Di Weekend GRADVALL

Kaxigt och punkigt

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

ShitKid.

Punken 2017 behöver inte ens en replokal, det går att skapa den hemma vid köksbordet. Jan Gradvall har lyssnat på ShitKid.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

ShitKid
Fish
(PNKSLM)

4 poäng

RECENSION. Hela punkens utveckling under drygt 40 år bygger egentligen på ett missförstånd.

Punk är en attityd och inställning, något ständigt föränderligt, omöjligt att placera in i ett musikaliskt fack. I stället har det blivit namnet på en mallad musikstil: snabbt tempo, aggressiv sång, gitarr, bas, trummor.

Åsa Söderqvist, känd som ShitKid, gör punk i den ursprungliga bemärkelsen. Hennes attityd är punk. Hennes sätt att skriva låtar är punk. Hennes sätt att sjunga är punk. Men musiken är inte gitarrbaserad treackordspunk, utan mycket friare och konstigare.

Det enklaste för den som vill göra DIY-musik i dag (DIY är en förkortning av Do It Yourself) är inte längre att plocka upp en gitarr och börja hamra på, utan att köpa ett ljudkort till en dator. Och en billig synthesizer.

Det är ShitKids huvudinstrument. Med pekfingrarna mot tangentbord skriver hon sånger byggda på de första idéer som dyker upp i hennes huvud. Punken 2017 behöver inte ens en replokal, det går att skapa den hemma vid köksbordet.

ShitKid har också lyssnat mer på Britney Spears än på Sex Pistols. Resultatet blir uppfriskande, kaxigt och genuint annorlunda.

 

alt-J
Relaxer
(Infectious/PIAS)

4 poäng

RECENSION. Om man trycker på tangenterna Alt och J på sin dator dyker det upp en symbol som inte tillhör alfabetet. Det sättet att pröva sig fram, att leta efter något nytt och oväntat, är signifikativt för vad som börjar framstå som den mest intelligenta brittiska rockgruppen sedan Radiohead.

Ökenpunkare slåss för sin frihet

I slutet av 1970-talet klev staden Leeds i norra England fram som en grogrund för innovativ postpunk. Gang of Four, Delta 5 och The Mekons kom alla från Leeds, därefter har det varit tystare.

Men trion alt-J återuppväcker den experimentella scenen i Leeds. Med utgångspunkt från sättningen gitarr, keyboard och trummor skapar alt-J modernistisk popmusik som trots sitt tänjande av gränser aldrig låter navelskådande utan tvärtom inbjudande.

Låtar av alt-J har också använts i bredast möjliga filmer som Captain America: civil war och Silver linings playbook samt tv-serier som Vampire diaries,Weeds, Broad city och ett antal olika BBC-serier.

Gruppens tredje album är bländande. Inledningsspåret 3WV är den mest oväntande poplåt jag hört i år. Som andra spår på albumet tolkar alt-J bisarrt nog den sönderspelade House of the rising sun men får det att låta som ett självklart val.

 

Chastity Belt
I used to spend so much time alone
(Hardly Art/Playground)

4 poäng

RECENSION. Om kvinnorna i den dystopiska och totalitära HBO-serien The Handmaid’s Tale lyckats fly, slitit av sig hucklena och de röda klänningarna, och bildat ett postpunkband djupt inne i skogen: Så låter Chastity Belt.

Extremt talangfull

Chastity Belt, engelska för kyskhetsbälte, består av fyra unga kvinnor från Walla Walla i staten Washington.

Precis som Nirvana från samma Twin Peaks-fuktiga delstat i nordvästra hörnet av USA, klär sig Chastity Belt som om de handlade på Myrorna. Även musiken låter begagnad i viss mån: man har hört det förut, men aldrig i dessa kombinationer.

Begreppet indiepop har gått från att stå för något spännande till att bli en varningsflagga. Nio av tio indieband på senare år gör genremusik. Musiken som ligger överst på hitlistorna är betydligt oftare mer musikaliskt innovativ än indiebanden. Men Chastity Belt är det bästa indieband jag hört på många år. I used to spend so much time alone är en albumtitel så associativ att man kan flytta in i den. Detsamma gäller låtarna. Ibland låter det lite som tidiga The Cure, ibland som Bob hund.