Di Weekend GRADVALL

»Äkta kreativitet har ingen manual«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

FRITÄNKARE. Per Gessle och Joey Tempest nådde båda stora framgångar tidigt i karriären genom att experimentera.

Foto: TT

Det dyker ständigt upp nya böcker och föreläsningar om konsten att bli mer kreativ. Men det allra bästa rådet för att bli mer kreativ är kanske att inte läsa på så mycket, skriver Jan Gradvall i en krönika.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Släng bruksanvisningen. Chansa blint och tryck på knappar på måfå. Kanske är det rätt väg för att uppnå en större kreativitet?

Vid denna tid för 30 år sedan började Europes låt The Final Countdown klättra upp mot toppen på alla världens listor. Bakgrunden till låten är att Joey Tempest fick låna en synthesizer, en Korg PolySix, av bandets keyboardist, Mic Michaeli. (Att Mic egentligen hette Gunnar och att Joey egentligen hette Joakim framkallar bilder av gillestugor i Upplands Väsby där bandet kommer ifrån.)

Europe hade hållit på i flera år, haft en del framgångar, men aldrig fått det stora genombrottet.

Joey Tempest hade ingen aning om hur den synthesizer som han fick låna fungerade. Han tryckte lite på måfå. Fram växte ett riff som han gillade – ett riff som nästan lät som en fanfar – men som inte passade bandets hårdrock.

I stället kom riffet till användning i ett helt annat sammanhang.

Europe repade i Berns salonger där ägaren precis höll på att färdigställa ett nytt diskotek med namnet Galaxy. Vid midnatt, då discot öppnade, behövde man en pampig fanfar som en slags nedräkning.

Europes manager, Thomas Erdtman, blev erbjuden 2 000 spänn svart om han kunde hjälpa discoteksägaren. (Källa Mattias Klings bok, Only young twice.) Thomas Erdtman frågade i sin tur Joey som gav honom sitt syntriff.

När Upplands Väsby-killarna hängde på discot, noterade basisten John Levén effekten av syntfanfaren, petade Joey i sidan och sa: ”Fan, den är ju kanon, gör en låt av den”.

Resultatet blev The Final Countdown, en nedräkning som blev en uppräkning. En perenn klassiker som 30 år senare fortfarande, varje timme på dygnet, spelas någonstans i världen, inte minst under idrottsevenemang.

För ungefär 30 år sedan började även en annan svensk musiker, Per Gessle, pula med en synthesizer, utan att veta hur den fungerade. Han öppnade inte bruksanvisningen utan chanstryckte sig fram.

Karriärmässigt befann sig Per Gessle vid denna tid i Finspång.

Hans andra solo-lp Scener från 1985 hade blivit en flopp. I branschen började han få rykte om sig som en föredetting. När vad som kallades den ”svenska rockeliten” gjorde en jättemanifestation till stöd för sydafrikanska ANC blev han inte ens tillfrågad om att vara med.

Gyllene Tider hade upplösts, Per Gessle började ställa in sig på en framtid som låtskrivare åt andra artister.

Först skrev han låtar till Herreys och Pinks. Sen skickade han en låt till Pernilla Wahlgren, en låt kallad Svarta glas, men fick inte ens ett svar tillbaka.

När dåvarande vd:n för EMI i Sverige, Rolf Nygren, råkade höra demokassetten sa han: ”Du borde skriva en engelsk text och spela in låten som en duett. Kan inte du och Marie Fredriksson göra den?”

Låten fick titeln Neverending love och sommaren 1986 gick den upp på Sommartoppen. Per och Marie blev en duo som fick namnet Roxette.

Roxette bestämde sig därefter för att lämna rocksoundet. ”Vi ville in i maskinvärlden”. Den synthesizer som Per Gessle köpte var en Ensonic ESQ-1. Under det misslyckade försöket att lära sig programmera den – ”Vad händer om jag trycker här samtidigt som jag vrider där?” – så skrev han två låtar.

Den ena var The Look.

Sverige och Japan har många likheter. Högteknologiska nationer i norr, geografiskt långt från händelserna centrum, blyga invånare med en fallenhet för besatthet och samlande.

När jag i Di Weekend nyligen intervjuade skivbolagsbossen Lyor Cohen talade han om att svenskar och japaner har de bästa skivsamlingarna. När jag intervjuade Björk i samband med att hon fick Polarpriset talade hon om ett arktiskt bälte i musiken, ett bälte som går från Norden till Japan, med kännetecken som närhet till natur, minimalism och vemod.

Det finns dock en avgörande skillnad: Japan, med sina mycket starkare hierarkiska strukturer, har påfallande svårt att uppfinna nya saker.

I Japan läser man bruksanvisningar. I Sverige har vi börjat slänga dem.

Samma sommar för 30 år sedan fyllde Marcus Persson från Edsbyn i Hälsingland sju år. 1986 fick han – samtidigt som The Final Countdown spelades i radion – en främmande manick som han började experimentera med, en Commodore 128.

Ett år senare hade Marcus Persson, genom knapptryckande, skapat sitt första spel, ett textbaserat äventyrsspel. När han blev vuxen skapade han ett spel där det inte fanns någon bruksanvisning eller ens några skrivna instruktioner över huvud taget.

Det spelet hette Minecraft och präglar just nu barns kreativitet på ett sätt som föregående generationer inte ens kunde fantisera om.

Gradvalls 3 favoriter

  1. Remix. Håkan Hellström, Din tid kommer (Otto Knows Remix) . När Håkan spelade på Ullevi 2014 gick 27-årige housediscjockeyn Otto Knows runt och kramades på läktaren, berusad av Håkan Hellström. Nu visar han sin kärlek i musik. Genial remix med fågelkvitter och västkustflöjt.
  2. Bok. Jan Lööf, När Felix blev stor (Bonnier Carlsen). Senaste boken från en av de mest originella bildkonstnärerna inom alla konstarter. En manifestation över vikten av att få tänka och skapa fritt.
  3. Motto. Tina Fey, Time Magazine, ”The 100 most influential people”. När Tina Fey hyllar kampsportstjärnan Ronda Rousey lyfter hon fram Rouseys mammas motto: ”You’re not training to be the best in the world. You’re training to be the best in the world on your worst day.”