Di Weekend GRADVALL

Tv-dramatiken som slår Hollywood och BBC

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

NERVÖS HETTA. Israeliska tv-serien Fauda.

Foto: TT

Hur har lilla Israel kunnat bli det hetaste landet i världen för tv-drama? frågar sig Jan Gradvall i en krönika.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Det svåraste och roligaste med att bevaka och analysera populärkultur är att populärkulturen alltid ligger två steg före.

Absolut ingen förutsåg att det land som i dag fostrar de största popstjärnorna (Justin Bieber, Drake, The Weeknd) skulle bli Kanada.

Absolut ingen förutsåg heller att det land som just nu gör de bästa tv-serierna i världen skulle bli Israel.

Den kommande veckan är för många den stressigaste på hela året. Så många bollar i luften. Firmafester. Skolavslutningar. Julklappsinköp. Alla deadlines innan Sverige stänger ner i två veckor.

Det bästa sättet att hålla stressen stången är att ta på sig lurar och fly vardagen genom att ta del av andra som har det ännu stressigare. Det bästa sättet är att titta på Fauda.

Den israeliska serien Fauda, nyligen utlagd på Netflix, har ett sådant tempo, intensitet och nervös hetta – det känns som det rinner svett nedför rutan – att man glömmer både tid och rum under de 45 minuter avsnitten varar.

En pensionerad israelisk underrättelseagent får reda på att den Hamas-krigare han trodde han hade skjutit till döds fortfarande lever. Sedan börjar jakten. En jakt som springer ifrån både Hollywood och BBC.

Fauda tar inte ställning i Palestinakonflikten utan skildrar båda sidorna. Det handlar om människor med familjer och barn, som samtidigt inte tvekar en sekund att avrätta sina motståndare.

En av få jämförelser till Fauda är Homeland, en serie vars sjätte säsong börjar i januari och som även den har en israelisk förlaga.

Det israeliska originalet till Homeland heter Hatufim, översatt till Prisoners of war när den sänts utomlands. Serien började sändas 2010 och var den andra anledningen till att omvärlden började få upp ögonen för Israel som producent av tv-drama.

Den första var psykoterapeutserien Be Tipul, som sändes i Israel 2005–2008. Den köptes upp av amerikanska producenter och gjordes om till In Treatment som sändes av HBO 2008–2010.

Att två så utpräglat israeliska serier så framgångsrikt kunde göras om till amerikanska serier trodde de flesta var en tillfällighet. Tvärtom visade det sig bara vara början på en bestående utveckling.

Inte mindre än fyra andra israeliska serier är på gång i amerikanska och engelska versioner.

Tillbaka till Twin Peaks

I mars 2017 har BBC One premiär på redan omtalade The A Word, ett drama om en dysfunktionell familj med en 5-årig pojke som är autistisk. Serien bygger på den hyllade Pilpelym Tzehubym som sändes i israelisk tv 2010 parallellt med förlagan till Homeland.

Shtisel handlar om en familj i Jerusalems ultraortodoxa judiska kvarter. Amazon har köpt och gör om till Emmis. Premiär 2017.

Mesudarim är en komediserie om fyra israeliska it-intreprenörer som blir obegripligt rika när de säljer sitt företag till en amerikansk jätte. Amerikanska AMC och brittiska Channel 4 har tillsammans köpt upp rättigheterna och gör om den till Loaded. Premiär 2017.

Kfulim öppnar med att fem vanliga israeler vaknar upp en morgon och upptäcker att deras fotografier publiceras i all världens medier eftersom de är misstänkta för en kidnappning. Serien gjorde 2015 succé internationellt på filmfestivaler i Tyskland och Frankrie. Fox International köpte upp sändningsrättigheterna för en rekordsumma och har nu sålt originalet till 127 länder och planerar dessutom en engelskspråkig remake.

Så varför denna utveckling? Hur har lilla Israel kunnat bli det hetaste landet i världen för tv-drama?

Till att börja med kan det vara en fördel att vara en liten spelare. Med 8,2 miljoner invånare har Israel lika begränsade förutsättningar som Danmark, som trots endast 5,6 miljoner invånare också klivit fram som världsledande inom tv-drama.

Med begränsad budget har man insett att den enda möjligheten att konkurrera med britter och amerikaner är att lägga pengarna på att få fram extremt tajta manus. Även om man betalar manusförfattare bra, och låter dem arbeta länge, är manus det billigaste i produktionskedjan.

Att spränga en helikopter kostar mer än att låta en manusförfattare sitta och skriva i ett rum i sex månader.

Gideon Raff, född i Jerusalem, har jobbat med både den israeliska och amerikanska versionen av Homeland. Han har sagt i en intervju att pilot-avsnittet till amerikanska Homeland kostade lika mycket som de två första säsongerna av den israeliska förlagan.

»Shame är framtidens tv«

En annan orsak – intressant att studera i Sverige – är en regel som säger att betal-tv-leverantörer i Israel är skyldiga att öronmärka 8 procent av sina inkomster till drama på hemspråket.

Ett annat exempel på skärpan i israeliskt drama är avsnittet The Satire Paradox av Malcolm Gladwells podd Revionisthistory. Gladwell går igenom hur oförargliga och verkningslösa amerikanska tv-komiker som Stephen Colbert är i jämförelse med det land som har den skarpaste satiren i världen – Israel.

 

GRADVALLS TRE FAVORITER

  1. LIVE. Kate Bush, Before the dawn. Kate Bush vägrar att släppa någon konsertfilm från sina 22 konserter på Hammersmith Odeon i London 2014. Men nu går hon med på att låta oss uppleva den 29 sånger långa föreställningen musikaliskt. Slut ögonen och se en av tidernas största artister.
  2. BOK. Simon Reynolds, Shock and awe. Den främsta pophistorikern och musikanalytikern av den moderna eran sätter tänderna i glamrock. Ett passande ämne året då David Bowie lämnade jordelivet. Referenser fram och tillbaka genom tiden. Öronöppnande.
  3. TIDSKRIFT. Smith Journal. Sofistikerade livsstilsmagasin börjar kännas som en död genre: frånåkta av tiden. Men denna australiska kvartalstidning – betingar svettiga 207 kronor på Interpress – är snygg utan att vara det minsta förutsägbar. Artiklar om aboriginers astronomi och typografiska analyser av metalbands logotyper.