Di Weekend GRADVALL

Den avskalade sakligheten skär som diamanter

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

GER RAKA SVAR. Hédi Fried skriver om Förintelsen.

Under en era präglad av medvetna lögner, avsiktliga missförstånd och ogenomträngligt informationsöverflöd så håller tydlighet på att bli vår motsvarighet till diamanter.
Det skriver Jan Gradvall i en krönika.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Tydlighet. Det hårdaste och mest sällsynta och mest eftertraktade som finns på marknaden. Det där komprimerade som skär igenom allt annat.

En bok som släpptes i januari är ett lysande exempel på hur det kan uppnås. När man öppnar denna tunna volym – tunna böcker kan vara tydligast av alla – trillar det ur diamanter av visdom.

Snart finns ingen levande människa kvar som var ögonvittne till Förintelsen.

En av få som fortfarande är i livet är Hédi Fried, född 1924.

Hédi Frid överlevde Auschwitz. Efter befrielsen av koncentrationslägret kom hon till Sverige där hon sedan varit verksam som psykolog och författare. Hon är djupt engagerad i arbetet mot rasism och för demokratiska värderingar.

Som en del i detta arbete har Hédi Fried gjort en ovärderlig insats genom att åka runt i svenska skolor och prata om sina egna erfarenheter av Förintelsen. Ingenting blir starkare än vittnesmål från någon som varit på plats.

Men hur sprider man Hédi Frieds unika vittnesmål till de hundratusentals barn i skolor som hon inte hinner besöka? Vad händer när den sista överlevaren dör?

Helena Eitrem är pr-ansvarig för sakprosa på Natur & Kultur. I fjol gav förlaget ut Hédi Frieds samtliga böcker i nytryck i pocket.

När Helena Eitrem åkte runt med Hédi Fried på skolor slogs hon av de oväntat raka och oväntade frågorna som eleverna ställde. Skolbarnen frågade saker som ”Fanns det snälla SS-soldater?”, ”Vilket språk pratades i Auschwitz?” och ”När förstod du att det pågick ett folkmord?”.

Tillbaka på förlaget berättade Eitrem för sina kollegor om elevernas raka frågor, och Frieds lika raka svar, och utbrast: ”Det här borde bli en bok.” Just för att det i all sin avskalade saklighet blev så mycket mer drabbande. Så mycket tydligare.

Resultatet har precis getts ut som den 146 sidor tunna boken Frågor jag fått om Förintelsen. En bok som Hédi Fried arbetade fram under hösten tillsammans med redaktören Anton Gustavsson.

Boken Frågor jag fått om Förintelsen ska spridas på svenska skolor, men den borde också spridas till alla i en annan yrkesgrupp: alla som jobbar med journalistisk, kommunikation och media.

Med sitt upplägg, sin redigering och typografi – samtliga bokuppslag inbjuder till läsning – är boken nämligen ett skolexempel på konsten att uppnå maximal tydlighet. En lektion i hur man skapar ett komprimerat budskap som skär rakt igenom informationsöverflödet.

Flykten bortom rubrikerna

Bristen på tydlighet håller på att bli dagstidningars största problem. Journalisten och föreläsaren Andreas Ekström publicerade häromveckan ett föredömligt konstruktivt debattinlägg där andemeningen löd: ”Jag tror att det är dags att göra om tidningen”.

En stor frustation bland läsare i dag handlar om otydlighet på de tidningssajter där de surfar in. Vad är egentligen vad i en dagstidning i dag? Vad är en subjektiv krönika? Vad är en objektiv nyhetstext?

I en papperstidning är denna uppdelning tydlig, men som Andreas Ekström skriver: ”På webben fungerar det inte alls”. Och rykten sprider sig om vinklad och opålitlig journalistik.

Hans förslag är en total omgörning av dagstidningar där man genom olika typografi och olika färgkoder delar upp innehållet i två delar: en ”news”-del och en ”views”-del.

Det är ett steg framåt. Ett annat ges av New York Times som låtit sju journalister på tidningen författa en 35-sidig rapport om hur tidningen ska utvecklas de kommande tre åren för att fortsätta nå läsare.

En punkt där tidningen är självkritisk är att man på nätet alltför ofta misslyckas med att ”identifiera storyn”. Nyhetstexter är ofta skrivna med ett för invecklat språk. Det visuella elementet är också för svagt.

Huvudpunkten i New York Times självkritik handlar om en sak: tydligheten måste bli bättre. Rapporten konstaterar att det räcker inte med att bara producera bra journalistik. ”Vi måste lägga lika mycket fokus på formen för innehållet, som vi gör på research och producerande. För att vara tydliga, vi har där inte varit lika ambitiösa och innovativa som våra föregångare.”

Jag brukar öppna min sons läroböcker. Tyvärr blir jag ofta nedslagen av författarnas språk.

Inte för att det inte är tillräckligt stilistiskt elegant – det är helt oviktigt i sammanhanget – utan för att jag hela tiden ser meningsbyggnader och stycken som kunde slipats ett par varv till och blivit tydligare.

Tänk om jag alltid vore en fotkrönikör

Förintelsen var inte en engångsföreteelse. Historien upprepade sigi Rwanda och i Bosnien och det kommer att hända igen. Retoriken i världen går just nu ut på att skylla på andra folkgrupper och andra religioner.

Jag visade min 13-årige son Hédi Frieds bok och öppnade det tre sidor långa kapitlet ”Vad hjälpte dig att överleva?” En historiebok om Förintelsen hade aldrig fått honom att släppa mobilen och Netflix, men han ville läsa vad hon hade att säga.

 

GRADVALLS TRE VAL

  1. PODCAST. Desert Island Discs med Caitlin Moran. Brittisk radioinstitution. Sedan 1942 har tusentals gäster pratat om vilka skivor de skulle ta med till en öde ö. Caitlin Moran-avsnittet är en pärla. Pratar snabbare än Snurre Sprätt men säger själv: ”Detta är min långsamma röst”.
  2. PODCAST. Longform med Terry Gross. Ingen på djupet-intervjuare i USA inger större respekt än Terry Gross, radioröst på USA:s public service-radio NPR, kanal som Trump nu vill strypa allt stöd till. Väldigt intressant att höra intervjudrottningen själv grillas och tala om sin intervjuteknik.
  3. BIO. Jackie, biopremiär i dag. Natalie Portman porträtterar Jackie Kennedy som en isbit. Stenhård, kall, samtidigt som hon obönhörligt långsamt smälter. Nästan provocerande prydlig kostymfilm, men ett stycke nutidshistoria som aldrig slutar fascinera.