Di Weekend GRADVALL

Soulklart bäst

TAR PULSEN PÅ TIDEN. Jonathan Johansson.

Foto: TT

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Jan Gradvall har lyssnat på ett av årets bästa soulalbum - Jonathan Johanssons Love & devotion.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Jonathan Johansson
Love & devotion
(Sony)
4 poäng

När hiphopartisten Lorentz för två och ett halvt år sedan i låten Där dit vinden kommer sjöng om att ”leva life”, blev det bevingade ord.

I samma stund förvandlades uttrycket leva livet till föråldrad Lill Babs-svenska. Som Lorentz själv sa i en intervju: ”Leva life känns mycket mer real.” Kulmen för uttryckets spridning nåddes i en lägenhetsannons där uthyraren skrev att hon nu skulle ”leva life”.

Detta sätt att med glimten i ögat helt friktionslöst glida mellan svenska och engelska kännetecknar hur unga människor dag pratar och uttrycker sig i sms och på sociala medier. Denna förändring märks ändå väldigt lite i tidningar, böcker eller i filmer, men den håller just nu på att ta över poptexter – den enda konstform som i realtid speglar samtiden.

Ingen gör detta bättre, eller tar det lika långt, som Jonathan Johansson.

Med albumtiteln Love & devotion och låttitlar som Real thing och Old news skulle man tro att han gjort ett album på engelska, men alla texter är på svenska eller snarare skånska. Låneorden är där för att färglägga och förhöja just nu-känslan.

Även musiken fångar känslan av att någon tar pulsen på tiden. Med grunden i soldyrkande 1980-talsdisco som Evelyn Champagne Kings Love come down och Lionel Richies All night long skapar Jonathan Johansson en egen form av eufo-risk 2016-musik med rötterna i gospel.

Årets bästa svenska soulalbum i konkurrens med Cherrie.

 

Zacke
Fattigkussen
(Train Rec)

4 poäng

Utanförskap är en central del av hela hiphopkulturen. Ett utanförskap som både handlar om identitet och geografi, med bas i förorter till storstäder.

Luleå-rapparen Zakarias ”Zacke” Lekberg, med en pappa från Marocko, vidgar det utanförskapet. Han skildrar en hel region som hamnat utanför, 90 mil från den yttersta tunnelbanehållplatsen i Stockholm.

Albumtiteln Fattigkussen kommer från talesättet ”Fattiga kusinen från landet”.

Zackes sätt att rappa och sjunga är så detaljrikt att resultatet blir filmiskt. Han placerar oss, lyssnarna, i passagerarsätet på hans bil. Vi ser vad han ser.

Första scenen på hans tredje album är en rondell vid Statoil, där det luktar grillkorv och diesel och där man ”röker ciggen vid tanken för vem fucking bryr sig”. Runtomkring raggare med sydstatsflaggor, Ultima Thule-lyssnare med Torshammare runt halsen, unga som inte har någon annanstans att vara. Slagsmålen hänger i luften.

Alla dessa oförlösta själar i den kompakt svarta Norrbottennatten åker runt, runt i rondellen, en rondell som blir en symbol för alla som vill ta sig loss. Zacke förkunnar att tärningen är kastad – ett slitet uttryck – men det blir inte slitet längre ”när tärningen som är kastad är den som hänger från backspegeln”.

Produktionen, signerad Mördar-Anders, glänser och gnistrar. Zacke rappar med en lågmäld frenesi – en sorts konstruktiv uppgivenhet – som för tankarna till Silvana Imam.

Kolla handläggarn jag är hur driftig som helst

För om systemet inte funkar får man fixa det själv

Toner av framtid

På kilon eller hekton eller gram få ett bra pris

På kakor från Marocko eller löjrom från Kalix

Zacke förtjänar en Grammisnominering som årets bästa textförfattare för det här albumet. En svidande rapport från ett land där ”politiken snackar utredning, medelklassen snackar inredning”.

Det är också kanske första gången någon refererar till laestadianer i hiphopsammanhang.

Vissa behöver drog och våld

Som laestadianer behöver gud

Bara för att klara av, vad behöver du?

Och du låt provinsen se den långsamt blöda ut

Gör som cashen från naturtillgångarna och flytta söderut.


Sting
57th & 9th
(Polydor)
2 poäng

Albumet är försett med ett klistermärke om att detta minsann är Stings första rockalbum på över ett decennium. Tidningen Rolling Stone var roligare när man deklarerade albumet som ”a no-lute zone”. Samtidigt kommer jag på mig själv med att nästan sakna Stings luta och Trubadix-period när jag hör hur bredbent och stel han låter när han försöker rocka. Den generande 50 000, med en text om hur jobbigt det är att resa runt och sjunga för en stadiumpublik, är en påminnelse om att inga artister – förutom Jackson Browne – aldrig någonsin bör sjunga om turnélivet.

 

»I Luleå är allt lika dåligt«

A Tribe Called Quest
We got it from here… thank you 4 your service
(RCA)
4 poäng

Dödens år 2016. Aldrig tidigare har så många stora artister dött under ett och samma år.

Allra hårdast har svänget drabbats. Musikvärlden har blivit stelare efter att ha förlorat artister kända för sitt unika och egensinniga sväng som Prince, Maurice White (Earth Wind & Fire, massor av gyllene Chicago-soul), jazzpianisten Mose Allison och, inte minst, Phife Dawg i A Tribe Called Quest, en grupp vars tre första album tillhör de bästa hiphopalbum som gjorts.

Phife Dawg dog i mars i sitt hem i följderna av diabetes, endast 45 år gammal.

Innan han gick bort hade A Tribe Called Quest nästan hunnit slutföra detta återföreningsalbum.

Och det låter smärtsamt bra. Livsbejakande, glimrande inspirerad och totalt oförutsägbar musik som spänner över hela den amerikanska historien, från jazz till Jimi Hendrix, från Louis Armstrong till Neil Armstrong.