Ossler
Evig himmelsk fullkomning (Razzia)
4 poäng
Om man går runt i centrala Berlin kan man fortfarande se kulhål i fasaderna från de sista striderna under andra världskriget.
Jag minns något slags bankpalats i stadsdelen Mitte fullt av små hål i den svarta marmorn. Det såg så vackert ut, ända tills jag insåg var det var.
Pelle Ossler skriver att han gjorde samma iakttagelse när han under långa promenader i Berlin skrev texterna till det här albumet. Slutresultatet låter också som kulhål i svart marmor.
Pelle Ossler är en monokrom mästare. Med sin högspänningsgitarr och sitt öga för detaljer – texterna känns fångade med en Leica – bygger han upp sånger som för tankarna Leonard Cohens och Johnny Cashs sista stunder på jorden. You want it darker? Pelle Ossler släckte just ljuset.
På tre spår gästar en av Sveriges mest magiska röster, Amanda Werne, som gör musik under namnet Slowgold.
Per Texas Johansson, Konrad Agnas & Johan Graden
Bakgrundsmusik (Bakgrundsmusik)
4 poäng
Alla som inte öppnat sina öron för Lennie Tristano (1919-1978) har många gyllene timmar framför sig.
En italienskättling som vid sitt piano dyrkade upp jazzen med banbrytande improvisationer. Samtidigt är musiken aldrig lös i konturerna utan utförd med en närmast kirurgisk precision.
Tre svenska musiker, vilka är aktiva på den svenska och europeiska improvisationsscenen, tolkar nu Lennie Tristano på ett hyllningsalbum. Med en något udda instrumentering – piano, trummor, plus Per Texas Johansson med sina olika typer av klarinetter – improviserar de runt improvisationerna. Fritt och disciplinerat på samma gång. En i alla bemärkelser betagande vacker vinyl-lp med omslag av Tora Kirchmeier.
Jarvis Cocker & Chilly Gonzales
Room 29 (Deutsche Grammophon)
4 poäng
Hur låter ett hotell? Vilka minnen ryms i korridorer, överkast, gardiner, handfat, duschbrunnar?
Med hjälp av pianisten Chilly Gonzalez – en kanadensare i scarf som ser ut och spelar som en dekadent hotellpianist – har Jarvis Cocker från Pulp tonsatt legendariska Los Angeles-hotellet Chateau Marmont. Det är kanske det hotell i världen som vid sidan av Chelsea Hotel i New York är mest frekvent mytologiserat i populärkulturella skildringar.
I rum 29 på Chateau Marmont hittade Jarvis Cocker ett piano som fått ge namnet åt albumet. Ett piano som installerades av Mark Twains dotter. När han satt där och skrev fick han reda på att sexsymbolen Jean Harlow bodde i samma rum på sin andra smekmånad.
Jarvis Cockers fortsatta romantisering av uttjatad och närmast patenterad Hollywood-dekadens skulle kunna vara outhärdlig, men han kommer undan med det genom melodier som kan mäta sig med Burt Bacharachs smältande isbitar i kristallglas. I den knäckande vackra Tearjerker låter det som han kritiserar sin egen och andra musikers självömkan: ”You are such a jerk. You are a tearkjerker. You don’t need a girlfriend, you need a social worker”.
ChicagojazzenStändut Blakk (Zeon Light)4 poäng
Erik Karlsson från Skellefteå gör musik under namnet Chicagojazzen. Ett artistnamn som är uruselt eller genialt beroende på hur man ser det.
Albumiteln Ständut blakk betyder att man är ständigt pank. På den fina omslagsmålningen av Johannes Beander syns några sönderrivna blanketter från Försäkringskassan.
Med dessa erfarenheter i ryggen sänker Erik Karlsson sitt huvud och spelar in nästintill helt instrumental musik som inte alls låter som jazz egentligen, möjligen vad det gäller sin frihetskänsla. Det skeva svänget för tankarna till de etiopiska band från sent 1960-tal som dokumenteras på samlingsskivorna Éthiopiques. En annan association är den tyska avantgardescenen på 1970-talet.
Ändå låter det aldrig inåtvänt eller smalt. Erik Karlsson har en unik känsla för stämningar och en bländande melodisk begåvning som man önskar kunde ge honom jobb som kompositör för film och tv.
