P1-programmet Språket hade i förra veckan ett inslag om hur sättet att prata i radion har förändrats över decennierna, från Sven Jerring och framåt.
Mest intressant var ett ljudexempel från Kulturnytt 1980. Den stela tonen där låg närmare 1940-talets radio än dagens sändningar, där även P1-språket i dag har blivit P3-fierat, det vill säga mer talspråkligt.
Radioprogrammet Språket gick däremot inte in på den senaste och mest intressanta förändringen av radiospråket – utvecklingen av poddspråket.
Förflyttningen från traditionella radioprogram till poddar förändrar just nu även radiospråket.
»Men genom att tvinga mig själv att sätta mig i en radiostudio har jag till slut slutit fred min egen röst. Vi kommer aldrig att bli bästa vänner, men vi kan numera sitta bredvid varandra på bussen.«
Jag har själv ingående studerat hur man talar i radio det senaste halvåret. När jag i höstas började göra en egen podd för Sveriges Radio tvingades jag gå i clinch med min egen röst.
Som gammal stammare, med diagnosen dold stamning, har jag alltid avskytt att höra min egen röst. Rösten har varit min journalistiska akilleshäl.
Men genom att tvinga mig själv att sätta mig i en radiostudio har jag till slut slutit fred min egen röst. Vi kommer aldrig att bli bästa vänner, men vi kan numera sitta bredvid varandra på bussen.
Vad som har slagit mig när jag talar i en radiomikrofon är också en överraskande insikt: ju mindre vältaligt och manusbunden jag låter, desto bättre fungerar det i poddform.
Podd handlar inte om perfektion. Snarare om en första hastig skiss i blyerts, där sedan den teckningen också blir den man hänger upp på väggen.
Journalisten Teddy Wayne publicerade i höstas i New York Times en mycket intressant artikel om förändring av amerikanska röster där han myntade uttrycket NPR-röst.
NPR är ett icke vinstdrivande public service-radiobolag i USA som i innehåll och seriositet någorlunda kan jämföras med P1 i Sverige.
Kanalen NPR:s mest kända program är This American Life som har sänts sedan 1995. Ett program, som sänds en gång i veckan, där den numera kultförklarade programledaren Ira Glass, 56, introducerar berättelser och reportage.
»Deras talspråk är fullt av luckor, just den sortens tvekan som inte är tillåten i På minuten.«
Ira Glass informella och lågmälda samtalsröst – Sven Jerrings antites – har även influerat andra på This American Life. Inte minst Sarah Koenig, 46, som leder Serial, den mest framgångsrika podden i världen, vars andra säsong just nu pågår.
När Ira Glass, Sarah Koenig och de andra NPR-rösterna sitter framför radiomikrofonen så låter det som om de tänker högt och liksom prövar sig fram. Deras talspråk är fullt av luckor, just den sortens tvekan som inte är tillåten i På minuten.
Egentligen vet de förstås exakt vad de ska säga – deras program är rigoröst researchade – men det låter som om deras tankar och iakttagelser fötts i ögonblicket.
I denna tvekan, ibland nästan av det stammande slaget, finns även en inbyggd autenticitet. Precis som när en skådis låter mer äkta när det känns som replikerna inte är skrivna.
Och detta, NPR-språket, har även blivit dagens poddspråk och snart även radiospråk.
När New York Times-journalisten i sin artikel försöker spåra rötterna till NPR-rösten hamnar han hos två oväntade källor. Den ena är författaren David Foster Wallace vars sätt att väva in slang och talspråk i djupt intellektuella och akademiska tankebanor var något nytt.
Den andra är Carrie Bradshaw – ja, Sarah Jessica Parkers rollfigur i Sex and the city.
Tv-serien Sex and the city började sändas 1998. Serien byggde på en bok med samlade tidningskåserier av journalisten Candace Bushnell.
»Typiska Carrie Bradshaw-formuleringar som ”I couldn’t help but wonder …” har bildat skola för samtidens sätt att prata.«
Ett bärande inslag i serien är när Carrie Bradshaw skriver sina kåserier, ofta liggande på sängen med sin dator, och för tittarna läser högt ur vad hon skriver.
Typiska Carrie Bradshaw-formuleringar som ”I couldn’t help but wonder …” har bildat skola för samtidens sätt att prata. Först i bloggform där samma sorts retoriska frågor och bekännande tonläge – man lägger sig själv på analyssoffan – har präglat och präglar hur man uttrycker sig.
Och nu i radiomediets motsvarighet till bloggar: poddar.
När icke-professionella aktörer släpps in i etermedier så påverkar det även språket. Ingen vill längre låta för professionell. Även de som inte tvekar vill låta som om de tvekar.
GRADVALLS VAL:
- Tv. Billions, HBO, premiär måndag. Mycket om finansvärlden just nu inom film och tv. Inte i närheten av The Big Short (se nästa uppslag) men underhållande slemmigt riskkapitalistdrama med Paul Giamatti och Damian Lewis (Homeland).
- Tv. Making a murderer, Netflix. Det stora samtalsämnet i sociala medier under helgerna, både i USA och Sverige. Netflixdokumentär i tio avsnitt om justitiemord och rättsövergrepp. Efteråt googlar man i timmar, förtvivlad och förbannad.väcker
- Bio. Spionernas bro. Så underskattad. Spielbergskt mästerhantverk. Inte minst: hur skådespelarna skickar runt en förkylning genom handlingen, från Mark Rylance (Wolf Hall) till Tom Hanks. Ren filmglädje.
