Slutt å gå runt som en jævla klisje! Hvor jævlig vanskelig er de å svare? Du husker den gangen jeg sa att du ikke var fin nok? Det var bullshit.
Det är inte lätt att vara tonårig.
Det som gör att norska tv-serien Skam ter sig ännu mer genial ur ett svenskt perspektiv är att den får tonårstiden att framstå som ett parallellt land.
Ett synnerligen bekant men samtidigt främmande land där det talas ett språk som man bara nästan förstår.
Larmrapporter kommer nu om att tonåringar mår allt sämre. I USA visar undersökningar att 6,3 miljoner tonåringar i åldern 12–17 har haft problem med ångeststörningar. En grupp av psykiska störningar som kännetecknas av fysiologiska reaktioner som bland annat yrsel, koncentrationssvårigheter, orolig mage, depersonalisation (att inte känna igen sig själv).
Siffran blir ännu mer drabbande när man inser att 6,3 miljoner faktiskt innebär var fjärde person i den åldersgruppen.
Hälften av dessa tonåringar har dessutom drabbats av en allvarlig incident relaterad till depression under det senaste året. Lika många säger att ångesten påverkar dem dagligen.
Motsvarande aktuella siffror för Sverige finns inte, men i och med att skandinaviska ungdomar i dag lever ett mer amerikanskt tonårsliv än många amerikanska tonåringar – exakta samma populärkultur, referensramar och inte minst exakt samma appar i mobilen – finns det skäl att tro att siffrorna kan vara liknande här.
En del av denna alarmerande statistik går kanske att bortförklara med att det är ett resultat av bättre och mer omfattande mätmetoder. Tonåringar mådde kanske lika dåligt 1928 eller 1956, men då gjorde man inga mätningar.
Samtidigt finns det detaljer i undersökningarna som visar att det som Skam-generationen just nu går igenom inte har någon motsvarighet i historien. Det är en ny situation, unik för denna generation.
Tonårshjärnor har alltid letat efter maximal stimulans. Skillnaden är att stimulansbägaren inte längre har någon botten.
Journalisten Susanna Schrobsdorff skrev för några månader sedan ett stort reportage om tonåringars mentala hälsa i Time Magazine.
Susanna Schrobsdorff har intervjuat massor med tonåringar, lärare och psykologer. Hon konstaterar att dagens tonåringar, födda efter den 11 september, har vuxit upp i en era präglad av konstant politisk och ekonomiskt instabiltet.
De har aldrig upplevt en vardag som inte är präglad av rapporter om terroristattacker och skolskjutningar. Och, vilket är den största skillnaden från tidigare generationer, de har nått puberteten under en tid då teknologi och sociala medier förändrat hela samhället.
En av de intervjuade i reportaget heter Janis Whitlock och leder ett rehabiliteringsprogram för tonåringar med självskadebeteende. ”Om du medvetet ville skapa en omgivning som piskar upp ångestridna människor, så har vi lyckats med det.”
Hon tror att vanlig skolstress och curlande föräldrar har del i denna utveckling, men det är inte det som är huvudorsaken. Vad som är huvudorsaken är konstant överexponering. ”Det är som de (tonåringarna) befinner sig i en kittel av stimulans som de kan inte ta sig upp från. Eller inte vill ta sig upp från. Eller inte vet hur man tar sig upp från.”
En lång dag i skolan, med sina ständiga jämförelser med jämnåriga, brukade ta slut när eleverna gick hem. Kvällar och framför allt helger och lov var någon slags frizon. Så är det inte längre. Flödet på Facebook och i Snapchat är konstant, dygnet runt. Alla elevers problem och åsikter följer med dig hem i telefonen.
En elev säger: ”Det är inte mina föräldrar som pressar mig hårdast. Det är jag själv”.
Genom sociala medier uppstår även vad som kallas en ”hyperconnectedness” mellan alla tonåringar i landet.
En skolelevs självmord i en stad brukade vara en angelägenhet för folk som bodde i den staden. I dag är det något skolbarn långt bort diskuterar innan föräldrar och nyhetssändningar ens får reda på det.
Vi föräldrar är heller inte mycket till hjälp. New York Times hade en nylig en artikel om att de som är allra mest beroende av sociala medier är vi som är födda på 1960-talet.
Megan Moreno, som jobbar med sociala medier och research på ett barnsjukhus i Seattle, säger i Time Magazine-reportaget: ”Föräldrarna zoomar ut. De ignorerar omgivningen. De tar själva emot mobilsamtal mitt under middagen.”
Det är också negativa nyheter och rykten som sprider sig mest. Det gäller inte bara sociala medier utan traditionella medier.
När folk förr i tiden fick sina nyheter från Aktuellt balanserades otäcka nyhetsbilder från krig och svält med glada väderpresentationer och bilder på ankor som vaggande över en väg.
Den balansen finns inte längre. Det är inte lätt att förklara för en 13-åring att de konstant alarmistiska nyheterna som dyker upp i mobilapparna inte ger en representativ bild av tillståndet i världen utan är skapade för att generera klick.
En tonårstjej som intervjuas säger: ”Vi är den första generation som inte kan fly våra problem. Vi är som små vulkaner”.
GRADVALLS TRE VAL
KONST. Marina Abramović, The Cleaner, Moderna Museet, Stockholm, 18 februari till 21 maj. Museet som MUF vill lägga ner understryker ännu en gång att vad som gör Stockholm till en attraktiv stad för kreativa människor är evenemang som tar hit vår tids främsta hjärnor. Konst som skärper tänkande och seende.
BALLAD. Erik Hassle, Missing you (Olov Remix) . Ballader är svårt. Förledande enkla att skriva men oerhört svårt att få så skarpa att de tränger igenom. Erik Hassle har här skapat en världsballad. Används som grund till Youtube-film om vänskapen mellan Obama och Biden.
FILMLÅT. How far I’ll go från bioaktuella Disney-filmen Vaiana. Framförd av Alessia Cara, text och musik av Lin-Manuel Miranda från Broadwaymusikalen Hamilton. Tävlar om Oscar för Best Original Song mot två låtar från La La Land och Can’t stop the feeling (Max Martin, Shellback, Justin Timberlake).
