Situationen i några av de värst utsatta förorterna är densamma som när Ebba Grön 1979 beskrev den på sitt debutalbum: ”Det finns inget att göra i den här trista förorten, det finns ingenting här för oss. Nä ursäkta jag överdrev lite grann, vi kan ju knarka, supa och slåss. Så har det alltid varit här ute, ingen jävel har brytt sig om oss.”
Ingen är heller omedveten om problemen. Inte minst kulturen har en viktig roll här med sin möjlighet att öppna dörrar och bygga broar.
Alla kulturinstitutioner i Sverige är i dag engagerade och frågar sig på konferenser och seminarier: ”Hur motverkar vi segregationen?” och ”Hur ska vi nå invandrarna?”. Det avsätts också varje år pengar för att främja mångkulturen. Flera förorter har lyckats vända utvecklingen.
Men samtidigt är det ingen från kulturhåll som har kopplat segregationsfrågan till förra veckans dråpslag mot förortskulturen i Stockholm – att priset på månadskort den 1 september höjs till 790 kronor.
När Ebba Grön, en trio från Stockholmsförorten Rågsved, släppte sitt debutalbum kostade månadskortet 70 kronor. Sjuttiokort var ett begrepp.
Summan 70 kronor kan ställas i relation till att snittpriset på en ny LP 1979 var 35 kronor. Att köpa ett månadskort kostade alltså inte mer än att samma månad köpa debutalbumen med Ebba Grön och Dag Vag.
En annan jämförelse är att om priset på månadskort för buss och tunnelbana hade följt konsumentprisindex, så hade ett månadskort i dag kostat cirka 248 kronor. Men det gör det inte. Det kostar 790 kronor.
Att det för en trebarnsfamilj i Rågsved kommer att kosta ett par tusen kronor i månaden för att över huvud taget kunna åka in till city gör att det inte bara blir en samhällsekonomisk utan i högsta grad en kulturpolitisk fråga.
För det spelar ingen roll hur många välvilliga mångfaldsfestivaler som anordnas i Kungsträdgården eller på Kulturhuset – den familjen kommer ändå inte att ta del av dem.
Frågan om gratis entré blir också väldigt abstrakt för den som inte har råd att åka till det som är gratis.
Kollektivtrafik och kultur hör ihop. New York är ett tydligt exempel på hur tunnelbanan varit central för stadens kulturutveckling.
Om inte kollektivtrafiken hade varit så billig, och därmed gjort att alla enkelt har kunnat röra sig mellan geografiskt avlägsna områden, så hade New York aldrig fostrat artister som Duke Ellington, Patti Smith och Jay-Z eller konstnärer som Keith Haring och Jean-Michel Basquiat.
I New York är det vanligast med kort där man betalar per resa. Man fyller på genom att i automat betala för till exempel 20 resor åt gången.
En resa i New York, världens största tunnelbana räknat i längd, kostar i dag knappt 14 kronor. Och för den summan kan man åka hela vägen från norra Bronx ut till Coney Island i Brooklyn, en resa på en och en halv timme.
Att åka över tre zoner i Stockholm kostar i dag 60 kronor. Och kulturen i Stockholm blir också alltmer segregerad och mindre gränsöverskridande.
Parallellt med att kulturlivet i Stockolm inte verkar tro att kollektivtrafik påverkar kulturen i en stad – och ignorerar frågan om SL-kort – så har i stället frågan om huruvida den avgående intendenten Ulf Linde ska få bo kvar på Thielska Galleriet getts högsta bevakningsprioritet.
Spaltmeter, och ett otal inslag i radio och tv, har ägnats åt ett galleri som ligger längst ut på Djurgården och endast är öppet från 12.00 till 16.00.
