Di Weekend GRADVALL

Lamar höjer ribban

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

I sitt esse. Kendrick Lamars hårda album Damn är en fullträff – både på Billboard och Spotify.

Kendrick Lamar är i en klass för sig, skriver Jan Gradvall, som också har lyssnat på Katy Perry senaste album.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Kendrick Lamar

Damn (Interscope)

5 poäng

Vilket album har bäst levt upp till förväntningarna under 2017? Vilken artist har tagit äver tätpositionen i världen, både artistiskt och kommersiellt? Pilarna pekar överraskande nog mot ett album som är ett av de hårdaste och mest oresonliga som gjorts i modern tid: Kendrick Lamars Damn.

Alla stora artister kan utgivningsveckan nå första platsen på Billboards albumlista, även Katy Perry (se recension här bredvid). Första veckan handlar det om marknadsföring. Vad som betyder något är hur länge man ligger kvar. Drygt två månader efter att Kendrick Lamars album släpptes är det fortfarande parkerat i toppen på Billboardlistan, just nu tvåa.

Ännu mer imponerande är de viktigare streamingsiffrorna. Nio av tio album nuförtiden består av max två eller tre låtar som når höga streamingsiffror, men samtliga 14 låtar på Kendrick Lamars album har passerat 45 miljoner spelningar på Spotify. Den största låten, Humble, ligger på 325 miljoner. Totalt närmar sig albumet en miljard strömningar.

Los Angeles-rapparen Kendrick Lamars förra album To pimp a butterfly från 2015 blev en modern klassiker, som inspirerade David Bowie att göra sitt avslutande mästerverk Blackstar.

Damn är en helt annan sorts album. Om To pimp att butterfly i ambitionsnivå och genomförande kunde jämföras med Sgt Pepper – expansivt, utåtriktat, färgsprakande – har Kendrick Lamar gjort en omvänd ”Beatles” och nu gjort sin Revolver.

Damn är ett monokromt album, hårt sammanhållet och inåtblickande. Det är mindre uppseendeväckande, men minst lika starkt. Några nyckelrader på albumet är: I feel like the whole world want me to pray for ’em/But who the fuck prayin’ for me?

Regissören Barry Jenkins som gjorde den Oscarsvinnande filmen Moonlight var mycket inspirerad av To pimp a butterly.

Kendrick Lamar återgäldar genom att här göra en låt, den 7,41 minuter långa Fear, där han lånar strukturen från Moonlight och berättar om sitt liv och sin ångest under tre olika åldrar: 7, 17 och 27, hans nuvarande ålder.

Att lyssna är att höra en artist på den absoluta toppen av sin förmåga, som precis som Miles Davis 1959, eller Nina Simone 1966, plötsligt upptäcker att det finns en nivå till.

Katy Perry

Tolvstegsprogrammet för ocoola artister

Witness (Capitol/Universal)

2 poäng

Om en Marvel-regissör mitt under inspelningen för en ny superhjältefilm med miljardbudget plötsligt sagt, ”Nej, nu är jag trött på popcornunderhållning, Iron Man 4 kommer i stället bli en Ingmar Bergman-inspirerad film om att hitta sin själ”.

Det är den typen av parallell som krävs för att förstå nivån på det kommersiella haveri som är Katy Perrys nya album.

Efter en fantastisk popkarriär i mainstreamfåran med nio listettor på Billboard, åtta av dem skrivna tillsammans med Max Martin, har Katy Perry på sitt nya album totalt ändrat stil, både utseendemässigt och musikaliskt.

Vad som träder fram är en mer komplex artist med ett tuffare, stökigare electrosound och ett försök till mer samhällskritiska och introspektiva låtar. Det lyckas på låten Chained to the rhythm, en vass satir om Trumps värld i kombination med slug reggaedisco, men albumet har inte en enda refräng som kan mäta sig med hennes forna Billboardettor.

Singlarna Bon appétit och Swish swish har också floppat helt och stannat på plats 59 respektive 46 på Billboard. Det är sympatiskt att en artist våga experimentera, men Katy Perry har inte samma djup i sitt artisteri som till exempel Madonna; flera låtar ekar ihåligt.

Det blir också problematiskt när Katy Perry i samband med ett sådant här album ger sig ut på en gigantisk världsturné som förutsätter att det finns tältpålar, dvs hitlåtar, som kan hålla cirkustältet uppe.

När man vid årets slut sammanfattar årets fiaskon finns det tyvärr risk att fokus kommer att vara på Katy Perry.

Pop och litteratur i perfekt harmoni

Perfume Genius

No shape (Matador/Playground)

4 poäng

Recension. Parfymgeniet är artistnamnet för Mike Hadreas, en grekättling från Seattles förorter med frånskilda föräldrar. Under sin uppväxt var han den enda eleven på sin skola som var öppet gay. Han trakasserades, hoppade av skolan, blev misshandlad på gatan, flydde till New York. Det konstanta utanförskap han har levt i, med många år i missbruk som följd, är något han återkommer till i sina sånger.

Hans största låt Queen, med 10 miljoner spelningar på Spotify, handlar om homofobi. Bästa låten på nya albumet, Valley, handlar om hans tid i rehab och att beroendet alltid kommer att vara en del av honom. Vad som gör Perfume Genius unik är att han förmår göra detta inom ramen för smarta och direkta popsånger. Hans musikaliska husgudar är Kate Bush och Prince. På det här albumet, hans fjärde, till och med sjunger han om Kate Bush-låten Running up that hill.