fallande oljepris, och när IS var som mest framgångsrikt kontrollerade terrorgruppen 40 procent av Iraks territorium. Omkring 1,5 miljoner irakier antas leva i exil och 3,3 miljoner tros vara internflyktingar.

Men IS har successivt tryckts tillbaka, närmare hälften av de ockuperade områdena har återtagits. Sverige bidrar med ett militärt förband som utbildar och ger råd till kurdiska truppstyrkor i norra Irak.

Sverige skickar även ett betydande humanitärt bistånd.

”Vi kan hjälpa till, vi har gott anseende i Irak och en trovärdighet när det gäller samhällsbyggnad. Våra relationer går långt tillbaka i tiden och vi har många företag på plats som Scania, Volvo, Ericsson, Elekta och Bactiguard.”

Trots de stora utmaningar Irak står inför väljer Annika Molin Hellgren att se ljuset i tunneln.

”Det irakiska civilsamhället ger mig hopp. Det finns en ung generation som orkar och vill engagera sig i en proteströrelse på sociala medier, som är smart och inspirerande. Det överraskade mig när jag kom dit”, säger hon.

”Det är också positivt att irakierna vågar uttrycka sig fritt på sociala medier, det går inte i alla arabländer. Och det finns trots allt ett parlament och en demokratiskt vald regering.”

Svaret på extremismen är ingen raketforskning, säger hon.

”Det handlar om att skapa robusta samhällen som bygger på demokrati, rättssäkerhet och jämställdhet mellan könen. Det kanske låter konstigt, men som diplomat är jag otroligt stolt över att arbeta för den svenska staten. Vi har en stark stat i en stark demokrati, något som så många längtar efter i Mellanöstern i dag.”

Subtil diskriminering mot kvinnor

Annika Molin Hellgren tycker att världssamfundet ibland har för högt ställda förväntningar på både FN och själva diplomatin. Hon citerar FN:s tidigare generalsekreterare Dag Hammarskjöld:

”Han sa att ’FN bildades inte för att föra oss till himlen, utan för att rädda oss från helvetet.’ Det är en bra programförklaring. Diplomatin är till för att rädda oss från det värsta, sedan är det upp till andra att bestämma hur samhällskonstruktionen ska se ut.”

Annika Molin Hellgren tycker inte att det är några problem att vara kvinnlig diplomat i Irak.

”Jag företräder ett annat land och är utsänd av min regering. Representationsrollen tar över, helt enkelt. Då kan det nästan vara värre att vara enda kvinnan runt ett bord i EU-sammanhang. Diskriminering är ofta väldigt subtilt, särskilt i grupper”, säger hon.

”Men jag vägrar låta mig begränsas av det. Jag är också väldigt envis. Det är en bra egenskap att ha i bilaterala förhandlingar, kan jag säga.”