Di Weekend GRADVALL

Rena rama råtalangen

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

STRÅLANDE DEBUT. Singersongwritern Jesper Lindell.

Jesper Lindell låter som en ung, vig och karatesparkande Van Morrison, skriver Jan Gradvall.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Jesper Lindell
A little less blue (BMG)
4 poäng

RECENSION. Röster kan vara äldre än människor. Det är obegripligt att Van Morrison endast var 19 år när han sjöng in klassiker som Gloria och Here comes the night. Kraften han kanaliserar där kommer någon annanstans ifrån. Det låter som floden Lagan i Belfast strömmar genom hans ådror.

På samma sätt låter debutanten Jesper Lindell mycket mer livserfaren än vad hans 23 år på jorden gör möjligt. När Jesper Lindell från Ludvika sjunger så hör man djupet i Väsman, respektinvigande 53 meter, med en mytomspunnen gigantisk järnmalmsfyndighet rakt under sjön.

I hans värld låter det också som om Lagan på något magiskt sätt ansluter till Väsman. Särskilt när singersongwritern Jesper Lindell på ett par spår på sin debut-ep får understöd av blås – nordeuropeiskt soulblås – låter han verkligen som en ung, vig och karatesparkande Van Morrison.

Jesper Lindells debut är producerad av Benkt Söderberg, pappa till Klara och Johanna i First Aid Kit, samt Sten Booberg, båda en gång medlemmar i Lolita Pop. First Aid Kit bidrar med körsång. Sten Boobergs son spelar trummor. Det mesta är inspelat live hemma hos familjen Söderberg. Den intima känsla som uppstår har beskrivits av Sly Stone: ”It’s a family affair”.

Lolita Pops bästa låt hette Långa tåg av längtan. Med upptäckten av råtalangen Jesper Lindell har det kopplats en ny vagn på det Sverigetåget.

 

Ron Sexsmith
The last rider
(Cooking Vinyl/Playground)

4 poäng

RECENSION. Ron Sexsmith är en utrotningshotad art. En extremt sällsynt kolibri som håller till bland kanadensiska lönnar med en sång så vacker att naturen håller andan. När kolibrin Sexsmith sjunger kan man se daggen droppa från löven samtidigt som morgonens allra första solstrålar bryter igenom.

Nästan allt som Ron Sexsmith spelat in under 30 år som artist har två inspelningar som konstant referenspunkt, Beatles Nowhere man och Beach Boys God only knows. För Ron Sexsmith är råmaterialet – klassiskt pophantverk med tonvikt på melodier – motsvarigheten till vad block av marmor är för en skulptör. Sedan förfinar han och förfinar och förfinar och förfinar. Ron Sexsmith borde fridlysas.

Jämtland over there

 

Kiki
Bittersweet
(MSQR Records)

4 poäng

RECENSION. I fjol gjorde jag ett avsnitt om The Cure till min Sveriges Radio-musikpodd Gradvall. Där intervjuade jag ett halvdussin svenskar som inspirerats av The Cure. Min research ledde mig fram till Kicki Halmos. Som körsångare har hon turnerat jorden runt med Lykke Li. Hon har också gjort egen musik med Masquer, en duo som tolkat The Cure-låten The Hanging garden.

När en gammal låt av Masquer användes i den senaste säsongen av amerikansk-brittiska tv-serien Penny Dreadful öppnades en dörr till ett internationellt genombrott. Men det var för sent, duon är upplöst. Ett uppbrott som Kicki Halmos också sjunger om i en låt kallad Masquer när hon nu solodebuterar med en ep under artistnamnet Kiki.

Isolerad i en lägenhet i Neukölln – stadsdelen i Berlin som gav namn åt en isande vacker instrumental låt på Bowies album Heroes – har Kicki Halmos skrivit ett halvdussin sånger som hon själv kallar gråtdisco, ”sånger om att släppa taget; slå sig fri och gå vilse för att hitta tillbaka”. Det låter strålande. Kicki Halmos elektroniska popsånger tycks gjorda av glas. Sköra, ömtåliga, vackra. Kalla och varma på samma gång. Det finns paralleller till både The Cure runt 17 seconds och Bowies mest dansanta Berlin-musik. Av skärvorna från ett uppbrott limmas en ny stor artist samman.

Hannah AldridgeGold rush (Rocksnob/Rootsy)4 poäng

Hippast på listorna

RECENSION. Walt Aldridge, i dag 61 år, arbetade i 17 år i den legendariska FAME-studion i Muscle Shoals som producent, låtskrivare och kompmusiker. Han har även skrivit låtar i Nashville åt artister som Barbara Mandrell och Travis Tritt. Den amerikanska musikskatten i Muscle Shoals och Nashville har varit Hannah Aldridges barndom. Hon är Walt Aldridges dotter.

På sitt andra album sjunger hon gitarrdriven Nashville-rock av ett slag som Jill Johnson nog skulle nicka gillande åt. Hennes låtar är försedda med dammiga nummerskyltar där man kan Alabama och Tennessee. Hannah Aldridge sjunger snäsigt, kaxigt, som om varje refräng vore hennes sista.

Samtidigt skapar hon en lugn och familjär stämning. Studiomusiker från Muscle Shoals kompar, pappa Walt har mastrat. Man vill sitta länge på Hannahs veranda.