Di Weekend GRADVALL

Utomjordingarna med magnetisk dragningskraft

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Katherine Waterston i Alien: Covenant.

Foto: TT

En skildring av konflikter på en arbetsplats. Det är grunden till den mest suggestiva, sexiga, våldsamma och intelligenta filmserien i modern tid, skriver Jan Gradvall i en krönika.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

På onsdag den 17 maj är det biopremiär för den nya Alien-filmen, Alien: Covenant. En filmsvit som aldrig var menad att bli en filmsvit men som nu hållits vid liv i snart 40 år.

Jag är gammal nog att ha varit med hela vägen. När Alien gick upp på biografer i Sverige 1979 smög den sig upp underifrån.

Den första Alien var en film utan kända skådespelare, en film med en konstig affisch föreställande ett svart ägg. Vad som fick oss att ändå köpa biobiljett var affischens geniala slogan ”I rymden kan ingen höra dig skrika”.

Vad som började där i biomörkret ruckade populärkulturen i dess grundvalar.

Det finns paralleller mellan filmen Alien och Joy Divisions dystopiska debutalbum Unknown pleasures som gavs ut samma år. Båda skapade känslan av att ha fått nycklarna till en mörk och outforskad källare.

Hela genren rymdskildringar hade fram till 1970-talets mitt utspelats i kliniska och antiseptiska miljöer. Standardverket var Stanley Kubricks estetiskt perfekta och lägenhetsannonsvita År 2001 – ett rymdäventyr.

Farkosterna i rymdfilmer och tv-serier såg ut så, som fabriksnya tvättmaskiner. Uniformerna i Star Trek såg ut att ha kulörtvättats varje morgon. Rymden skildrades också som en upphöjd och nästan tempelliknande plats, frikopplad från pengar och vardagsbekymmer.

Att med dessa förväntningar i ryggen gå och se Alien var en chock, inte bara för scenen där ett litet monster med formen av en bit fläskfilé, blodig och dallrig, spränger bröstkorgen inifrån på John Hurt.

Alien är en smutsig och svettig film. Det är skitigt inne på rymdskeppet. När reservdelar byts ut rinner det olja, det gjorde det aldrig i Star Trek.

Vad den första Alien handlar om är – vanliga arbetare. De anställda på rymdskeppet ser utarbetade ut. De tjafsar om anställningsvillkor, tycker de får för lite betalt, pratar skit bakom varandras ryggar.

Arbetarna på rymdskeppet är klädda som rörmokare eller lastbilschaufförer. Den verkliga kreativa kraften bakom Alien, den i historieskrivningen skamligt bortglömda Dan O’Bannon, hade en vision om ”truck drivers in space”.

»Konstant misstrodda, motarbetade, osedda«

Vad som sedan tornar upp sig på detta rymdskepp är the mother of all arbetsplatskonflikter. Komplett med ett monster som dryper av kroppsvätskor.

Historien om Alien börjar i augusti 1970 på filmlinjen på University of Southern California. Studenterna Dan O’Bannon och John Carpenter (framtida regissör av Alla helgons blodiga natt) utarbetade tillsammans en filmidé om fyra astronauter ombord på ett trångt rymdskepp.

Resultatet blev Dark Star. Från början var det en kortfilm som förlängdes till en långfilm. John Carpenter regisserade. Dan O’Bannon var en av skådespelarna, men jobbade även med manus, scendekor och effekter. Filmen innehåller en scen där O’Bannons astronaut smugglar ombord en alien på rymdskeppet. En maskot som måste dödas när den blir för jobbig.

Så långt är det väldigt likt vad som senare blev Alien, en film som i dag nästan helt tillskrivs stjärnregissören Ridley Scott, som också ligger bakom den nya filmen, Alien: Covenant. Skillnaden är att Dark Star mer var en sorts mörk komedi.

Dan O’Bannon skrev sedan ett liknande manus som drog mer åt skräckfilmshållet, med titeln Starbeast. Detta manus vidareutvecklats av actionkungen Walter Hill, vars inställning till berättande alla kan lära sig något av. ”I don’t care where people come from. I don’t care where they are going. I do care what they are doing”.

Det var Walter Hills bantade omskrivning som sedan hamnade i händerna på Ridley Scott.

Men Dan O’Bannons inblandning var inte slut där. Med sina djupa kunskaper om science fiction-genren var det han som tipsade om den schweiziska konstnären H.R. Giger. När Giger fick jobbet att skapa det kraschade utomjordiska rymdskepp som besättningen besöker, så var det med pitchen: ”Designa något som inte ser ut att vara skapat av människor”.

Nytänkandet i Alien var så omfattande att det räckte till en filmserie som fortfarande har magnetisk dragningskraft.

Dukar upp för rymdäventyr

Det är även värt att påminna om hur nytänkande rollbesättningen var. Ingen filmstjärna anställdes. I stället satsade Ridley Scott på några av Hollywoods mest rutinerade birollsskådisar, plus engelska teaterrävar. Samt en helt okänd amerikansk teaterskådespelare vid namn Sigourney Weaver. Spänningen låg i att ingen kunde gissa vem på rymdskeppet som skulle överleva: ingen hade ju huvudrollen.

I den nya filmen, Alien: Covenant, går Ridley Scott tillbaka till denna ursprungsidé. Jag räknar dagarna tills jag får se den.

 

GRADVALLS TRE FAVORITER

  1. Samling. Van Morrison, The Authorized bang collection (Sony). Makabert bonusmaterial från Brown eyed girl -perioden. Innehåller 31 ”låtar” som Van Morrison gjorde för att bli kvitt sitt skivkontrakt. Sabotageinspelningar signerade en sur mästare med titlar som Blowin’ your nose.
  2. POESI. Eva Kristina Olsson, Det ängelsgröna sakramentet (Albert Bonniers Förlag). Poesi som vill berätta så mycket att dikten slukar även de sedvanliga tomma vita boksidorna. Och till och med fortsätter på omslaget. En utgivning som visar att världen är som vackrast när man inte helt förstår den.
  3. BOK. Per Hagman, Allas älskare, ingens älskling (Albert Bonniers Förlag). En självbiografisk roman skriven med ett sådant driv och nerv att den också blir en hyllning till skrivandet. Att förstå livet genom att sitta med block och penna och iaktta det.