Di Weekend GRADVALL

Öppnar spjäll i själen

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

SJU SPELEMÄN. Systerpolskan.

Mats Bäcker

Man förstår inget, man förstår allt. Jan Gradvall lyssnar på Systerpolskan.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Systerpolskan
Randig kjortel
(Mono Music)

4 poäng

Under de senaste veckorna har jag lyssnat igenom ett dussin olika amerikanska album i genren rotmusik. Album som fått översvallande recensioner i rocktidningar som Mojo och Uncut, hyllats för sin så kallade äkthet och prickat av alla de vanliga och rätta referenserna, typ ”i samma anda som Gene Clark” eller ”vandrar i Carter Familys mylla”.

Inget av dem överraskade eller berörde mig på djupet.

Sedan lyssnade jag på det här albumet och gick sönder.

Systerpolskan är gruppnamnet på sju folkmusiker som samlats i Benny Anderssons studio på Skeppsholmen i Stockholm och spelat in tillsammans med honom.

Sju spelemän som ger en fördjupad innebörd av det uttrycket: Täpp Ida Almlöf, Verf Lena Egardt, Cajsa Ekstav, Erika Lindgren Liljenstolpe, Sonia Sahlström, Lena Willemark och Cecilia Österholm.

Gruppnamnet tog de från en av låtarna, Systerpolska från Ore, Pål Eriks polska efter Timas Hans (1846-1916). Eftersom det är en av två polskor från Ore socken i Dalarna så fick den namnet Systerpolska.

Albumtiteln kommer från en uppländsk bondpolska spelad på en äldre typ av nyckelharpa, en silverbasharpa, och som i original innehåller en text – ”Jag ska köpa mig en randig kjortel, en randig kjortel, då kommer friare från alla orter, från alla orter och vill ha mig” – men Systerpolskan väljer att framföra den instrumentalt.

En feministisk undertext finns där hela tiden, men musikerna låter den endast märkas i sitt kraftfulla och självklara sätt att spela.

Samtliga albumets 19 spår är traditionella och nykomponerade låtar och visor från Uppland och Dalarna. Fler spår framförs på älvdalska, ett språk som nästan mer påminner om isländska än svenska. Man förstår inget, man förstår allt.

När man lyssnar öppnas spjäll i själen. Det blåser in syre och det känns om att ens öron upplever musik för första gången.

Adrenalinet förvandlas till trivsamt gung

 

Jari Haapalainen Trio
Fusion Machine
(Moserobie)
4 poäng

Jari Haapalainen är gitarrist i legendariska Luleå-gruppen The Bear Quartet. I branschen är han kanske framför allt känd som en av landets mest anlitade producenter och har arbetat med dussintals artister, från Kajsa Grytt, Eldkvarn och Laakso till Siri Karlsson (en experimentell folkmusikduo där ena halvan, Cecilia Österholm, också spelar med Systerpolskan, recenserade här intill).

Musik tycks strömma ur Jari Haapalainens armar. Precis så känns det också när han nu sätter sig ner vid ett trumset och plötsligt förvandlas till jazztrummis i en egen trio tillsammans med saxofonisten Per Texas Johansson och basisten Daniel Bingert.

Det är bara tre musiker, tre instrument, men de spelar så vilt och intensivt och vackert att de liksom multiplicerar varandra. En fusionsmaskin.

Är det jazz? Ja, till stor del, men alla låtarna är samtidigt uppbyggda kring ovanligt tydliga riff, närmast rockriff. Per Texas Johansson spelar slingor på saxofon som för tankarna till vad Tony Iommi i Black Sabbath spelar på gitarr. War pigs och Iron man fast i John Coltrane-tappning.

Ett av årets mest oväntade och originella album. Att albumet även släpps på varningsröd vinyl känns logiskt.

 

Ökenpunkare slåss för sin frihet

Julia Jacklin
Don’t let the kids win
(Transgressive)

3 poäng

Den australiska kontinenten och det australiska landskapet har likheter med det amerikanska. Även Australien har sina prärier, öknar, bergskedjor och barer där det är mörkt även mitt på dagen medan radion gråter ut countryballader.

Debutanten Julia Jacklin kommer från Blue Mountains, en bergskedja utanför Sydney där det finns så många eukalyptusträd att när de avdunstar olja så lägger sig en blå dimma över bergen, därav namnet. Den blå dimman har även lagt sig över Julia Jacklins låtar. Ibland sitter hon bara på en pall och spelar ballader på akustisk gitarr. Ibland spelar hon spretig rock på ett sätt som påminner om sin landsmaninna Courtney Barnett, även hon australisk-amerikansk i sitt uttryck.

Julia Jacklin är ännu inte helt färdig som artist, men hon är en mycket lovande låtskrivare och det lakoniska titelspåret Don’t let the kids win har en text lika briljant som titeln.