Di Weekend GRADVALL

Tuffa ronder mot livet

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Rapparen Stor.

Som 30-årig textförfattare är rapparen Stor en av de främsta i sin generation, skriver Jan Gradvall.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Stor
Under broarna
(Frihet/Sony)
4 poäng

Once upon a time in America från 1984 blev spaghettigeniet Sergio Leones allra sista film, ett mästerverk med tårkanalskittlande soundtrack av Ennio Morricone. En uppväxtskildring om invandrarkillar i New York citys undre värld av våld och droger. Omslagsbilden till filmen och soundtracket visar huvudpersonerna i skuggorna under en majestätisk bro.

Det finns flera paralleller mellan Once upon a time in America och rapparen Stors nya album.

Även Stor använder livet under broarna – inte över broarna – både som metafor och spelplats för sina berättelser om en undre värld i storstaden, i hans fall Stockholm, en värld som är osynlig för majoriteten.

Stors röst påminner också om Robert De Niros röst i Once upon a time in America. Eller kanske ännu mer Robert De Niros roll som boxaren Jake LaMotta i Tjuren från Bronx. Nasalt, hest, sävligt. Vittnesmål från någon som gått många tuffa ronder mot livet.

Stors riktiga namn är Sergio Rubén Ulises Infante Azocár. Han gör inte bara musik. Med sina låtar skapar han inre filmer: får oss att se vad han sett, känna vad han upplevt. Himlen är tusenlappsgrå är en typisk textrad.

Som 30-årig textförfattare är han en av de främsta i sin generation.

Som rappare utstrålar han en självsäkerhet, en avslappnad självklarhet, som för tankarna till när Jay-Z var så stor att han kunde låta gäster som Eminem ta över rampljuset i en låt. På samma sätt låter Stor på detta album Jireel och Michel Dida nästan glänsa allra mest. Nästan.

 

Roger Waters
Is this the life we really want? (Columbia/Sony)
4 poäng

Pink Floyd-hjärnan Roger Waters nya album är gjort i nära samarbete med Nigel Godrich, en producent som är så nära Radiohead att han ofta refereras till som Radioheads sjätte medlem. Att Radioheads senaste album A moon shaped pool är tillägnat Nigel Godrichs pappa, som dog under inspelningen, säger en del om deras täta band.

Under musikbranschfestivalen By:Larm i Oslo i mars hamnade jag på stolen bredvid Nigel Godrich på en middag. Han berättade lite om sitt samarbete med Roger Waters och sa en sak som för mig blivit nyckeln för att slutligen förstå Pink Floyd: ”För Roger börjar precis allting med orden, med texterna”.

Pink Floyd har förknippats med svävande musik och lite för dyra stereoanläggningar, men lyssnar man ordentligt märker man hur förankrat allting är i texterna.

Cowpunk for ever

I december 1971 samlade Roger Waters de andra medlemmarna i Pink Floyd och informerade om att bandet från och med nu skulle fokusera på ett ämne. Vilka krafter i det moderna samhället är det som alienerar människor från varandra?

Tillsammans gjorde de sedan en lista på sådana krafter: åldrande, våld, dödsskräck, religion, krig, kapitalism, mental ohälsa.

Lyssnar man på Pink Floyds bästa album – Dark side of the moon, Wish you were here, Animals, The Wall – är det exakt det som låtarna handlar om.

På sitt första soloalbum sedan 1992 (operan från 2005 ej inräknad) fortsätter Roger Waters i den andan. Sångerna är precisa, arga, mörka. Nigel Godrich har också finkänsligt uppdaterat Pink Floyds filmiska sound med ljudeffekter, som skällande hundar och krossat glas.

 

Saint Etienne
Home counties
(Heavenly/Border)

4 poäng

Radio 4 är BBC:s kanal för talade sändningar. Dokumentärer, radioteater, högläsning, vetenskap, historia. Samt, inte minst, direktsändning från när klockan slår i Big Ben.

Att Saint Etiennes album inleds med en röst som förkunnar ”This is Radio 4” känns symptomatiskt.

Efter ett kvarts sekel i musikbranschen har trion Saint Etienne lämnat den ungdomsinriktade Radio 1-världen och jakten på pophits.

Pop och litteratur i perfekt harmoni

Saint Etienne sällar sig i stället till engelska original som Philip Larkin, David Attenborough, Enid Blyton, Jane Tennison i Prime suspect, Wallace & Gromit, Ken Loach, Ian Dury, Sherlock Holmes, Poly Styrene, Caitlin Moran, Zadie Smith och Anna Smith i Downton Abbey.

Saint Etienne anno 2017 skapar pop som förvisso låter ungefär som pop, men som i temperament och noggrannhet påminner mer om radioteater och väderleks-rapporter.

Home counties är gruppens motsvarighet till vad 22 dreams var för Paul Weller: ett klorofyllgrönt album där man släpper in flöjt och influenser från klassisk musik.

När Sarah Cracknell i låten Whyteleafe sjunger om klassiska decennium i popkulturen är det fint att hon inkluderar det Stockholm där Saint Etienne på 1990-talet hade ett andra hem: ”The Paris of the Sixties, the Berlin of the Seventies, the Stockholm of the Nineties”.