Di Weekend GOLF

Golf: Svensk Blixtoffensiv

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

PÅ VÄG UPP? Så ska puttmästaren Jonas Blixt slå sig in i världstoppen.

Foto: TT

Han är puttmästaren och golfproffset som egentligen ser sitt jobb som att vara 
vd för ett litet företag.
I en stor intervju med ­
Di Weekend Golf berättar Jonas Blixt om den långa vägen till proffslivet och 
ger sitt bästa tips till 
amatör­golfare.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Söndagen den 13 april 2014. ­Augusta, Georgia, den ameri­kanska södern. Det är bara ­några timmar kvar tills solen går ned över en av golfens mest mytomspunna platser. På greenen till det 18:e och sista hålet står en 29-årig svensk. Om elva dagar fyller han 30, men det är knappast det han ­tänker på när han läser sin tvåmetersputt – en snabb nedförsputt, just en sådan som golfare avskyr.

Det är bara fyra spelare kvar ute på ­banan och runt greenen har tiotusentals åskådare samlats. Han gör som han har gjort tusentals gånger tidigare.

”I sådana lägen tänker du inte. Jag går igenom min normala rutin. Gör jag den rätt ska det inte finnas några tankar när jag slår putten. Men jag märkte att jag var lite … Jag kände mig inte normal när jag stod där”, säger Jonas Blixt.

Det var aldrig någon tvekan om vart ­bollen skulle ta vägen – mitt i hål. Tack vare sin lysande puttning slutar Jonas Blixt på ­delad andraplats i sin första start på den erkänt svåra banan. Det är den bästa placeringen en svensk golfare ­någonsin har uppnått i majortävlingen US Masters och Jonas Blixt belönades med en prischeck på motsvarande 5,2 miljoner kronor.

Saknar tacklingarna

Det var där och då som Jonas Blixts namn blev känt för fler än bara den ­inbitna golfpubliken. Men resan dit ­började långt tidigare på en plats 7135 kilo­meter från tv-kamerorna och ­azaleorna på Augusta ­national golf club. I värmländska ­Hammarö, drygt 1 mil utanför Karlstad.

Golfintresset väcktes tidigt av pappa Hans-Ove, som tog med ­sonen ­Jonas ut till golfbanan. ­Redan som åttaåring hade Jonas Blixt ­officiellt handikapp.

”Det var mest spel på den tiden och inte så mycket träning. När jag var så liten hade jag inga ambitioner med mitt spel – jag ville bara ha kul och försöka slå kompisarna.”

Det var i de tidiga tonåren som han började satsa på idrotten mer seriöst. Vid ­sidan om golfen spelade han också ­hockey och blev uttagen i Värmlands lag i TV-
pucken. Det var också då som en stor dröm började ta form – att gå på college i USA.

”Morsan har alltid velat att jag ska ha en utbildning. Och genom att gå på ­college kunde jag få det samtidigt som jag fick spela hur mycket golf eller hockey som helst. Jag tänkte att det vore perfekt.”

Eftersom Jonas Blixt ganska snabbt kom med i både pojk- och juniorlandslag i golf föll det sig naturligt att satsa på den sporten. Han lade hockeyn åt sidan – även om intresset finns kvar och han saknar tacklingarna.

Tufft att spela och plugga

Jonas Blixt fick anbud från flera college och kunde i stort sett välja och vraka. Att det till slut blev Florida state berodde mest på vädret. Det blev helt enkelt oemot­ståndligt att få spela golf i det som brukar kallas för The sunshine state.

Men trots att han hade varit i USA ­tidigare var han inte beredd på den kultur­krock som flytten innebar. Framför allt mathållningen blev problematisk. Han vägde 65 kilo innan han åkte och gick ned 5 kilo under det första året.

”Jag trodde att USA var exakt som ­Sverige, mer eller mindre. Men det var det inte. Jag visste inte hur man skulle ­tillaga maten, så den blev inte jättegod. Och jag är inte den som är sugen på att äta hamburgare hela tiden. Det tog ett och ett halvt år, kanske två, innan jag kom in i det hela, både när det gäller maten och golfen.”

Det blev också ett helt annat liv än tidi­gare. Första träningspasset började klockan 6 på morgonen. Efter det undervisning fram till eftermiddagen – Jonas Blixt tog examen i internationell eko­nomi – och sedan träning igen tills solen gick ned. Läxor och fritid fick han ägna sig åt på kvällarna.

”Det var bland det tuffaste jag har gjort. Visst fanns det dagar på helgerna då jag kunde gå ut och ha ett kul collegeliv. Men jag var ingen normal student. De flesta klasskamraterna kunde sova och plugga när de ville. Men jag hade ett väldigt tajt schema.”

På golfens bakgård

De sista två åren började spelet stämma för Jonas Blixt och hans resultat för­bättrades. Konkurrensen inom college­golfen var hård och på tävlingarna fick han möta framtida major­vinnare som Webb ­Simpson, blivande Fedex-­cupvinnaren Billy ­Horschel, den långt- slående världstian Dustin Johnson och Matt Every, som har vunnit två tävlingar på den amerikanska PGA-touren.

”Dustin Johnson slog lika långt då och han missade aldrig fairway. Det var helt fantastiskt att se. Jag tror nästan han missar fler fairways nu än vad han gjorde då.”

Efter collegetiden bestämde sig Jonas Blixt för att försöka försörja sig som golfproffs. Han gav sig själv fyra år, om inte satsningen bar frukt skulle han flytta hem till Sverige. De första stegen i proffslivet tog han på Nationwidetouren – en under­tour till PGA-touren. Och i sin första turne­ring vann Jonas Blixt 22 000 ­dollar, en stor summa för en ung golfare. Det gav honom tillräckligt med ­pengar för att ha råd att spela hela året.

”Jag och min dåvarande rumskompis firade med att dra i oss fyra kilo kräftor var och en del öl. Sedan gick vi tillbaka till hotellrummet och såg på Animal Planet. Och så somnade vi gôtt”, säger Jonas Blixt på sin karakteristiska värmländska.

Livet på undertouren skiljer sig markant från det uppassade och glamourösa livet på PGA-touren. Jonas Blixt fick snabbt lära sig att ta hand om sig själv – allt från att boka resor och hotell, till att betala in vinstskatt till olika delstater och länder. ­Efter ett par läro­rika år började han tröttna på det kringflackande ­livet på golfens bakgård och funderade på att ­flytta hem.

Men det tredje året kom topplaceringarna och ­Jonas Blixt blev femma i penga­ligan på undertouren. ­Detta gav honom möjligheten att göra det han längtat efter så länge – spela på PGA-touren. Väl där lät inte ­resultaten ­vänta på sig.

Redan under sitt första år på världens bästa golftour 2012 vann svensken en ­turnering och kom tvåa i omröstningen om årets nykomling. Året efter vann han den prestigefyllda Greenbriertävlingen och kom fyra i årets sista major, PGA-­mästerskapen.

Men att spela på den höga nivån kräver också mycket. I dag har Jonas Blixt sju åtta avlönade personer som hjälper honom med allt från redovisning till puttningsträning. Han liknar det vid att vara vd för ett litet företag.

”Jag erbjuder en tjänst åt touren och sponsorer och får betalt av dem. För att kunna leverera måste jag ha de här männi­skorna runt mig.”

Hur är du som arbetsgivare?

”Jag tror att jag är för snäll. Alldeles för snäll. De får göra lite som de vill. Det är ingen risk för strejker bland mina ­anställda.”

Du har vunnit två PGA-tour-segrar och kommit tvåa och fyra i majortävlingar. Stannar du upp och funderar på vad du har uppnått?

”Nej. Jag struntar fullständigt i det. Det är historia. Genom att hela tiden ut­veckla sig själv blir man bättre. Mina resultat hittills har varit delmål. Men jag reflekterar inte så mycket över det. Det är kul den kvällen och nästa dag, sedan blir det nästan bara jobbigt. Man måste prata så mycket med medier och till slut blir man trött på det.”

Du är en av världens absolut bästa puttare och har ett fantastiskt närspel. Vad beror det på?
”Jag har varit väldigt dålig på att slå bollen hela mitt liv, så jag har alltid ­behövt sätta press på mig själv för att få up-and-downs och putta bra för att kunna slå medspelare och vara med i toppen av tävlingar. Och så tränade jag fruktansvärt mycket puttning ett tag också.”

Du använder ett ovanligt puttgrepp, där du håller vänsterhanden nedanför högerhanden. Hur kommer det sig?
”Jag höll puttern normalt tills andra året i college, men jag puttade inte ­särskilt bra då och var lite frustrerad. Jag testade att byta grepp och efter det sänkte jag allt. Det är rätt mycket nerver i golf och när man bli nervös kan det börja ­hända ­grejer i de små musklerna. Med greppet som jag har nu använder jag ­axlarna och stora muskelgrupper mer.”

Är det inte så minigolfspelare håller klubban?
”Jo, jag har en kompis som har varit världsmästare i minigolf och han hjälpte mig lite med greppet. Han visade också hur man kan använda sig av små riktmärken, till exempel fel i greenen som du kan ­sikta på. Det är lättare att träffa en punkt som är kanske 30 centimeter från bollen än att träffa ett hål som är 20 meter bort.”

Vilka motspelare spelar du helst tillsammans med?
”Matt Every, Henrik Stenson och Fredrik Jacobson. Stenson är väldigt ­rolig faktiskt för han har så torr humor. Fredrik Jacobsson är helt underbar – han är guld. Allt möjligt händer när man ­spelar med honom. Och Matt Everys ­caddie är också väldigt rolig. Jag kan inte säga varför, men han gör allt som du inte ­borde göra, så det är kul att bara lyssna på ­honom. Matt Every tycker och tänker om allt möjligt och håller inte käften om det heller, vilket är ganska skönt för man vet alltid var man har honom.”

Du har vunnit över 60 miljoner kronor bara i USA under din karriär. Vad gör du med pengarna?
”Man vet ju aldrig hur lång ens ­karriär kommer att bli – jag kan bli skadad i morgon. Så jag sparar till pension. Och ­sedan ser jag till så jag kan ta ut en månadslön. Plus att jag investerar lite.”

Gör du investeringar själv?
”Ja, det gör jag. Men jag får lite hjälp av en barndomskompis som jobbar för en bank.”

Hur tänker du när du gör dina investeringar?
Jag försöker placera pengarna så ­säkert som möjligt. Lyckas jag få 3–4 procent i avkastning per år är jag nöjd. Får jag 5–7 procent är jag fruktansvärt nöjd.”

Om du skulle ge ett tips till amatör­golfare, vad skulle det vara?
”De slår alltid för kort. Alltså, de väljer alltid en klubba som gör att de måste slå allt vad de kan. Det gör att rytmen blir fel och felträffarna ökar. Egentligen är det bättre att ta en klubba som går längre och slå lite lugnare. En vanlig golfare skulle nog tjäna ganska många slag om de bara gjorde så.”

Topp 20 är målet

Det senaste året har spelet inte riktigt stämt för Jonas Blixt och han har fallit från 33:e till runt 100:e plats på världsrankingen. Efter att ha lagt mycket tid på det långa spelet har puttningen fungerat sämre. Det har varit en frustrerande tid.

”Men nu är jag på g! Jag har puttat bra tidigare och jag vet att jag kan putta bra. Närspelet har börjat fungera, men det fungerat inte lika bra som tidigare. Det beror på att jag har lagt ned så mycket tid på att öva långa slag. Nu känns det som att jag kan slå bollen bättre och om jag bara lyckas med det kan jag bli topp 20 
i världen.”

Du spelade Nordea Masters förra året, vad var ditt intryck av evenemanget?
”Det var jättekul. Det är mycket ­svenskar där och det är roligt. Det var första ­gången som tävlingen hölls på PGA Sweden ­National och de hade verkligen lagt ned resurser på banan. Underlaget var bland de bästa jag spelade på under hela förra året. Det ska bli riktigt kul att komma tillbaka.”

Vad är ditt mål i årets turnering?
”Jag ska försöka vinna. Det är målet varje vecka. Spela bra golf och göra många birdies. Förhopp­ningsvis blåser det inte så mycket. Jag är inte jättebra när det ­blåser mycket.”