The Avalanches
Wildflower (XL/Playground)
5 poäng
RECENSION. Millennieskiftet kommer för mig alltid att vara förknippat med Australien. Dels för att det var där jag firade den nyårsafton då 1900-talet ringde ut. Dels för att det album som för mig präglade millenniets gryning var det förtrollade debutalbumet med The Avalanches.
Since I left you släpptes år 2000 och var signerat ett discjockeykollektiv från Melbourne. Vad gruppen med dansmusik gjorde har träffande beskrivits som ”en Jackson Pollock”.
Med utgångspunkt från garage fyllda med backar med vinylskivor så byggde gruppen upp musik helt och hållet från samplingar. Någonstans mellan 3 500 och 4 000 olika samplingar hörs på albumet. Samplingar som liksom stänktes ut till ett modernistiskt mästerverk.
Om någon någonsin har tvivlat på att sampling kan vara en konstform bevisades det av The Avalanches. Den mixtape som gruppen släppte inför det albumet, Gimix, med ännu fler icke-auktoriserade samplingar, är nästan ännu bättre. (Finns i dag på Youtube.)
Då kändes det som The Avalanches skulle dominera 2000-talet, men det blev inte så.
Since I left you blev dansmusikens Chinese democracy. Uppföljaren sköts upp och sköts upp och sköts upp, parallellt med att debuten fick ett alltmer mytomspunnet skimmer över sig och nu alltid dyker upp på listor över 2000-talets bästa album.
Först nu, 16 år senare, är uppföljaren slutligen här. Och ännu mer överraskande att den faktiskt finns på riktigt: Uppföljaren är exakt lika bra som debuten.
Vad The Avalanches gör är att i David Attenboroughs anda påminna om hur mycket fantastiska saker det redan finns på den här planeten. Att lyssna känns som att ligga på knä framför någons skivsamling.
Återigen är allt uppbyggt kring samplingar: gammal repig soul, samtida hiphop, ljud från tecknade filmer, frukostflingorreklam, soundtrack från tv-serier och filmer och endast gud vet vad.
Att albumtiteln för tankarna till Beach Boys (en korsning av Wild honey och Sunflower) är ingen tillfällighet. The Avalanches skapar samma känsla av sol, vind och vatten; brianwilsonsk magi.
Folkpop bakom punkfasaden
Red Hot Chili Peppers
The Getaway (Warner)
3 poäng
RECENSION. När Red Hot Chili Peppers nyligen gästade James Corden i hans Carpool Karaoke (se krönikan) förändrades också intrycket av gruppens musik. Red Hot Chili Peppers förknippas med hård musik, punk och punk i rakt nedstigande led från Fela Kuti och George Clinton.
Men när kvartetten satt där i James Cordens bil och sjöng inser man hur många av deras bästa låtar i själva verket är vokal folkpop i rakt nedstigande led från The Mamas & The Papas och The Beach Boys.
Det gäller även höjdpunkterna på detta album. Red Hot Chili Peppers har gjort några av de finaste kaliforniska hymnerna genom alla tider.
Hypnotiskt och vackert
Autechre
Elseq 1-5 (www.ae-store.se)
4 poäng
RECENSION. När man lyssnar på Autechre inser man att ordet nyskapande är kraftigt överanvänt. Det mesta man hör som kallas nyskapande påminner ändå på något sätt om befintlig musik. Inte Autechre.
Denna elektroniska duo från Rochdale, Greater Manchester, skapar klanger som utmanar själva begreppet musik.
Jag blev nyligen påmind om att jag en gång recenserade ett gammalt Autechre-album med liknelsen: ”Att lyssna är som att peta öronen med rakblad i stället för tops”. Och jag menade det positivt.
Många söker sig i dag till extremer vad det gäller matupplevelser eller fysiska utmaningar, som Swimrun som pågår i åtta timmar i iskallt havsvatten. Vill man utmana sitt musiklyssnade på samma sätt ska man lyssna på Autechre.
Efter över 20 år på bolaget Warp ger de nu ut musik i egen regi: fem ep-skivor som enbart säljs i nedladdad form för totalt 33 pund.
Totalt är det fyra timmar musik som sträcker sig från plågsamt till hypnotiskt och ödesmättat vackert.
