Di Weekend GRADVALL

Ökenpunkare slåss för sin frihet

Songhoy Blues

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Songhoy Blues är ett av de bästa liveband jag sett i modern tid. Ett ungt, supertajt rockband från Mali. Det skriver Jan Gradvall i en recension.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Songhoy Blues
Résistance
(Transgressive/Pias)

4 poäng

Energin och intensiteten för tankarna till band från CBGB-eran i New York i mitten på 1970-talet med band som Talking Heads och Television.

De två gitarristerna i Songhoy Blues skickar musiken fram och tillbaka mellan sig som klotblixtar. En dialog med elektronisk urkraft. Allt med basisten och trummisen framkallar ett sväng så tajt att inte ens James Brown hade bötfällt det.

Vad skulle hända om en jihadistgrupp efter alla attentat till slut tar över kontrollen i en stad som London, Paris eller Stockholm? Songhoy Blues vet. Det var precis det som hände i deras hemstad, Bamako.

Jihadister tog makten och förbjöd över en natt musik, alkohol och cigarretter. Medlemmarna tvingades fly för sina liv och spelade 2015 in ett debutalbum med titeln Music in exile.

På denna uppföljare finns en låt som bara heter Bamako där gruppen återskapar det nattliv i staden som inte längre finns. Gång på gång upprepar de frasen ”Il ma fata”, vilket kan översättas med ”Låt oss gå ut i kväll”.

Sångaren Aliou Touré har sagt i en intervju: ”Så mycket av det som folk hör om Afrika är negativt, bad news-historier om krig och svält. Men den här låten handlar om att skingra det genom att beskriva något alla kan relatera till. Att gå ut en lördagkväll. Att visa att Afrika är så mycket mer än vad folk ser på nyheterna.”

Debutalbumet Music in exile gav Songhoy Blues fans som Julian Casablancas i Strokes och Nick Zinner i Yeah Yeah Yeahs. På nya albumet hoppar Iggy Pop in som gästsångare på en låt, men det känns som bandet gör honom en tjänst snarare än tvärtom.

Albumet Résistance är inspelat i London. Det hörs att Songhoy Blues under sina tre år i ofrivillig exil turnerat världen runt och sugit upp influenser från all slags musik. På Hometown dyker det plötsligt upp en fiol. Men grunden är och förblir i Malis ökenblues, en genre som lika gärna skulle kunna kallas ökenpunk. Resultatet blir transnationell storstadsmusik. Musik om att aldrig slutar slåss för sin frihet

 

E.C Arinze, Chris Ajilo and his Cubanos, I.K. Dairo and his Blue Spots – med flera
Nigeria Freedom Sounds! Popular music and the birth of independent Nigera 1960–63
4 poäng

I musikens värld finns inga gränskontroller

När albumet med Buena Vista Social Club släpptes 1997 kändes det som att få sina öron rentvättade ända in till hammaren, städet och stigbygeln.

En helt ny form av musik, så behaglig och mild, som förnyade hela ens lyssnande men som egentligen inte alls var ny utan väldigt gammal. Buena Vista Social Club var namnet på en klubb på 1940-talet, ett slags Nalen på Havanna, vars anda återskapades 50 år senare av Ry Cooder och några veteraner från klubben.

Att lyssna på denna samling med nigeriansk musik ger samma rentvättade känsla. Musiken är inspelad för ett halvt sekel sedan men låter ny för omvärlden. Det finns också paralleller rent musikaliskt. Svänget i kubansk musik har hämtat väldigt mycket från västafrikansk musik.

Nigeria är ett land så stort och kulturellt rikt att det är obegripligt att man inte fick lära sig mer om det i skolan. Det sjunde folkrikaste landet i världen, större än Ryssland och Japan, mer än dubbelt så stort som Tyskland och Storbritannien.

Kännedomen om all den fantastiska nigerianska funk som spelades in på 1970-talet, med artister som Fela Kuti och hela genren afrobeat, är numera stor i västvärlden. Men inte många har hört den musik som förlöstes när Nigeria blev självständigt i oktober 1960.

Allt gick åt helvete vid en militärkupp 1966, men de där första självständighetsåren i början av 1960-talet skapades en fantastisk musikscen som blandade calypso och mambo med juju och highlife och jazz. Artisterna som hörs här är Nigerias motsvarighet till Arne Domnérus och Sonya Hedenbratt. Musik som låter hjärtat vara med.

 

Ride
Weather stories (Wichita/Pias)
4 poäng

Toner av framtid

Låtar kan vara överskattade. Vad som var så tilltalande när band som Ride och My Bloody Valentine vitaliserade rockmusiken i övergången mellan 1980-tal och 1990-tal var att det handlade mer om ljudbilden än om de enskilda låtarna.

Banden förvaltade och utvecklade det som Arnold Schönberg utvecklade före första världskriget och som Velvet Underground definierade med titeln White light/White heat. Atonal rockmusik. Musiken kändes lika mycket i kroppen som i hjärnan. Särskilt på konserterna, där allting flöt samman till en helhetsupplevelse.

Under sina album på 1990-talet utvecklades Ride gradvis till ett mer traditionellt och mindre intressant rockband. En brygga till det Andy Bell fortsatte med i gruppen Hurricane#1 och sedan som medlem i Oasis.

Men när Ride nu återförenats är det glädjande nog den första perioden bandet återvänder till. Det bländande vita dånet.

Albumet är producerat av Erol Alkan, en eklektisk discjockey som spelade på London-klubben Trash 1997–2007, där elektro och house mixades in med rockriff som 7 Nation army. Erol Alkan förstår vad som är kärnan i Ride, förstår vikten av ljudbilden. Titelspåret låter som Byrds inlåsta i ett elskåp. Albumtiteln Weather diaries är också passande: det finns något meteorologiskt över musiken, en tonsättning av åska och alla nyanser av regn.